Pandemins påverkan på Nepal är djup. Situationen är alarmerande och ännu har vi inte sett den fulla effekten av lockdown och vilka de ekonomiska och humanitära efterverkningarna blir. Vad vi vet är att landets fattiga befolkning lider. Jenny Adhikari, nyss återkommen till Sverige, berättar om det senaste halvåret i Kathmandu.

Den 14:e mars 2020 bestämdes i Nepal att inga visum vid ankomst skulle utfärdas. Det var precis i början av säsongen och många nepaleser verksamma inom turistindustrin reagerade med bestörtning. Turismen står för ca 10% av BNP och en stor del av landets befolkning tjänar sitt levebröd inom näringen. Utöver det finns många företag vars verksamhet är direkt kopplat till turismen såsom restauranger och hantverksproducenter som också skulle komma att påverkas av beslutet.

En första reaktion – lockdown 
Nepals och Sydasiens första covid-19-fall hade upptäckts redan i januari (en nepalesisk student som just kommit hem från Wuhan) men efter det avstannade smittan för att inte återvända på allvar förrän i juni. Politiskt gick händelseförloppet ganska snabbt och den 24:e mars gick Nepal i lockdown. Dagarna innan nedstängningen lämnade människor Kathmandu i hundratusental för att ta sig till sina hembyar. Där hade man en chans att odla mat och överleva även om man saknade pengar. Det blev förbjudet att gå ut ur huset för annat än att hämta vatten, förbjudet att gå till sjukhuset och att köpa det allra nödvändigaste fick bara göras under ett par timmar på morgonen. Och då enbart i de små affärerna i området där man bodde. Nedstängningen betydde också att alla skolor stängde, liksom alla kontor och andra arbetsplatser som inte ansågs vara absolut nödvändiga. Inga fordon fick köras, varken privata eller kollektiva, det blev förbjudet att korsa distriktsgränserna och landsgränserna till både Indien och Kina stängdes.

De första dödsfallen
I Nepal lever de helt flesta ur hand i mun och har sällan något sparkapital. Krisen drabbade dem först, de lågutbildade som försörjer sig från dag till dag med fysiska jobb (bära sand vid husbyggen, med återvinning och inom turistsektorn) och som inte hunnit ta sig hem till landsbygden. Eller som helt enkelt inte hade någon hemby att återvända till eller mark att bruka. I södra Nepal försökte familjer överleva genom att samla och sälja ätliga skott från ormbunkar men på grund av dåliga transportmöjligheter kunde de inte sälja mycket. Här inträffade det första dödsfallet relaterat till matbrist – en man i 60-årsåldern svalt ihjäl. Han hade inte ätit annat än ormbunkar i över en vecka.

Det första direkta corona-dödsfallet i Nepal var en nyförlöst kvinna som smittats vid förlossning på sjukhus. Detta i sin tur resulterade i en allmän rädsla för sjukhus. Många kvinnor föder numera hemma, med alla komplikationer det kan innebära, och man aktar sig för att åka till sjukhuset i onödan. Även polisvåldet ökade – polisen har bland annat slagit pensionärer som varit ute för att köpa mjölk till sina barnbarn. Det vanligaste straffet polisen utdelat för att vara ute utan tillräcklig anledning var dock att ställa de anklagade bakom ett litet staket i solen och sedan behålla dem där till kvällen. En form av tortyr.

Problem vid gränsen
Vid gränsen mellan Indien och Nepal samlades tusentals nepaleser; kvinnor, män och barn, som arbetat i Indien men ville hem till Nepals landsbygd. Efter en tid byggdes särskilda karantäncenter längs med gränsen: separata för kvinnor och barn samt för män. Men män fanns i kvinnornas center ändå, nämligen personalen. Kvinnorna larmade om att de inte fick tillräckligt med mat, bara ett mål om dagen, men också om att de inte kände sig trygga. De ville ha enbart kvinnlig personal på nätterna. Den 14:e juni skedde det alla varnat för. Tre män ur personalen utsatte en ensam kvinna för en gruppvåldtäkt. Gärningsmännen är gripna och polisens utredning pågår, men kvinnans liv är redan krossat. 

