Augusti 2010

Kreativitet och ett ton lycka!

29 augusti 2010

Estet som jag är, planerade jag upp en kreativ kväll med barnen. Det känns viktigt att de får vara kreativa, inte enbart för att det är mitt stora intresse 🙂 utan även för att de ska få öva upp denna förmåga och inte enbart spela spel eller göra sina läxor. Jag är nämligen övertygad om att man mår bra av att få skapa, oavsett resultat eller tillvägagångssätt, det är själva aktiviteten som är det avgörande. Så jag tog mig ut på stan och inhandlade det jag kunde hitta relativt enkelt: färger, pennor, tuschpennor och stora ark.

Då jag förberett barnen på vad som komma skulle möttes jag av en liten skara glittrande, förväntansfulla ögon och glada utrop: ”water colour” ”water colour”, så snart jag steg innanför porten till huset. Tillsammans tågade vi de två trapporna upp till lekrummet. Så snart alla fått sina pappersark och jag delat ut alla pennor och färger sattes det igång att måla och rita med en väldigt fart. Det kändes som om det avfyrats ett startskott i rummet. Motiven var något olika men föreställde främst delar av den vardag barnen haft på landet innan de kommit till BAS. Det fanns hus och berg med i nästan alla bilder, kor, fåglar, fiskar, fruktträd, blommor, risfält och majsåkrar, bäckar, brunnar och tempel. Turister som var ute och vandrade på led fick också vara med på ett hörn och flygplan såklart. Vilken enorm skaparglädje! Det kändes som om barnen varit rätt svultna på denna typ av aktivitet och att hävda att jag blev mycket glad över deras entusiasm och lycka är en underdrift. Detta var den bästa kvällen jag haft på mycket länge! När vi kände oss klara hängde vi upp konstverken i korridoren och inne i lekrummet. Stolta och glada avslutade vi kvällen med en fikastund på mangojuice och kakor.

Vardagen på BAS

27 augusti 2010

Som vanligt händer det mycket här i Kathmandu och på härbärget. Det känns som om dygnets timmar inte räcker till, alltid något nytt som sker eller så tar allting längre tid än väntat. Att vänta har blivit en vana och att inte stressa i en stad som denna, en nödvändighet. Dagarna susar förbi och jag fylls med så mycket lycka och njuter av varje stund. Vi har svårt att planera för det händer alltid något oförutsett som gör att allt måste anpassas efter den situationen. Det kan handla om att någon måste skjutsas i ilfart till sjukhuset, det dyker upp en ny person som behöver hjälp, någon annan inte har fått ut sin medicin och Rita behöver involveras, patienterna vi har på de båda sjukhusen behöver genomgå nya undersökningar eller operationer, monsunregnet börjar ösa ner och vi hindras från att ta oss dit vi egentligen skulle, läkaren vi skulle träffa inte dyker upp, osv, osv…Det är så spännande att, varje dag, inte veta vad som kommer ske och samtidigt befriande att enbart kunna vara närvarande i nuet.

Ni som kan något om medicin kanske ibland undrar vad det är för konstiga sjukdomstillstånd jag ”hittar på” när jag skriver i bloggen. Eller så får ni er ett gott skratt av mina naiva förklaringar och  skratt är ju trots allt, den bästa medicinen :)! Det är nämligen så att det ibland är lite svårt för mig att återberätta exakt vad alla patienter lider av, språkliga missförstånd eller bristande ordförråd är ofta orsaken. Jag som inte har en speciellt välutvecklad medicinkunskap får emellanåt gissa mig till vissa av dessa krämpor utan att ibland ens veta vad de heter på svenska…. Blodförgiftning kan t ex ibland kallas cancer här när engelskakunskaperna inte räcker till och jag får be Rita och de andra att utveckla sjukdomshistorian för att försöka förstå vad det egentligen handlar om. Varje patient bär visserligen  med sig sina egna journaler. Ofta skrivna med svårläst engelsk skrivstil, men som ni säkert förstår är dessa journaler efter några månader, trasiga och smutsiga pappersbitar nästintill omöjliga att tyda. Om jag inte prickar exakt rätt får ni ha lite överseende, i slutändan handlar det ju ändå om att dessa människor är väldigt utsatta, fattiga och sjuka och behöver vård. Som de även får tack vare Rita och BAS. 🙂

Härbärgets husmor Kali har tillbringat den senaste veckan på sjukhus tillsammans med en av sina söner, 13 åriga Durga. Förutom sin genetiska sjukdom som påverkar både hjärta, muskler och leder och gör att han b la har stannat i växten (motsvarande en 5 åring), har svårt att gå då han är stel, svag, har ont i alla leder och är så tunn att jag ibland är rädd att röra honom för att inte göra honom illa. Denna stackars pojke lider även av kronisk förkylning med hosta som gör att han tappar andan helt och som med jämna mellanrum leder till lunginflammation och inläggning på sjukhus med syrgasmask och penicillindropp. Läkarna ser inte pojkens framtid som speciellt ljus, utan det handlar främst om att få honom att må så bra att han kan överleva ett tag till och i sina friskaste stunder kunna gå i skolan som han tycker så mycket om. Familjen har redan mist en farbror och pappa i denna sjukdom och det är hemskt att veta att båda Kalis söner går samma framtid tillmötes. Det gör verkligen ont i hjärtat när jag observerar denna kvinna som redan haft så många motgångar i sitt liv. Jag kan inte föreställa mig den smärta hon måste känna vid insikten om att det inte finns något hon kan göra för sina pojkar, inget sätt hon kan bota deras sjukdom på eller få dem att leva ett långt och lyckligt liv. Hon kan bara se på medan de blir allt sjukare och svagare och enbart försöka lindra deras smärta och lidande. Den enda trösten i detta, om någon, är att Kali har en frisk dotter på 6 år, Deepa, som är ett mycket glatt busfrö som helst av allt skulle vilja leka hela dagarna istället för att gå i skolan.

Vi har även gjort ett återbesök hos en av de familjer som tidigare bott på BAS härbärge: Familjen Kanchhi. Mamman i familjen, Thuli, har ett amputerat ben och hon fick hjälp med operationen och återhämtningen hos BAS. Benet har läkt fint och hon ler och berättar hur bra hon mår nuförtiden och hur glad hon är för det liv hon och familjen lever. De har sedan en tid tillbaka fått mark av staten, de är mycket lyckligt lottade trots att denna mark ligger i stadens slumområde. De ägde nämligen ingenting innan och hade inte råd att hyra någon lägenhet i Kathmnadu. Vilket inneburit att de tvingats bo på gatan som så många andra extremt fattiga Nepaleser. Familjen har ett litet skjul med två sängar, en liten bokhylla och en liten eldstad där de lagar sin mat. Deras få ägodelar hänger från bambubjälkar under den korrigerade plåten som utgör taket. Väggarna är också belamrade med allt från barnens ryggsäckar till täcken, allt är sotigt och smutsigt och för dagen även fuktigt och översvämmat då vi befinner oss mitt i regnperioden. Det fuktiga jordgolvet är täckt med gamla rissäckar som får utgöra någon slags isolering, tillika golvmaterial. Det kan tyckas som inget, eller till och med fruktansvärt i våra ögon men för dem är deras lycka gjord. De har tak över huvudet och de äger den pyttelilla biten land som deras lilla hem vilar på. Tack vare hjälp från en svensk familj, via BAS, har de en symaskin som de kan försörja sig på och familjens två barn går i skolan. Thuli säljer även ljus som hon lärde sig tillverka under familjens tid på härbärget. Nu kommer även staten ge dem en större bit land, i samma slumområde men en bit längre bort, eftersom familjen består av 4 personer. BAS har lovat att hjälpa till med de material som behövs för att bygga ett nytt hem för familjen. Thulis tacksamhet är enorm, hon kramade om Rita och mig med glädjetårar rinnande nedför kinderna. Det var ett underbart möte och jag är så tacksam över att jag fick uppleva detta och träffa familjen som Maria berättat om. Behöver jag ens förklara vilka insikter och känslor som föds inom en när man sitter där i det lilla hemmet, tillsammans med dessa människor? Det är så overkligt och så enormt verkligt på en och samma gång, alla vi i de rika delarna av världen borde få oss en dos av detta. Jag tror att ni förstår vad jag menar…

Vi välkomnar de nyanlända

21 augusti 2010

Som jag berättade om tidigare har BAS nya boende här på härberget. Jag har nu tänkt berätta om två av dem som Rita och jag precis intervjuat. De har båda två blodcancer, men olika typer och svårigheter med sina respektive tillstånd.

