Inlägg

Livsöden i Kathmandu

Här kommer två berättelser om BAS-härbärgets nyanlända patienter.

Den första patienten är Kamal som är 49 år gammal och kommer från en liten bergsby i Rukumdistriktet i västra Nepal. För att ta sig till Kathmandu har Kamal först gått i 3 timmar till närmsta busshållsplats, varpå han har rest i 27 timmar med buss till huvudstaden. Hans familj består av honom själv, hans fru, tre söner och tre döttrar.

I 13 månader led Kamal av nattlig feber, men var symptomfri under dagen. Långsamt förvärrades detta tillstånd och han blev allt svagare och hade svårt att arbeta. Människor i hans närhet antog först att Kamal var arbetsskygg och försökte hitta ursäkter för att slippa arbeta, eftersom hans tillstånd under dagtid verkade normalt. Han besökte det lokala sjukhuset många gånger och provade olika mediciner, utan resultat. När ytterligare två månader passerat blev Kamals kropp helt svart. Han visste inte vad han skulle ta sig till men träffade av en slump en man som bodde i Kathmandu. Med hans hjälp tog Kamal med sig sin fru och reste till huvudstaden. Han blev inlagd på det stora sjukhuset, Bir hospital, och läkarna kunde efter en hel del tester konstatera att han led av Leishmanios. Detta är en parasitsjukdom som i Nepal sprids via sandmyggsbett. I Sverige är den ovanlig och återfinns främst bland hundar, men kan även spridas till människor. Det är en sjukdom som kan vara dödlig om den inte upptäcks och behandlas i tid, då den b la bryter ner immunsystemet med allvarliga sjukdomstillstånd som resultat.

Kamal fick vård på sjukhuset och blev piggare efter att b la ha fått 6 påsar blod. Nu kunde han röra sig igen och blev utskriven efter 18 dagar. Läkarna bad Kamal att återvända efter en månad för ytterligare behandling. Då familjen hade slut på pengar efter pappans dyra vård blev återbesöket uppskjutet i tre månader. När Kamal slutligen kom tillbaka till Kathmandu gick alla resterande pengar åt till de dyra medicinerna. Nu fick Kamal bo på gatan utanför sjukhuset under behandlingstiden eftersom han inte hade möjlighet att bekosta någon mer natt i sjukhussängen. Läkarna uppmärksammade Kamals svåra situation och kontaktade BAS som tog in Kamal till härbärget. Nu kommer han att stanna i 20 dagar här tillsammans med sin fru som sköter om honom. Han återhämtar sig snabbare och att få vila ut i en varm säng och äta varm mat är något Kamal är oerhört tacksam över. Kamal säger att det är tack vare detta han kommer att bli frisk igen.

Den andra patienten heter Bache och är 24 år gammal. Han bor i en by i Humladistriktet, även detta i Nepals västra del. Bache har fått vandra hela nio dagar genom landsbyggden för att ta sig till bussen som på 19 timmar kör till Kathmandu. När Bache var två år dog hans föräldrar och han växte upp hos sin farmor, hans enda levande släkting. Vid 12 års ålder blev han på nytt lämnad ensam då även farmodern insjuknade och dog. Hon hade dock lyckats få en bekant att ta hand om Bache och hos den familjen fortsatte han att bo fram till 16 års ålder. Då blev han tvingad att gifta sig men familjefaderns ena syster. Bache och hans fru levde ett lugnt liv, även om det var fattigt så räckte pengarna till att försörja dem och deras tre barn.

Sedan tre år har Bache lidit av feber och enorm trötthet. Det lokala sjukhuset har inte varit till någon hjälp och när han även fick problem med halsen som resulterade i svälj- och talsvårigheter blev han hänvisad till Teaching hospital i Kathmandu. Tyvärr hade han inte någon möjlighet att resa hela långa vägen till huvudstaden då familjens ekonomiska situation var mycket pressad. Efter några månader lyckades dock Bache låna ihop lite pengar av sina grannar och tillslut var det möjligt för honom att resa till sjukhuset. Nu har Bache fått vård under en månads tid och det har visat sig att han har Tuberkulos i luftvägarna. Efter att ha bott hos bekanta den första veckan, har Banche tillbringat sina dagar och nätter under bar himmel på sjukhusområdet. Då det kostar att vara inskriven i en sjukhussäng, har detta varit Baches enda alternativ. När hans läkare upptäckte Baches svåra situation tog de kontakt med BAS och nu bor Bache hos oss och kommer att stanna så länge det behövs, under sin behandlingstid.

Bache

Kamal

Mitt besök hos BAS

Jag heter Lina Cronzell, är 32 år och bor i Malmö. I slutet av december fick jag möjligheten att under min julledighet åka till Nepal för att besöka BAS.

