Mina första dagar i Kathmandu

Igår var min första dag på härbärget i Kathmandu. Nu har jag varit på BAS i två hela dagar, det känns som en evighet. Det ar som att alla vanor ifrån västvärlden har vänts upp och ner, har tvättar vi med händerna och fötterna, äter med händerna… Jag heter Daniela och ska vara volontär för BAS i en månad.
Jag flög ifrån Australien tidigt i tisdags natt, landade i Malaysia där jag satt och väntade i några timmar. Vid min gate omringades jag av hundratals mörka män, kvinnorna kunde man räkna på sina fingrar. Det var jag och kanske två tre till som stack ut lite från mängden. Väl på planet sov jag bort större delen av resan och innan jag kunde ropa hej så landade vi. Ni vet när man landar och piloten snällt ber alla att sitta stilla tills planet har stannat? På vårat plan reste sig alla upp så fort hjulen nuddat marken och började stressat dra ut deras handbagage, det var mitt första möte med det härliga kaoset som man kan hitta har. Jag mötte Rita och hennes man Ramesh utanför flygplatsen, fick ett varmt leende och en stor kram på en gång. Efter några artiga utbyten hoppade vi in i deras van och körde hem till BAS. Huset var väldigt stort, med en vacker utsikt över staden och bergen i bakgrunden. När vi kom in stod Ritas barn och väntade på oss tillsammans med två små flickor som bor på härbärget. De välkomnade mig och hängde tre blomkransar runt min hals, sedan fick jag en röd prick i pannan av Rita. Efter det visade de mig mitt nya rum, det var stort och fint med egen toa och dusch, vilken lyx. Senare under dagen, efter att jag druckit te med hela familjen på deras kontor, presenterade de mig för de funktionshindrade barnen. De ar 6 stycken, Santi, Sanjok, Kanti, Salina, Sangita och Sumit. Santi har autism, Sanjok, Kanti, Salina och Sangita lider av en CP-skada och Sumit har hydrocefalus, som i stora drag innebär att hans skalle har svullnat upp av vatten. Det var gripande att se barnen, jag har ingen tidigare erfarenhet av att jobba med funktionshindrade barn så allt var väldigt nytt för mig. Efter detta började dagen gå mot sitt slut, vi åt en otroligt god nepalesisk middag och sedan var det dags att saga god natt!
Dag två började tidigt, denna dagen var till for mig att observera och lära mig rutinerna i huset. Till min hjälp hade jag två australienska tjejer, Georgia och Emeli, som jobbat med BAS i ungefär två veckor. De matade alla barnen och bytte blöjor och sängkläder medans jag hjälpte till så gott jag kunde. Runt 9 tiden ropade Rita på mig och gav mig frukost, en frukost stor som en middag! Mätt och glad gick jag tillbaka till tjejerna som nu lekte med två av flickorna som bor har på härbärget, Sangita och Deepa. Vi lekte lite i solen innan Rita ropade på mig igen, det var dags för te och att läsa dagens tidning. Rita köpte en tidning till sig själv och en till mig på engelska, hon vill att jag lär mig så mycket jag kan om kulturen och situationen i Nepal vilket är väldigt uppskattat. Hon berättade att det pågår en strejk på de flesta sjukhus här pga att de vill byta den högsta sjukhuschefen till en som inte är korrupt. En känd läkare har nu suttit utan mat och dryck i tretton dagar och kommer att sitta så tills chefen blir utbytt. Jag undrar om denna historian ens har nått Sveriges nyhetsbyråer. Att en demonstration pågår här borta innebär att många sjukhus är tillfälligt stängda, vilket leder till att tusentals inte får den vård de behöver.Ett exempel är ett litet barn som bodde här på härbärget, han hade en stor tumör på ryggen, blev inlagd på sjukhuset för behandling och utskriven  igen pga att sjukhuset var tvunget att stänga. Han och hans mamma reste tidigare i veckan tillbaka till deras hem långt utanför Kathmandu och kommer troligtvis inte kunna komma tillbaka.  Situationen ar väldigt kritisk och pengarna finns inte tillgängliga. Detta är bara ett barn av tusentals sjuka i Nepal. Min lärorika dag gick fort, eftermiddagen kom då vi matade och bytte blöja på barnen igen. Det var lätt att bli bekväm  med dom och lättare än vad jag trodde att ta hand om dom. Men det är också svårt, det är svårt att hela tiden jämföra deras liv med svenska liv och tänka på hur annorlunda det hade sett ut om de varit födda i Sverige. De flesta barnen ar sängliggandes utan att kunna gå, de är alla övergivna av deras föräldrar och har inget skyddsnät som kan bidra med stöd. Det är så mycket tankar och så mycket intryck att ta in, en verklighetschock. När kvällen kom somnade jag helt utmattad. Det var lite om min första dag… blev en typ av uppsats haha. Ni ska se min dagbok! Jag har aldrig skrivit så mycket. Idag såg dagen ungefär likadan ut, bortsett ifrån att Sangita och Deepa lärde mig att tvätta för hand. De är tio år gamla och lärde mig hur man gjorde…

Sangita, Deepa och jag

Mer bilder och lite mindre text kommer snart!