Den första är Krishna Machi en mycket vänlig och timid man med ett stort varmt och vitt leende. Han kommer från Makwanpur, en liten stad inte så långt från Kathmandu. Samma som Krishan kommer från, honom jag berättat om tidigare som har sjuka lungor. Krishna är 36 år gammal men ser, som så många andra fattiga Nepaleser, mycket äldre ut. Han lever ett hårt liv som fattig bonde på landet och är far till 5 barn (som alla har turen att kunna gå i den lokala skolan gratis). Familjens lilla landremsa måste dessutom även försörja hans gamla far och mor. Tyvärr räcker inte födan till hela året, utan Krishna och hans fru får ta arbete hos andra rikare bönder halvårsvis för att på så sätt förmå att mätta alla familjens 9 munnar.

2 år sedan blev Krishna plötsligt väldigt trött och svag. Han förmådde inte att arbeta överhuvudtaget och tillslut besökte han det lokala sjukhuset. Där misstänkte man först att han led av anemi men efter en kort tid upptäckte läkaren att han har en typ av cancer som gör att hans kropp inte producerar blod överhuvudtaget. Han fick ta sig till Bir hospital i Kathmandu, det stora statliga sjukhuset, för att utredas ytterligare och det visade sig att denna typ av cancer är möjlig att bota om Krishna får rätt mediciner. Tyvärr har han inte råd med denna medicinbehandling, som kostar 15 sek om dagen. Han får istället återkomma med jämna mellanrum, dvs ca varannan månad för att få blodtransfusioner istället. Han behöver 6-7 påsar blod vid varje tillfälle. Då mår han bra igen och kan återvända och arbeta på fälten tills blodet i kroppen är slut. När det väl händer är han så svag att han knappt orkar ta sig fram och måste genast tillbaka till Kathmandu.

Blodet finns egentligen inte på sjukhuset som inte har någon egen blodbank, utan varje patient får se till att köpa in det själv. Oftast genom Röda korset som tar 80 sek för varje påse blod. Alltså måste han betala ca 560 kr vid varje tillfälle han får blod. Detta är en enorm summa pengar för den fattiga familjen, trots att den är lägre än den medicin han egentligen skulle behöva äta. Han kan även hitta egna bloddonatorer med den blodgrupp han behöver men Krishna måste betala för alla tester blodet måste genomgå innan han kan få det och för alla emballage. Krishna kontaktade de sociala myndigheterna på Bir hospital för att få hjälp med denna kostnad (Familjens pengar är nämligen helt slut). Då de inte hade möjlighet att hjälpa honom att hitta billigare blod bad de BAS om hjälp för att lösa hans, väldigt snart, kritiska tillstånd.

Rita har kontakt med en organisation, lik BAS, som arbetar med att samla in och dela ut blod till fattiga människor till ett mycket reducerat pris(11 sek/påse), som motsvarar kostnaden av alla prover och emballage. Men eftersom det är många behövande som ska dela på denna blodbank är det ofta de i akut behov som får hjälp i första hand. Man måste själv kontakta organisationen för att förklara sin situation och be om deras hjälp. Rita lyckades, tack vare sina kontakter inom denna organisation, göra så att Krishna kommer få blod från denna organisation. BAS står för kostnaden och han får under tiden för blodtransfusionerna vila upp sig på härbärget tills han är tillräckligt stark för att resa hem. Läkarna ska ha ett möte med Rita om någon vecka för att se om BAS på något sätt kommer kunna hjälpa Krishna till den medicin han behöver. Kanske kan man hitta nån lösning som gör att medicinen blir lite billigare? BAS har så många att hjälpa och organisationens resurser är tyvärr inte enorma. Rita måste avväga varje gång vad som går att göra och på vilket sätt BAS kan hjälpa. På så sätt räcker de resurser som finns längre och BAS kan hjälpa fler. Om vi inte hittar en bra lösning just nu får Krishna, tillsvidare, återkomma till härbärget när det är dags för nya transfusioner.

Den andra nya patienten med cancer är en pojke på 11 år. Han heter Rohan Pun och bor egentligen på ett barnhem i Kathmandu sedan 4 år, men kommer från Rukum som ligger 2 dagar med buss och 2 dagar till fots från huvudstaden. Hans pappa är död sedan 4 år och hans mamma mycket fattig och har inte möjlighet att försörja honom. Rohans syster bor och arbetar i Phokara, en av Nepals storstäder tillika populära turistresmål. Hon är också fattig men har kommit till Kathmandu för att ta hand om sin lillebror under tiden för hans behandling. Rohan är en mycket intelligent ung man som har väldigt lätt för sig i skolan och när hans pappa dog bestämde en släkting till familjen att Rohan skulle få möjlighet till en bra framtid, dvs goda studier. Eftersom hela släkten är fattig skickades pojken ensam till Kathmandu till ett barnhem som enbart är till för fattiga barn från landsbygden. Detta barnhem heter Paramanda Bidhya Ashram och fokuserar sig till största del på utbildning av dessa barn.

För 6 veckor sedan fick Rohan stora blåmärken på armbågar och knän. Eftersom de växte sig större togs han, tillslut, efter 3 veckors tid till sjukhuset. Efter många olika prover och några veckor på sjukhuset kunde man konstatera att han led av Leukemi. Då Rohan är väldigt känslig för infektioner under sin behandling kan han inte bo på barnhemmet eftersom infektionsrisken är alldeles för hög. Däremot betalar de för hans vård. Barnhemmets föreståndare bad läkarna att hitta en annan lösning. Läkarna kontaktade Rita och bad om hjälp och vi tog gladeligen emot Rohan och hans syster. Just nu är pojken inne på sin första behandling med cellgifter, mot sin ganska aggressiva sjukdom och han har redan tappat mycket hår. Han mår för tillfället bra och är gladeligen med på mina aktiviteter med de andra barnen. Men han måste stanna hela behandlingen ut och även under behandling nummer två. Först då kan läkarna avgöra hur och om dessa mediciner hjälper. Det märks att Rohan får en bra utbildning, trots sina 11 år förstår han allt jag säger till honom på engelska och han skriver och stavar felfritt. Eftersom han är blyg av sig vågar han inte riktigt prata med mig ännu men jag blir mycket imponerad av hans kunskaper och blir mycket nyfiken på hans bakgrund och liv på barnhemmet.

Fullt hus!

19 augusti 2010

Efter några få lugnare dagar, med möjlighet till turistande för min del, har vi nu fullt upp. Härbärgets bäddar är alla upptagna för BAS har välkomnat en grupp nya boende. Det är en samling människor som vi fått till oss tack vare Ritas samarbete med de sociala myndigheterna som befinner sig på sjukhusen BAS brukar besöka. En del, för BAS välbekanta, läkare har också kontaktat Rita direkt med önskan om hjälp för deras patienter. Rita och jag har åkt och besökt dessa människor på sjukhusen och efter att ha sett deras situation tagit med oss dem tillbaka till härbärget.

Det är fullt med liv och rörelse i huset nu och Rita styr upp och flyttar omkring alla boende så att sängplatserna kan utnyttjas på bästa sätt. En av de nya boenden är t ex en liten pojke på 11 år som har opererats många gånger på sjukhuset på grund av en invärtes infektion i bröstkorgen och nu även lider av Tuberkulos, honom måste vi isolera i ett eget rum med hans mamma och pappa. Vi har även två nya cancerpatienter boendes här, båda med olika typer av blodcancer. Sedan har vi två kvinnor som är allvarligt sjuka och som befinner sig på två olika sjukhus.

