Pass it forward

6 juli 2011

Jag tänkte nu berätta om en av de männen som tillfälligt bor på härbärget, Rambahadur Praca. Han är 42 år gammal och bor hos BAS sedan två månader tillbaka. Han är en person som inger hopp – hopp om livet, om att vi var och en genom att göra gott för andra kan påverka vårt samhälle och våra medmänniskor. En positiv energi och ett leende som sprids från honom via mig, till dig och vidare…

Rambahadur växte upp i en by i djungelområdet i södra Nepal. Han tillhör en låg kast som lever “ett med naturen”, av och tillsammans med naturen. I tjugoarsåldern gifte han sig men, berättar han med sorgsna ögon, frun och hans egen bror inledde ett förhållande och med sorg i hjärtat lämnade han hembyn och har sedan dess levt själv. Han tog anställning vid en rik gård och skötte om djuren och jordbruket. Där tivdes han, trots att han arbetade från morgon till kväll och stannade i närmare 20 år.
Anledningen till att Rambahadur nu är hos oss på härbärget är att han har haft otur med en armskada som har förföljt honom under halva hans livstid. Det började för nitton år sedan då han gjorde illa armen i en rapsoljepress. Han blev opererad vid ett lokalt sjukhus, armen blev battre men inte helt återställd. Han hade ändå tur och kunde så småningom börja arbeta igen. Om du inte kan arbeta och inte har någon familj väntar strax döden runt hörnet. I Nepal finns ingen försäkringskassa, arbetslöshetskassa eller ens någon socialhjälp att söka…du ar helt utelämnad.

For ett år sedan hade Rambahadur återigen otur, han råkade ut för en olycka i djungeln och bröt återigen samma arm. Armen som aldrig blivit riktigt läkt blev nu helt obrukbar. Han hade tur i oturen då hans arbetsgivare betalade operationskostnaderna. Väl tillbaka på gården hjälpte Rambahadur till med arbetet så gått han kunde – med en arm, i väntan på att den andra armen skulle läka. Frun i huset klagade konstant på honom pga att han inte kunde arbeta med bägge armarna och han kände sig som en börda tillslut. Rambahadur beslutade sig således att lämna den gård som varit hans hem i nästan tjugo år och bege sig till Kathmandu för att söka vård.

Utan en rupee på fickan bodde han på gatan och försökte få ihop pengar till den vård han behövde. En dag träffade han på en man från hembyn och denna man tog Rambahadur till en läkare som är känd för att bry sig om de fattiga och sjuka. Läkaren tog sig an Rambahadur och skrev in honom på sjukhuset trots att han inte hade med sig den obligatoriska “vårdpersonen” (för att bli inlagd på sjukhus i Nepal måste du ha med dig någon som kan hjälpa dig, vårda dig, köpa läkemedel och den medicinska utrustning som krävs för din behandling). När han blev utskriven från sjukhuset fann han ett härbärge som gav honom tak över huvudet och ett arbete på en restaurang där han fick mat som betalning. En dag var det en restauranggäst som stötte till hans arm, så illa att han trillade och slog upp sin gamla armskada. Restaurangagaren ville dock fortsätta att ge honom mat utan att kräva något arbete i gengäld. Men Rambahadur kände sig obekväm med att bara ta emot, så han gav sig av därifrån.

I BAS informationsdisk, vid Teaching Hospital, fann han Rita och sedan två månader tillbaka bor han vid BAS härbärge. Rambahadur sitter inte bara och tar emot hjälp, nej han är en fixare och sköter om oss alla här. Han hälsar på de BASpatienter som är inlagda, han vakar över den som behöver hjälp, han hämtar dricksvatten till alla på härbärget, han städar och fixar och donar. Alltid med ett stort och brett leeende på läpparna! Han har som mål att bli bra i armen, vilket läkarna tror är fullt möjligt. Han vill bo kvar i Kathmandu och återuppta ett yrke som han tidigare provat – att väva. Hans livsfilosofi är som hämtat ur filmen “Pass It Forward”, han ger och hoppas på att inspirera andra att ge…

// Maria Leiner