Äntligen blev det min tur att få besöka BAS i Kathmandu, få en inblick i organisationens verksamhet, möta patienter och dess anhöriga och förstås att få stifta bekantskap med organisationens grundare Rita Kharel med familj. Det blev en oerhört givande, om än alltför kort, vistelse hos BAS och jag kan bara instämma i det som tidigare volontärer vittnat om; BAS bedriver en mycket viktig verksamhet på plats i Kathmandu och det allra, allra mesta utförs av ideella krafter. Jag har träffat fantastiska människor som trots sjukdom och knappa medel ändå orkar kämpa på, och som också visar oerhörd tacksamhet gentemot familjen Kharel, BAS och det stöd man fått genom organisationen.

Såsom tidigare berättats om här i bloggen är det ett stort antal människor som under åren tagit del av BAS insatser, genom ekonomiska bidrag såsom inköp av mat och mediciner, genom mental stöttning och framför allt genom möjligheten att få bo på härberget. Behovet är enormt och konstant och det är svårt att förstå hur Rita, hennes familj och andra som finns i verksamheten orkar kämpa på. Men övertygelsen finns där och många års erfarenhet av att man med små medel och med stor envishet kan få mycket åstadkommet ger ork att arbeta vidare. Men medicin och medicinska insatser är dyra, också i ett land som Nepal. Därför behövs, utöver ideella insatser, också ett fortsatt ekonomiskt stöd från givare i Sverige. Under mina två veckor på BAS fick jag se åtskilliga exempel på olika insatser som blivit möjliga genom stöd från bland annat svenska givare. Jag har fått vara med när Rita prutar ned priset på syrgastuber, plasthandskar, frukt, läkarinsatser på sjukhusen osv osv, allt för att pengarna ska räcka till så många patienter, så mycket medicin, mat och insatser som möjligt. Tack BAS för denna lärorika och otroligt givande vistelse. Tack för all värme, generositet och all den glädje jag mötts av från familjen Kharel och alla på härberget. Det blev ett kort besök denna gång, men jag hoppas vi ses snart igen! /Lina

Volontären Linas berättelse om Devi Goli

Det här är Devi Goli, en 28-årig kvinna från Parbat-distriktet, som nu tillfälligt bor på BAS. Devi gifte sig när hon var 15 år, har två barn, en dotter på nio år och en son på 11. När Devi var 22 år lämnade hennes man henne för en ny kvinna. Familjen har det tufft ekonomiskt, men har lyckats relativt bra trots detta. Hon började arbeta som sömmerska och studerade på kvällsid för att lära sig läsa och skriva ordentligt. Fram till dess att hon blev sjuk har hon arbetat på sitt egna företag med att sy. Hon bor tillsammans med sin mamma och sina två barn.

Sedan Devi blev sjuk har hon haft ett utdraget lidande med flera operationer och långa sjukhusvistelser. Det började med att hon fick problem med sin lever och därefter även njurarna, vilket man inte lyckades behandla. Under två månader vistades hon på det regionala sjukhuset innan man där konstaterade att man inte kunde hjälpa henne ytterligare. Hennes mamma lyckades med hjälp av släkt och bekanta samla in pengar för att bekosta en resa för Devi till Katmandu för vidare behandling. Hon låg därefter en månad på ett av sjukhusen i Kathmandu och blev opererad för njursten. Inte heller denna behandling gjorde henne frisk och med de sista insamlade pengarna från släkt och bekanta sökte de sig till Teaching Hospital. De hade inte tillräckligt med pengar för att täcka all behandling, men Devis mamma och syster kämpade för att övertyga läkarna och till sist gick de med på att hjälpa Devi. Hon opererades på nytt, blev inte bra och fick mindre och mindre ork att fortsätta kämpa.

Jag och Rita besökte henne och familjen på sjukhuset och hon var då så svag att hon inte orkade äta eller öppna ögonen. Men läkarna på Teaching Hospital visade ytterligare stöd och såg till att hon kom i kontakt med ett privat sjukhus och bekostade ytterligare behandling där. Man utförde en femte operation och det verkar nu som att Devi är fri från njursten och vidare problem med njurar och lever. Hon är fortfarande väldigt svag och har nu fått möjlighet att vila upp sig på BAS, innan hon är stark nog att återvända till sin hemby och sina barn. PÅ BAS får hon mat, husrum och hjälp med betalning utav medicin. Devi kom för övrigt i kontakt med BAS genom sin syster, som bor på BAS under tiden som hennes son Aditya behandlas för cancer (se tidigare inlägg).