Den ena är en person som vi inte vet något om, hon kom till Bir Hospital efter att ha hittats medvetslös, liggandes på marken utanför en mans hus här i Kathmandu. Jag skulle uppskatta hennes ålder till mellan 20-25 år och vi kan bara gissa vad hon varit med om och vilket liv hon levt. Men hennes skador och sjukdomstillstånd avslöjar ett hårt liv och förmodligen en väldigt utsatt situation. Rita hävdar att kvinnan, trots allt, med största sannolikhet inte är hemlös. Hon var i mycket dåligt skick, med brännsår på överarmarna, stora halvt oläkta ärr på ryggen, svart av all ingrodd smuts, uttorkad och låg medvetslös i flera dagar på akuten. Detta på grund av att sjukvårdssystemet tyvärr fungerar (eller borde jag kanske säga; inte fungerar) på detta sätt. Eftersom hon inte hade någon som var villig att skriva in henne och stå för hennes medicin- och behandlingskostnader fick hon helt enkelt ligga orörd på en brits på akuten i 10 dagar. Efter ett tag återkom mannen, han som hittat henne och tagit henne till sjukhuset. Han skrev in henne och betalade så att hennes huvud kunde röntgas för att hitta orsaken till hennes tillstånd och så att hon skulle få dropp för att inte dö. Mannen visste inget om henne men han var orolig för hennes skull och undrade hur det gått för henne. Det visade sig att kvinnan hade en form av parasit i hjärnan som orsakade hennes tillstånd. Förmodligen på grund av dåligt vatten och kost. Läkarna kunde påbörja viss medicinering tack vare mannens vilja att stå för denna kostnad. BAS blev kontaktade av en säkerhetsvakt på sjukhuset som bad Rita komma förbi och se till kvinnan eftersom man inte kunde lita på att mannen som hittat henne skulle återkomma för att ta hand om henne. Hittills har han inte återvänt.

Vi fann henne i ett bedrövligt skick, ingen hade brytt sig om att tvätta henne eller byta hennes smutsiga kläder. Hon var dock vaken men kunde varken prata eller röra sig speciellt mycket. Hennes förlamning och oförmåga att tala är tillfällig, hävdar läkarna och orsakas av parasiten. De menar att hon förmodligen kommer bli helt återställd men de är fortfarande osäkra på om det kommer krävas en operation eller om det räcker med enbart medicinering för att få bort parasiten. Rita och jag tvättade kvinnan och klädde på henne nya rena kläder som vi tagit med oss från härbärget. Vi införskaffade nödvändiga mediciner och andra sjukvårdsartiklar som sjukhuset inte tillhandahåller och vi fick även i henne lite mat och vatten. Trots sitt delvis frånvarande tillstånd levde kvinnan upp och hennes ögon avslöjade att hon förstod vad Rita sa till henne. På sitt vanliga, vänliga men bestämda sätt, lyckades Rita även övertala sjuksystern att ta hand om kvinnan den tiden vi inte är på sjukhuset. Detta är nämligen inget som hör till det normala när det gäller omvårdnaden om en okänd, ensam, fattig och utsatt patient. I vanliga fall ska en närstående finnas på plats nästan hela tiden för att sköta om och mata. Men nu när BAS är ansvarig för kvinnan och personalen ser att det finns någon som står bakom denna patient även ekonomiskt så förbättras vården. Dessutom har Rita kontaktat de sociala myndigheterna på sjukhuset och läkarna och satt igång en hel process som gör att dessa människor verkligen engagerar sig i kvinnans öde. Det är enormt inspirerande och imponerande att se Ritas engagemang och envishet och på vilket sätt hon lyckas få människor med sig trots att oddsen ofta är låga för att de ska lyssna och hjälpa. Hon är en sån enorm eldsjäl och hon slåss verkligen med näbbar och klor för dessa utsatta människor!

En del av Ritas och de andras arbete i BAS informationsdisk är att hänvisa människor till rätt avdelning på sjukhuset. En annan del är att t ex hjälpa dem förstå vad läkaren ordinerat eller vad de har rätt att kräva av sjukvården.

Den andra kvinnan vi tagit under våra vingar ligger på ett annat sjukhus i staden, Teaching hospital där BAS har sin informationsdisk. Vi hittade även henne på akuten. Hon har tillsammans med sin man försökt att bli inskriven på rätt avdelning men då parets pengar är slut kommer hon inte längre än till akuten där hon tyvärr inte får rätt vård för sitt tillstånd. De har besökt olika sjukhus flera gånger under ett års tid utan att få svar på vad kvinnan lider av och gjort av med mycket pengar som de mot alla odds lyckats låna från banken. Hennes namn är Sanchumaya Tamang och hon är 29 år gammal, är gift med Rajendra Tamang och tillsammans har de en adopterad dotter på två år. Familjen kommer från en liten by på landsbygden som ligger i Kavrepalanchowkdistriktet. De är mycket fattiga men har en liten bit land som precis räcker till att föda dem. Dottern bor, under föräldrarnas vistelse på sjukhuset, hos sin mormor. BAS hjälpte paret så att Sanchumaya kunde skrivas in och hennes sjukdomstillstånd börja utredas. Hon har en så tunn kropp, mörka insjunkna ögon och hon får inte behålla mycket av den mat hon lyckas få i sig. Hennes mage är uppsvälld och mycket spänd, hon ser ut att vara gravid i 9:e månaden och hon är så svag att hon varken orkar prata eller knappt slå upp ögonen. Det gör ont att se henne lida så och stum och tafatt likt en analfabet står jag vid hennes säng när Rita lyssnar på vad sjuksystern berättar om Sanchumayas tillstånd. I dessa stunder önskar jag så innerligt att jag kunde tala Nepali för att hjälpa, förstå och hitta tröstande ord, så mycket mer än vad jag har möjlighet till nu.

Tillslut visade det sig att Sunchamaya lider av leverproblem som gör att vätska samlas i hennes mage. Därav svullnaden. Hon har aldrig druckit alkohol utan man misstänker att skadan delvis är på grund av den relativt allvarliga livmoderinflammation som hon också lidit av i över ett års tid och som spridit sig ut i kroppen. Utöver detta misstänker man att hon har tumörer på äggstockarna, godartade sådana dock och slutligen, även lider av en viss typ av Tuberkulos. Om inte detta varit nog så har hennes man lämnat henne på sjukhuset ensam och återvänt hem, officiellt för att samla in mer pengar för att bekosta ytterligare mediciner och vård. Då han fortfarande inte återvänt misstänker Rita att han förmodligen antingen inte kommer tillbaka eller att det kommer dröja länge innan detta sker. Sådana situationer är nämligen vanliga här i Nepal, när någon inte har möjlighet att bekosta vården för sin närstående flyr de fältet och hoppas helt enkelt på det bästa för den inskrivna. Som tur är i detta fall finns BAS som kan vara till hjälp och stöd för denna kvinna och som, utifall mannen inte återkommer eller inte har möjlighet att bekosta kvinnans vård och mediciner, kommer stå för dessa kostnader.

Kathmandu med omnejd

21 augusti 2010

Dagarna går så fort och tiden rusar iväg, nu har jag varit här mer än halva tiden och jag hinner inte riktigt med att skriva om allt som händer här i Kathmandu. Det är så roligt att få uppmuntrande sms och mail från Sverige, tack för alla fina ord! De värmer och jag blir glad att ni uppskattar mina berättelser, engagerar er och följer oss här på andra sidan jordklotet.

