Volontären Monica berättar
15 december 2012
Nyss hemkommen från Nepal efter 7 veckors vistelse, slår den stora skillnaden mig när jag möts av ett vitt och vackert Sverige i adventstid – Hur är det möjligt att just jag har fått födas och växa upp i Sverige? Så olika livet kan se ut för oss människor, så olika förutsättningar vi kan ha.
Kavita Giri är 21 år och kommer ursprungligen från en liten bergsby utanför huvudstaden. Hon har varit gift i sex år och har en dotter på tre. Sedan hon gifte sig har hon arbetat i Kathmandu på en möbeltillverkningsfirma med en lön på 1700 kr i månaden. Familjen bodde tillsammans med mannens släktingar. Kavita fick symtom i form av buksmärtor, viktnedgång och trötthet och det visade sig hon hade tuberkulos i magen, TBC. Tuberkulos är en ovanlig sjukdom i Sverige, men sett över hela världen är det en av de vanligaste infektionssjukdomarna. Tuberkulos kan drabba alla organ, inte bara lungorna.
Då Kavita inte längre kunde arbeta blev hon hemskickad till sina föräldrar, men eftersom hon behövde sjukhusvård fick hon ta sig tillbaka till Kathmandu. Behandlingen tar minst nio månader men Kavita hade ingenstans att ta vägen då varken hennes föräldrar eller make ville ha henne närvarande så länge hon är sjuk. Sjukhuset kontaktade då Rita och hon bor nu på härbärget tills hon känner sig stark nog att kunna börja jobba igen. Hennes make har inte hört av sig och hon har inte heller träffat sin dotter på flera veckor. Maken har nu tagit sig en hustru till.
Att få komma tillbaka till Rita och BAS var helt underbart. Jag var här för ett och ett halvt år sedan och kan återigen konstatera att BAS gör skillnad. Så många människor som får en chans att klara av sin sjukdomstid med Ritas hjälp, så många barn som får en chans att ha det bra här jämfört med andra alternativ. Då tänker jag bland annat på de sju handikappade barnen som nu bor här permanent. Här får de kärlek, omtanke och lek, inte bara av de vuxna utan också av de andra barnen som bor här. Under min tid vid härbärget har passerat barn med blodcancer som tyvärr dog, barn som blivit våldtagna, som sedan kunnat återvända hem, barn som går på behandlingar för olika sjukdomar och barn som är medföljande till sina sjuka föräldrar.
Jag var ute på en 20 dagar lång vandring i Manaslu- och Annapurna-områden. Nepal är ett så fantastiskt ”rikt” land på naturupplevelser, historia och vänliga människor. Att kombinera vistelsen på härbärget med en vandring visade sig vara utmärkt. Det blev en ganska lång tur på nästan 300 km inkluderat två höga pass; Larkaya pass 5140 m.ö.h och Thorong La pass 5416 m.ö.h med helt underbara vyer både vid passen men också under vandringarna dit.
Efter vandringen återvände jag till härbärget och fick ett mottagande av barnen som jag aldrig ska glömma. De stod och väntade på mig och började ropa och hoppa när jag kom. Jag hade fyllt år under vandringen och de hade gjort fina teckningar och slagit in små presenter till mig. De var så glada för att jag kom tillbaka. En obeskrivlig känsla att få ett sådant mottagande.
Två unga kvinnor från Australien kom via en annan volontärorganisation och var till stor hjälp. De kom de sista dagarna innan jag åkte hem och kom att vara där sex timmar om dagen, fem dagar i veckan under 2,5 veckas tid.
De dagliga rutinerna och göromålen på härbärget kommer att förenklas och bli bättre så fort det nya huset är klart. Jag har nu kunnat följa husbygget på nära håll. Ibland går det trögt, då pengarna tagit slut. Så fort det kommer ett nytt bidrag så startar bygget igen. Tiden börjar bli knapp så vi hoppas att det nya huset hinner bli inflyttningsklart innan kontraktet går ut på den nuvarande byggnaden.
Att få lov att vara en del av BAS och göra en liten insats känns för mig så bra. Rita med familj synliggör alla de människor som är i behov av hjälp och kommer i kontakt med härbärget. Vi ser dem och vet om deras svårigheter, även om vi är långt bort. Tack för att jag återigen fick ta del av alla livsöden, tack för all glädje, alla skratt, alla kramar. Jag kommer tillbaka!
Monica Nilsson