Landet öppnar
I juli bestämdes att lockdown skulle hävas, alla fick arbeta och allting öppnade. Fordon fick köras varannan dag beroende på jämn/ojämnt registreringsnummer. Vid den tiden var pengarna slut även hos de som faktiskt ägt ett sparkapital, de som i Nepal kan kallas medelklass. Gruppen hade avbetalningar, skolavgifter och andra utgifter vilka började samlas på hög. Alla hade bråttom att börja arbeta och eftersom man bara kunde köra sitt fordon till jobbet varannan dag fick man resterande dagar åka kollektivt. Även dessa fordon var bara hälften så många som vanligt och trots att det fanns en regel om hur många passagerare som samtidigt fick åka i bussen så följdes det sällan, och spridningen av viruset spreds snabbare än någonsin.

Kathmandu bestämde sig raskt för att stänga ned igen och ytterligare en lockdown trädde i kraft från augusti fram till den 17:e september. Efter det fanns inga möjligheter att fortsätta att hålla stängt. Demonstrationer och oroligheter hade blivit vardag och många människor var av den samlade uppfattningen att de hellre får corona än dör av svält. Politikerföraktet i Nepal är i allmänhet mycket högt men missnöjet med premiärminister KP Oli och hans regering är just nu enormt, till och med jämfört med vanliga nivån. Premiärministern anklagas för att inte ha gjort tillräckligt och för att inte ha lyssnat på experterna. Lockdown-perioden har också kantats av korruptionsskandaler rörande bland annat PCR-tester och annat sjukvårdsmaterial.

Våld i hemmet och utebliven skolgång
Under lockdown-perioden har fallen av misshandel i hemmet ökat stort. I Nepal bor man ofta många personer i ett enda litet rum där alla sover, äter och lagar mat. Trädgård, eller eget uteområde, är en lyx få har och lämnar man sitt hus hamnar man ofta direkt på vägen. Barnen har inte kunnat gå i skola och varit understimulerade, många män som ansvarar för hushållets inkomster har varit stressade över inte inte kunna tjäna tillräckligt med pengar. Barn har hittills förlorat ett halvår av sin skolgång och vi vet ännu inte när skolorna kommer att öppna igen. Skolor har också haft skiftande möjligheter att bedriva online-undervisning där många privatskolor (alltså de skolor dit någorlunda välbeställda familjer skickar sina barn) delvis har kunnat fortsätta utbildningen på distans. Barn på statliga skolor inte fått någon chans till skolgång eller stimulans under hela lockdown-perioden. Barn i statliga skolor är redan de fattigaste i landet och deras familjer äger i allmänhet ingen smartphone. Det betyder att även om staten hade erbjudit online-undervisning så hade barnen inte haft möjlighet att delta.

Covid-19 bland sjukhuspersonal
Numera är hela Nepal öppet och inga restriktioner finns. Covid-19-fallen ökar varje dag men dödsfallen är ännu ganska få. På runt 100 000 fall sedan pandemins start har bara ca 600 personer omkommit. Dock har viruset börjat spridas bland sjukhuspersonal och man är rädd att sjukhusen snart kommer att bli utan personal. Nödvändig skyddsutrustning saknas och de statliga sjukhusen i Kathmandu, T.U Teaching och Bir hospital, larmar om att snart finns inte tillräcklig skyddsutrustning för att ens gå in på vårdavdelningen för sjuka i covid-19. Än så länge beräknas 2 000 vårdpersonal vara smittade, varav dem många läkare. 

Covid-patienter har under det här halvåret upplevt en hög grad av stigmatisering, speciellt i början då man satte personer i hemisolering och spärrade av hela gatan där de bodde med stora handmålade skyltar: “No entry! Här bor coronasjuka.” Nu när fallen ökar börjar dock stigmatiseringen mattas av. Det finns idag 25 000 aktiva fall av covid-19 i Nepal men att gå till sjukhuset för att testa sig, eller av andra anledningar, kommer snart bli något man undviker till varje pris.