Jag har tillbringat de senaste dagarna (förutom med lek och läxläsning med barnen på härbärget) med lite rundturer i staden och dess omgivningar, eftersom det för tillfället inte finns så mycket fysiskt arbete på härbärget att ägna sig åt. Det finns enormt mycket att se i denna dal, inom en radie av 20 km kan man t ex återfinna hela 7 (!) platser som finns med på världsarvslistan. Ramesh har tagit med mig på sin motorcykel och jag njuter för fullt. Det är så underbart att färdas på detta sätt och uppleva staden, känna dess dofter, ta del av gatulivet i de trånga gränderna, andas in frisk luft från den närliggande gröna kullarna och risfälten och blicka ut över staden uppifrån. Få en liten svindelkänsla av att nästan, men bara nästan, bli prejad av vägen av en buss eller krocka med ett mobilt kryddstånd eller t om en ko! Det är ett myller av liv och rörelse överallt. Ramesh kör så otroligt bra och jag känner mig så trygg bakom honom iförd det största leendet av alla medtrafikanter och med ett enormt lyckorus i kroppen. Överallt tutas det, såväl bussar och bilar som mopeder. Det verkar vara en regel att använda tutan, så mycket som möjligt, speciellt när trafiken står still. Det tutas i kör och jag undrar hur de tänker, om det ändå inte går att komma fram, varför ska man då tuta och på vad? Vi skrattar gott tillsammans åt denna fina Nepalesiska trafiksed och jag tänker tyst för mig själv hur otroligt underhållande det är att åka motorcykel i detta land. Här kommer lite bilder från våra utflykter:

 

Kremering utanför det största Hindutemplet Pashupatinath vid heliga floden Bagmati.

 

Aporna som bor vid templetEn del av det stora PashupatinathtempletNunnornas inkvartering vid Pashupatinat
Överallt alla dessa enormt snälla och söta hemlösa hundarRamesh och jag turistarGatushoppingTempel kan ha många funktioner, de kan t ex tydligen även användas som marknadsplatsDen vackra, anrika och välbevarade staden Bhaktapur strax utanför Kathmandu. Även den med på världsarvslistan
På kvällarna spelas det spel och alla vill deltaRita och jag poserar i våra Nepalesiska dräkter: Suruwal Kurtha
En nyanländ patient
16 augusti 2010

Igår fick Rita ett samtal från en man som befann sig på det stora statliga sjukhuset, Bir Hospital där vi tidigare varit med Resam Mogar. Han var mycket svag och bad Rita om hjälp, vi åkte förbi för att träffa denna man, se hans tillstånd och höra hur han hittat BAS. Eftersom Rita ibland blir kontaktad av människor som utger sig för att vara fattiga och behöva hjälp men i själva verket inte alls har några som helst problem förutom att de saknar tak över huvudet. Rita brukar vara väldigt snabb på att avslöja dem så hon vill alltid träffa personerna innan hon låter dem komma till härbärget. Det visade sig att denna man sedan flera år tillbaka besökt sjukhuset sporadiskt och genom en annan organisation som denna gång försett honom med mediciner som han annars inte haft råd med, hört talas om BAS och Rita.

 

Efter första samtalet insåg Rita att denna man var en person vi måste hjälpa illa kvickt. Vi tog med honom till härbärget där han fick vila upp sig. När han var tillräckligt stark, fram emot eftermiddagen tog vi oss till hans rum för att höra hans berättelse och gå genom hans sjukdomshistoria. Det visade sig att han är extremt fattig, har ingen som kan ta hand om honom, all hans släkt är död och hans fru och deras 4-åriga dotter, lämnat honom.

 

 

Han heter Krishan Pariyar och är 35 år gammal. Han kommer från en by strax utanför Kathmandu som heter Makwanpur, dit man tar sig med buss på fem timmar. Han tillhör de lägsta av kaster i Nepal och har bara gått i skolan fram till 13 års ålder. Krishan har arbetat som skräddare de år då hans sjukdomstillstånd inte förhindrat honom från detta. För 18 år sedan, när han var 17 år drabbades han av Tuberkulos och lunginflammation. Han blev mycket sjuk och behandlades med olika mediciner för sitt tillstånd under 8 månaders tid. Han tillfrisknade tillslut och kunde fortsätta arbeta som vanligt i 4 års tid varpå han började känna sig sjuk igen och var rädd att Tuberkulosen återkommit. Vid den tidpunkten lyckades han samla ihop pengar för ta sig till Kathmandu och Bir Hospital. Han genomgick en stor undersökning och det visade sig att han hade en ny lunginflammation. När läkarna gjorde en magnetröntgen såg man att Krishans ena lunga krympt ihop till en liten boll och hans andra lunga var allvarligt skadad. Krishan andades alltså med mindre än en lunga. Man misstänkte att detta var till följd av Tuberkulosen han drabbats av tidigare. Skadan på den andra lungan var av sådan art som sprider sig och gör att lungan slutligen kollapsar. Läkarna ville stoppa spridningen av skadan och bad Krishan om att få operera bort den skadade vävnaden, som då för 12 år sedan, inte hunnit påverka så stor del av lungan. Eftersom Krishan inte hade några pengar till denna operation och inte heller hittade någon som kunde hjälpa honom hade han ingen möjlighet till att genomgå den. Han återvände till sin by och hans tillstånd förbättrades något igen. Efter några år gifte han sig men då hans sjukdom ständigt gjorde sig påmind kunde han inte försörja sin familj vilket slutade med att hans fru tog med sig deras dotter och lämnade honom. Efter detta har han inte lyckats jobba, han har inte haft något hem utan flyttat runt hos vänliga bybor och han har inte haft ekonomisk möjlighet att ta sig till Kathmandu förrän nu. Han har haft feber, frossa, svettningar och stora svårigheter med att andas. Han har tappat i vikt och väger nu endast 35 kg. När han kom till sjukhuset denna gång visade det sig att hans enda lunga nu enbart fungerar till hälften, vilket alltså innebär att han har en lungkapacitet som motsvarar 1 /4 av en frisk människas. Skadan på lungan har under alla dessa år spridit sig. Läkarna måste ta bort hälften av den skadade lungan om Krishan ska ha någon möjlighet att överleva. Hans andra lunga är sedan många år helt obrukbar. BAS kommer hjälpa honom med en ny magnetröntgen och operation och han kommer få stanna här så länge som det behövs. Hans största önskan är att bli så frisk att han kan jobba igen och försörja sig själv och vi hoppas kunna hjälp honom med detta.

 

Rita och jag berördes starkt av Krishans livsöde. Vi var så glada att kunna hjälpa honom. Jag plockade med mig en liten hög av de kläder jag fått med mig från Sverige och jag hittade även ett par skor som passade perfekt. Vi hjälpte honom med vatten, tvål och en handduk så att han kunde tvätta av sig och byta ut de smutsiga kläder han kom i. Han ville absolut klara sig själv. Samtidigt lyste hans trötta ansikte upp, man kunde verkligen se hans tacksamhet och lättnad. Det är otroligt svårt att förmedla vad eller hur man känner inombords i dessa situationer. Det är en blandning av glädje, sorg, medkänsla och lycka samtidigt och en enorm ödmjukhet. Jag skäms nästan över min goda hälsa och mitt välstånd och över att jag har turen att bo i ett land där vi alla faktiskt är så enormt bortskämda. Men jag vet inte hur jag kan förmedla detta till er, så att ni verkligen kan inse samma sak, för jag vet själv hur svårt det är att ta till sig dessa saker ibland från andra sidan jorden i en miljö som är så olik denna. Ofta är det ju något vi bara ser på TV, genom en skärm som på något sätt suddar ut äktheten och verkligheten i det vi ser och då kan vi alltid välja att byta kanal.

Inspirationsresa

16 augusti 2010

Eftersom Rita ständigt funderar på hur man skulle kunna utveckla BAS i framtiden tar hon gärna inspiration från andra organisationer och vårdinrättningar. Då situationen, tillika framtiden, för härbärget är lite oviss för tillfället, med en husägare som inte riktigt är så sugen på att fortsätta hyra ut huset till härbärget utan hellre hyr ut det för en högre peng till ”vanliga” boende. Hon gör livet lite svårt för Rita och de boende och undrar hur länge BAS egentligen planerar att vara kvar. Tillsvidare är situationen under kontroll och Rita kan fortsätta sin verksamhet åtminstone fram till årsskiftet i dessa lokaler, säkert även hela nästa år. Men då det dyker upp diverse konfrontationer med jämna mellanrum är det dags att se hur organisationen kan utvecklas för framtiden. Rita har en dröm om att bygga upp en liten anläggning på landsbygden strax utanför Kathmandu där BAS kan fortsätta sin verksamhet ostört, utan att vara beroende av hyresvärdar och andra människor som gör vardagen något komplicerad. Dessutom vill hon ha möjlighet att odla egna grönsaker och kryddor och kanske ha några hönor och en eller två kor som ger mjölk varje dag. Detta främst för att minska kostnaderna för härbärget men även för att sysselsätta de boende så att de känner att de gör nytta och på så sätt får stimulans. Då denna dröm är en kostsam historia, med medel som BAS i dagsläget inte har kommer vi inte kunna hitta en snabb och enkel lösning. Men Rita drar i alla trådar och vi spånar idéer om hur vi kan samla in det som behövs för att förverkliga denna plan.

 

Tika, sjuksköterskan som jag berättat om tidigare har arbetat på ett hem utanför Kathmandu som tar hand om och behandlar patienter med diverse mentala problem. Vi bestämde oss för att åka dit oannonserade för att inspireras. Resan tog ca en timme med den lokala bussen och vi skumpade fram genom små förorter och tog del av det vardagliga livet på gatorna vi passerade i långsam takt. Hemlösa hundar, getter och kor som promenerade längs vår väg, barn som lekte på trottoarerna och männen som satt och pratade med varandra utanför de lokala små butikerna. Överallt detta myller av liv och rörelse. Det är som om mina ögon inte kan få nog av alla intryck.

 

Hemmet vi besökte sköts av en organisation från USA och det ligger i natursköna Sandari Jal (vilket betyder vackert vatten) och heter Maryknoll Nepal. Det drivs med hjälp av donationer från USA och Japan. De boendes familjer betalar även en avgift för mat och husrum. Och de remitteras hit om familjeläkaren anser det nödvändigt samt om familjen har så god ekonomi att de har möjlighet att betala för patientens vistelse, det är tyvärr inte ett hem för den vanliga fattiga Nepalesen. De som hamnar här har en oerhörd tur, de har nämligen enbart 35 bäddar. Vissa av de boende blir friska efter några månader medan andra får vara kvar i några år. Varje person följs upp med hembesök för att säkerhetsställa att de mår bra, klarar av sin vardag och sköter sin eventuella medicinering. Och jag måste säga att jag blev oerhört positivt överraskad! De boende består av såväl män som kvinnor, alla hjälps åt med matlagning och städning, det finns några kor och en kalv som alla har ansvar för. Varje morgon har de yoga i det gemensamma matrummet eller ute på gräsmattan om vädret tillåter. Och varje dag planeras det även in andra aktiviteter. Det handlar främst om att tillverka små halsdukar, vantar, korgar, väskor mm mm. Enkla saker som sysselsätter de boende och som den Japanska kuratorn ser som en mycket bra terapiform bland de övriga som hon tillämpar då hon kommer hit halvårsvis. Läkaren besöker hemmet flera gånger i veckan och träffar varje patient. Det är ett oerhört lugn och en skön harmoni som sträcker sig över hela området, de boende verkar trivas mycket bra och omgivningarna är otroligt vackra med bergen som kulisser och de gröna risfälten så långt ögat kan nå. Rita och jag tittade på varandra många gånger under vistelsen med stora leenden. Tänk om BAS kunde utveckla sin verksamhet åt ett liknande håll men behålla kärnan i att hjälpa de verkligt utsatta människorna i samhället?! Vilken fantastisk framtid! Vi var hemma igen lagom till kvällsmaten, när mörkret lagt sig, otroligt inspirerade och med nya drömmar och förhoppningar om BAS verksamhet.

 

Familjen Laxmi

16 augusti 2010

Jag har samlat på mig fler berättelser från de boende på BAS. Så nu tänkte jag dela med mig av Sara Lexmis och hennes familjs livsöde:

Sara Laxmi bor tillfälligt på härbärget tillsammans med sin man Kanta Laxmi och deras två barn, Ramis 5 år och en 18 månaders gammal lillebror. Familjen kommer från ett mycket fattigt område i bergen långt från Kathmandu som heter Jumla. Resan till huvudstaden tar 6 dagar med buss och 15 dagar till fots. Sara är Kantas andra fru, hans första fru dog och deras 20 -åriga dotter har stannat hemma för att ta hand om huset undertiden familjen söker vård här i Kathmandu.

Saras mamma dog i barnsäng när Sara föddes och när hon var 3 år dog även hennes pappa. Hon togs om hand av sin äldre syster och när hon var 12 år blev hon bortgift. Hon har levt ett mycket hårt liv med bland annat misshandel och 6 st missfall och 5 barn som alla dött några dagar eller veckor efter födseln. Hon har vid dessa födslar förlorat mycket blod och varit nära döden många gånger. Bristen på kunskap om hygien och därigenom sjukdomsspridning har också bidragit till många komplikationer och påfrestande sjukdomstillstånd för denna enormt starka kvinna. Hon är 38 år men hennes slitna, tunna kropp, stapplande gångstil och alla djupa rynkor i hennes mörka ansikte bidrar till att man lätt skulle kunna tro att hon är över 60 år. När de först kom till härbärget var hela familjen enormt smutsig och undernärd och Rita gav dem genast nya kläder och mat och började undervisa dem om vikten av daglig hygien. Människor från landsbygden, speciellt de som bor långt från de stora städerna är ofta mycket enkla och fattiga bönder. Deras kunskaper är mycket begränsade och de är ofta analfabeter, deras hygien är väldigt dålig, i vissa fall obefintlig och de lever ofta ett mycket hårt, primitivt och slitsamt liv vilket orsakar många sjukdomar och tyvärr väldigt ofta en för tidig död.

 

Familjen Laxmi har aldrig tidigare varit i en storstad och om Rita inte hittat dem på sjukhuset hade de förmodligen inte lyckats få rätt vård. De är mycket rädda för allt buller och trafik och vill inte lämna härbärget själva av rädsla för att inte hitta tillbaka. Ramis som är 5 år har turen att få gå i byskolan hemma i Jumla och är en mycket skärpt pojke som redan kan hela engelska alfabetet och läser flitigt i sin skolbok. Vi har suttit tillsammans och övat på allt han har fått i uppgift att göra. Jag hoppas att familjen inser hur viktigt det är att Ramis får fortsätta skolan när de kommer hem och jag tror att han har en ljus framtid bara han får rätt förutsättningar.

 

Sara och hennes två barn lider av en hudsjukdom som gör att de får utslag i form av blåsor både invärtes (i munnen och halsen) och utvärtes som kliar. Ibland får de stora bölder på halsen som blir vätske- och varfyllda och som måste tömmas. Sara lider också av Hepatit (C trodde Rita) som hon förmodligen blivit smittad av vid någon av födslarna. Detta bidrar till att förvärra hennes redan svåra tillstånd. Samtidigt beskyller hennes man henne för denna sjukdom då han tror att hon varit otrogen, vilket Sara hävdar inte alls stämmer. Han är mycket bitter på henne och Rita och jag har försökt förklara hur man kan smittas av Hepatit så att han ska förstå och sluta klandra och bete sig illa mot sin fru. Familjen lider mycket på grund av detta och Sara och Kanta bråkar ofta, vilket gör att även barnen börjar bete sig illa mot sin mamma. Hudsjukdomen som Sara och hennes barn har är svårbehandlad och läkarna vet inte vad det är för typ av sjukdom, just nu provar de olika läkemedel och salvor för att försöka se vad som fungerar. De ska ta medicinerna i en och en halv månad och sedan komma tillbaka för ytterligare tester för att utesluta cancer. Deras tillstånd har förbättrats så pass att de kan resa hem och de har med hjälp av bybor samlat ihop pengar som täcker halva deras behandlingskostnader. BAS står för resten och Sara och Kanta som är enormt tacksamma för all hjälp de fått av Rita och BAS har i gengäld lovat att de ska börja hjälpa andra utsatta i sin hemby och på så sätt fortsätta det sociala arbetet som Rita brinner för så starkt. Vi gläds också åt att ha fått man och hustru att sträva mot samma mål och upphöra att vara bittra och arga på varandra. Det är viktigt för deras och barnens framtid att de kan hålla ihop, sådant är nämligen livet här i Nepal.

Tivoli, Momos och nya idéer
12 augusti 2010
 I förrgår tog vi med oss barnen från BAS till ett Tivoli här i Kathmandu. Vi tyckte att det var dags att ge barnen lite nöjen utanför härbärgets väggar och vardag. Glädjen i deras ögon var obeskrivlig. Jag fick tillåtelse av Rita (hon vill inte skämma bort dem för mycket eller vänja dem vid att de ska få saker, så jag brukar alltid fråga först) att köpa glass till barnen som de smaskade i sig innan jag ens hunnit blinka. Folk sprang omkring överallt och hela familjer inklusive mormödrar vandrade omkring på det stora området. Det njöts sockervadd, popcorn, glass och läsk som på vilket Tivoli som helst i världen. Skriken och skratten från besökarna hördes överallt och blandades med bullret från stadens trafik utanför. Emellanåt kändes det som om jag var en del av underhållningen på nöjesparken, som skäggiga damen, fast utan skägget då…eller ett exotiskt djur på zoo, fast tvärt om…ja ni förstår… Den enda västerländska människan på hela området och inte en av de kortaste och slankaste direkt. Med mina 171 cm är jag (ofta långt) över medel i höjd för främst kvinnor, men även män, i detta land. Och deras ögon följer mig längs min väg, ibland kommer vänliga personer fram och pratar med mig på gatan eller på de trånga bussarna vi färdas i genom stan. Oftast observeras jag med ett leende och det är trevligt trots att det har tagit mig ett tag att vänja mig vid att bli uttittad.Karusellerna var väl minst sagt inte direkt uppdaterade eller speciellt säkerhetsanpassade och drevs av gamla dieselmotorer som skakade, bullrade och spottade ut svart rök i takt med besökarnas glädjerop. Hemma i Sverige hade man troligtvis inte ens fått använda dessa karuseller privat i sin egen trädgård. Nån myndighet hade säkert uppmärksammat det och hittat på ett förbud som antingen hade med säkerhet eller miljömedvetenhet att göra…Men detta är Nepal där allt är möjligt och så levande och för barnen var upplevelsen så spännande, förmodligen har de aldrig sett något Tivoli och ännu mindre fått möjlighet att besöka ett. Skrattandes och med kameran i högsta hugg såg jag på medan de lekte. T om den mest sjuka och svaga av dem för tillfället, Durga, fick åka om än på de lite lugnare attraktionerna. Hans lilla ansikte sken upp och lyckan som strålade ur hans vanligen plågade ansiktsuttryck, var obeskrivlig. Inget jag någonsin kan fånga med kameran. Flickorna turades om att hålla mig i händerna och jag drogs fram och tillbaka mellan alla roligheter som skulle upptäckas. Dagen avslutades lite snopet med ett enormt skyfall. Vi satt redo och förväntansfulla i elbilarna när himlen plötsligt öppnade sig. Mycket snart såg vi ut som dränkta råttor och försökte skydda oss så mycket som möjligt från vattnet som rann ner mellan metallbitarna som utgjorde attraktionens tak. Tillslut fick vi ge upp och springa till bilen där vi satt nöjda, genomblöta och aningens frusna men med stora leenden på läpparna hela vägen hem.

 Rita och jag spånar på idéer kring hur vi ska gå tillväga för att utveckla olika möjligheter till att öka intäkterna till Bas, i Sverige. Vi vill kunna kombinera dessa med någon form av hjälp till självhjälp här i Nepal. Jag kläcker ideér och Rita säger ja eller nej, vi väntar eller vi provar…ibland har hon haft precis samma idé som jag, men redan provat den utan vidare resultat. Då går vi kvickt vidare till nästa. Eftersom vi för tillfället enbart har patienter som klarar sig själva eller med hjälp av sina familjemedlemmar, tillika vårdare, har vi mer tid till att åka omkring i stan och sysselsätta oss med denna typ av arbete. I annat fall hade vi varit på härbärget och hjälpt till att sköta om de boende med allt vad det innebär, från att mata till att tvätta. Härbärget har en relativt ny volontär från Nepal som också är sjuksköterska: Tika. Hon hjälper till med de mesta som innefattar att tex ta blodprover, lägga om stora sår eller ge vissa typer av mediciner. Hon gör även läxorna med barnen på kvällarna och på dagtid befinner hon sig på ett av stadens sjukhus där hon sitter i BAS informationsdisk förutsatt att hon inte behövs på härbärget. Detta gör också att Ritas arbete på härbärget avlastas något.   Vi tänker inleda vår första idé, vilket innebär att sy upp några väskor i olika typiska Nepalesiska tyger för att sedan sälja dessa till förmån för organisationen i Sverige. Min tygväska från Thailand får agera modell och vi har anlitat en av de boende på härbärget som sömmerska. Hon heter Santamaya Pariyer och har fått möjlighet att starta upp sin lilla syrörelse i härbärgets lokaler längst ner i huset, mot gatan. När hon har fått igång sin rörelse så pass att hon har möjlighet att försörja sig själv och sina barn kommer hon få lämna BAS för att fortsätta på egna ben. Hon bor här med sina tre flickor, sedan en tid tillbaka. Jag kommer berätta deras historia vid ett senare tillfälle. Detta tänker vi, är ett perfekt sätt till självhjälp och ett bra sätt för BAS att, till en början i liten skala, få ut information om organisationen. Vi kommer försöka anlita Santamaya så mycket vi kan när hon inte har andra kunder. Igår var vi hos en tygförsäljare som stödjer BAS arbete och som Rita känner sedan många år. Jag valde ut lite tyger som vi börjar med i liten skala och vi kommer också utforma en liten tyglapp som vi ska sy på allt vi säljer i BAS namn, med BAS logga och hemsideadress på. Vi ska utgå från BAS befintliga logga och idag var vi runt hos olika leverantörer i stan för att försöka hitta den bästa och mest kostnadseffektiva lösningen. Tillslut fick vi till en bra affär och kommer att få se det första grafiska förslaget imorgon.  Nöjda och glada över att ha rott i land ett nytt litet projekt i BAS namn firade vi detta med ett besök på ett av Rita och Ramesh favoritrestauranger för att inta en mycket omtyckt rätt: ”Momo”. Ursprungligen är detta dumplings från Kina men de har blivit en populär maträtt även här i Nepal, fast under ett helt nytt namn. Och jag måste ju mer än villigt erkänna att de smakade alldeles utsökt!  På kvällen visade jag barnen en liten videohälsning jag hade med mig från Sverige som Maria spelat in. De ville så gärna se bilder på Maria eftersom de saknar henne så och undrade om jag hade några nya med mig. Alla barnen samlades kring min laptop, skrattade och pekade på skärmen och ropade ”Didi Marika, Didi Marika”! (Didi = syster) Det kändes som KalleAnkas Jul. Herrejösses vilka glädjebooster jag får här, varje dag förundras jag över hur mycket glädje och kärlek som lever i dessa väggar och just nu vill aldrig någonsin lämna detta ställe!!! 

Nya ansikten
11 augusti 2010
 Denna gång vill jag börja med att tacka. Dels vill jag tacka alla er som skänkte kläder, skor och leksaker till härbärget så att jag kunde ta med mig dessa till alla de behövande människorna här. De har kommit till stor nytta ska ni veta och Rita har lagt undan en del för framtida boende som behöver byta ut de trasiga och smutsiga kläder de kommer hit i. Sedan vill jag tacka Qatarair, något mer officiellt, för att de gick med på att skänka mig 10kg extra bagage så att jag kunde ta med mig mer saker till härbärget än planerat. På så sätt kunde fler få hjälp. Slutligen vill jag verkligen tacka alla er som skänkt och skänker pengar till BAS arbete via hemsidan. Alla dessa gåvor gör att BAS kan hjälpa fler människor till bättre vård och rätt vård (framförallt), mediciner och behandlingar som de annars inte hade haft råd med eller själva hittat. Dessutom hjälper det barnen till skolgång och mat, husrum och hjälp till självhjälp för de boende. Era gåvor är enormt viktiga för BAS arbete och framtid här i Kathmandu! Jag har inte hunnit skriva på några dagar eftersom elförsörjningen inte varit den bästa och under dagtid följer jag med Rita på de flesta av hennes uppdrag runt stan så jag hinner knappt sätta mig ner framför datorn. Vi har även sagt hejdå till Resam Mogar, som jag berättade om i förra brevet. Han har nu fått sin påskrift av överläkaren och kommer återkomma för fortsatta prover och undersökningar om några veckor. Eftersom han mår bättre får han återvända till sin hemby för att vila upp sig. Detta även för att göra plats för nya behövande på härbärget. Vi har också hittat en ny person att hjälpa på ett av stadens sjukhus som BAS ofta besöker och honom vill jag berätta om nu: 

Santos Bista är 20 år och fram till för 2 månader sedan, en mycket lovande och ambitiös vetenskapsstudent. Han kommer från en stad som heter Surket och ligger långt från Kathmandu, närmare bestämt 2 dagar med buss och 1 dag till fots. Det är så man mäter avstånd i detta land har jag fått lära mig. För två månader sedan drabbades Santos av magknip som accelererade under ett dygn. Det gjorde så ont att han inte kunde röra sig, magen svullnade slutligen upp som en ballong och han togs till stadens lilla sjukhus. Läkaren visste inte riktigt vad han skulle göra eller vad han letade efter men bestämde sig för att operera. Han misstänkte att Santos fått ett hål i tarmen som bidrog till smärtan och svullnaden. Under operationen visade det sig att magen innehöll en tumör, stor som en apelsin, som togs bort. Läkaren som opererade var inte speciellt kunnig utan sydde ihop Santos tarmar fel och på ett så dåligt sätt att både tarmarna och såret efter operationen gick upp och började läcka, blod, avföring och annat tarminnehåll. Tyvärr är läkarnas kunskaper om vård, hygien och medicin minst sagt minimal på landsbygden. Ofta är de nyutexaminerade utan större erfarenhet eller ens utan slutförda medicinska studier och deras sk hjälp och behandlingar skadar människor mer än vad de faktiskt hjälper. De välutbildade, duktiga läkarna stannar oftast i Kathmandu eller åker utomlands för att arbeta. Så Nepal står till stor del utan en fungerande läkarkår och människorna får lida väldigt mycket till följd av detta. Ramesh berättade för mig igår om ett lokalt sjukhus i en av de större provinserna på landsbygden. Enligt staten ska detta sjukhus ha 18 st läkare stationerade för att klara av driften och erbjuda tillräcklig sjukvård för befolkningen i området. Men den faktiska siffran för sjukhusets läkare är 1 (!) st, tillika sjukhuschef. Vilket vem som helst förstår är, i princip, lika med ingen vård. I dagarna har de fått en barnmorska som ska hjälpa läkaren. Men det är allt. Jag förfäras över detta och undrar hur det är möjligt. Rita och Ramesh skakar bara på huvudet åt det och säger att de har slutat förfära sig, det är så tragiskt att de börjar skratta istället. Regeringen säger sig officiellt hjälpa och veta om denna situation av sjukvårdsmisshandel, som jag skulle kalla det för, men gör absolut ingenting för att åtgärda detta. För tillfället är dessutom den politiska situationen svår i Nepal och många hoppas på en förändring och en stark ledare som kan ta sig ann denna stora utmaning som Nepal är i dagsläget. Jag vet att detta är ett av världens fattigaste länder med det är också ett land där det finns många stora hjälporganisationer. Och jag kan inte för något i världen förstå varför de inte agerar starkare och utför sjukvårdsaktioner på landsbygden eller försöker lösa denna hemska situation som bidrar till mer plåga för de redan så utsatta människorna.

 

Men nu åter till Santos som efter en månads vistelse på det lokala sjukhuset togs till Kathmandu till fots och med buss, med ett läckande öppet sår i magen, av sin bror och sin kusin. Väl här försökte sig läkarna på en ny operation som tyvärr misslyckades eftersom Santos hade fått en infektion i såret. Han tappade hela tiden i vikt och blev svagare och svagare. Efter en månad på sjukhuset här i Kathmandu var pengarna slut och vikten nere på 35 kg för denna unga man och han var tvungen att lämna sjukhuset. Läkarna hade lyckats stoppa infektionen och ge Santos rätt mediciner, smärtlindring, vitaminer och mineraler för att hans tillstånd skulle stabiliseras.

 

Rita hittade dem i precis rätt tid. Santos kunde inte under några som helst omständigheter klara resan hem till landsbygden och pojkarna visste inte var de skulle ta vägen. Förmodligen ut på gatan vilket skulle bidra till ett snabbt slut för Santos. Så nu bor de alla tre här på härbärget där de hjälps åt att sköta om Santos i väntan på att han ska öka i vikt så att han kan överleva en narkos för nästa operation. Det är inte möjligt för Santos att få en stomipåse, detta existerar inte i Nepal för tillfället men läkarna hoppas att de ska kunna sy ihop hans tarmar och stänga igen magen så att han kan få en fungerande matsmältning igen. Santos får en extra liter mjölk om dagen utöver den mat som också alla de övriga boende får. Han får vitaminer, mineraler och smärtstillande läkemedel. Hittills har han ökat 2 kg i vikt men han måste komma upp i 50 kg innan en operation är möjlig. Hans mage ligger öppen och blottad nästan hela dagarna så att tarmarna syns, detta för att lufta ur såret och för att allt som ska, rinner ut denna väg istället för att samlas i magen och orsaka en infektion och säker död. Det är hemskt att se och jag förstår inte hur han klarar denna smärta. Men han är tapper, mår bättre och hans bror och kusin tar väldigt god hand om honom. Rita försäkrar mig om att hon sett värre fall på härbärget som klarat sig fint och läkt ihop efter operationer på sjukhuset. Jag håller alla tummar jag har och tänker på Santos varje dag, pratar med hans bror och önskar att det fanns något mer vi kunde göra för honom. Men jag är glad av vi faktiskt kan erbjuda honom den hjälp vi har möjlighet till idag och därigenom ger honom en chans att överleva.

Nya insikter, skratt och matupplevelser

5 augusti 2010

 

Jag har varit här i 5 dagar nu och alla händelser och intryck gör att det känns som om jag varit här i 5 veckor. Det är helt fantastiskt, jag trivs bra och känner mig så väl omhändertagen. Jag förstår verkligen vad Mia menade med att i Nepal anses en gäst vara gud och jag känner mig enormt bortskämd hela tiden. Rita klagar på att jag äter så lite, det är därför jag varit sjuk så mycket hävdar hon och matar mig ständigt med nya experiment, som hon kallar det. Dvs hon provar nya, för mig, maträtter varje dag för att se vad jag tycker om. Jag som äter det mesta, är överlycklig över nya smaker men orkar sällan äta upp alla de stora fat hon kommer med och får med skam i ögonen ursäkta mig för min ”lilla” magsäck. Hittills är min favorit en gryta med stekt ost och grönsaker. Oemotståndligt smakrikt! Rita har lovat mig att jag kommer få hjälpa till med matlagningen, också  för att lära mig laga Nepalesisk mat. Men hittills har jag knappt blivit insläppt i köket. När jag försökte diska blev jag snarare vänligt men mycket bestämt utslängd. Härbärget har numer en kvinna som tar hand om matlagning och städning och är mycket stolt över sin uppgift som hon tar på största allvar. Hon bor här tillsammans med sina 3 sjuka barn och i gengäld hjälper hon till med de dagliga sysslorna. Detta gör att Rita får mer tid till att åka runt på sjukhusen, hitta nya behövande, se över verksamheten och söka nya sätt för att utveckla BAS och hitta nya samarbetspartners och sponsorer.

 Jag samlar på mig så mycket information och berättelser jag kan från Rita, följer henne runt och skriver ner allt hon berättar under våra många, långa samtal på golvet i hennes rum högst upp i huset. Hon passar även på att dela med sig av sin vishet och tankar kring hur vi borde leva och bete oss mot varandra, hur viktigt det är att tycka om sig själv  och vara positiv innan man kan tycka om och hjälpa andra. Hur vi bör se alla erfarenheter med positiva ögon, även de svåra, för vi har alltid något att lära. Jag nickar igenkännande och tänker att oavsett vart vi människor än bor i världen och vilka liv vi än lever så har vi så liknande uppfattningar om vad som är gott i livet. Rita berättar även om det ojämlika sociala systemet som genomsyrar Nepal. Hur kvinnorna är lägre ställda männen och i princip måste lyda dem, hur det ojämlika kastsystemet gör att människor inte har samma rättigheter eller möjligheter i livet. Hur flickor gifts bort mot sin vilja ibland i väldigt unga åldrar vilket ofta innebär att de inte får gå klart skolan, blir fast i hemmen och föder barn alldeles för tidigt vilket bidrar till olika hälsoproblem för både barn och mamma. Hur kvinnor inte har rätt att skilja sig eller gifta om sig eftersom det inte är accepterat i samhället. Trots att staten numer försöker bryta detta system genom att godkänna skilsmässor och erbjuda nygifta par från olika högt ställda kaster ett starkapital på motsvarande 10 000 SEK. Vilket är en mycket stor summa pengar i Nepal. Men en kvinna som är skild eller änka hamnar lätt utanför samhället och har liten möjlighet att försörja sig. Om hennes släkt går med på att ta hand om henne klarar hon sig men om det inte går blir hennes liv väldigt svårt, speciellt utan utbildning, därför är bland annat prostitutionen relativt hög i Kathmandu. Visst finns det kvinnor som klarar sig ensamma med sina barn, BAS har hjälpt och försöker hjälpa dessa kvinnor till självhjälp genom att tex lära dem att sy, stöpa ljus, tillverka rökelser mm så de kan starta upp sin egen lilla verksamhet. Rita vill i framtiden utveckla detta sätt till självhjälp för BAS eftersom det är det mest effektiva sättet att hjälpa dessa fattiga och utsatta människor på. Att hjälpa dem på fötter och lära dem att ta ansvar för sitt liv och sin situation är det viktigaste man kan göra, nickar hon bestämt och ler med sitt stora varma leende.  På  eftermiddagarna leker jag med barnen och hjälper dem med läxorna. De är så stolta och glada att de får gå i skolan och även den minsta Ramis 5 år, sitter på golvet och sjunger små engelska visor och pekar på olika djur i sin lilla skolbok och uttalar stolt namnen på dem på engelska. ”Dog” är hans favorit, för tillfället. Jag önskar, i dessa stunder att alla de barn i Sverige som är skoltrötta och tycker skolan är tråkig kunde ta sig en liten titt in i vårat lekrum där läxorna görs med så stort engagemang, intresse, flit och skratt mitt på golvet utan skrivbord, läslampor, stolar eller andra ”bekvämligheter”. Dessa barn längtar till skolan varje dag och ser det som en enorm förmån. Genom BAS har de fått möjlighet till en bra utbildning, tillika framtid. Så alla era gåvor, stora som små gör sån enorm nytta, ska ni veta!

 Volontären Katarina Kobosko berättar Augusti 2010 
 Jag har fått den stora äran att skriva på BAS hemsida under min volontärvistelse på BAS härbärge här i Nepal. En av de saker jag kommer göra är att försöka fortsätta det arbete Maria har påbörjat med att berätta om det dagliga arbetet i Kathmandu, de boendes situation och deras livsöden. Mitt namn är Katarina Kobosko och detta är min allra första volontärresa tillika första besök i Nepal. Jag har alltid haft ett intresse av såväl sociala- som miljöfrågor och i princip vuxit upp på ett sjukhus med en pappa som är läkare, men jag har aldrig arbetat med det praktiskt. Därför var jag lite nervös innan jag kom hit eftersom jag inte riktigt visste hur jag skulle klara utmaningen. Men Marias stora engagemang, energi och kärlek för BAS och Nepal övertygade mig om att detta är en otrolig möjlighet och chans för mig att hjälpa och samtidigt få en helt fantastiskt och ny upplevelse. Man kan inte lösa hela världens problem men jag tror att man alltid bör försöka göra något. Smått eller stort. Kanske kan jag vara en inspirationskälla för alla er som aldrig arbetat med utsatta, gamla eller sjuka människor innan, funderat på att göra något gott men inte riktigt vågat eller fått möjligheten. Mitt råd är lika självklart som enkelt: Åk! Kan jag så kan garanterat du! Och det finns nog ingen liknande upplevelse du kommer uppskatta mer i livet än denna.   Under de två dagar jag tillbringat i Kathmandu har jag hunnit uppleva och känna så enormt mycket. Det har varit intensivt och jag har fällt många tårar men också skrattat mycket. De människor som jag mött på BAS härbärge har berört mig djupt och deras gemenskap och glädje inspirerat mig innerligt. Jag har redan intervjuat två av de boende samt besökt det stora statliga sjukhuset för att tillsammans med Rita hjälpa en av de boende till rätt vård. Det värmer i själ och hjärta att se hur stor nytta BAS gör och hur otroligt viktigt Ritas outtröttliga arbete är. Samtidigt som det gör obeskrivligt ont att se dessa människors tragiska livsöden och de sjukdomar de drabbats av. Speciellt med tanke på att vissa av dessa åkommor skulle vara relativt enkla att åtgärda i Sverige och framförallt inte bidra till lika  många komplikationer och långa, plågsamma sjukdomstillstånd för de drabbade.

Låt mig börja med berättelsen om BAS allra första patient Resam Mogar som i minst 10 års tid sporadiskt återkommit till BAS för att få vård för sitt svåra tillstånd. Det var honom vi hjälpte på sjukhuset idag och vi hoppas på att han nu äntligen kan få svar på vad som ligger till grund för hans sjukdom. Resam är idag 35 år gammal, han kommer från en by som ligger på landsbygden öster om Kathmandu och heter Csadwon, även Ritas hemby. För mer än 10 år sedan var han byggnadsarbetare i sin hemby. En dag när han som vanligt arbetade några våningar upp på ett bygge blev han helt plötsligt så svag att han trillade ner från byggnaden och låg medvetslös på det lilla lokala sjukhuset i 3 dagar. När han vaknade upp var han helt förlamad, kunde inte prata och fick väldigt dålig vård. Resam fick vara kvar på sjukhuset ett tag men blev snart hemskickad till sin fru och deras två barn, 4 och 6 år gamla flickor. Pengarna tog snabbt slut för familjen då de inte hade någon inkomst och Resams tillstånd blev allt värre. Efter 2 månader erbjöd sig frun att åka till ett land i mellanöstern för att arbeta och skicka hem pengar till familjen så att de fick mat på bordet och att Resam kunde få rätt vård. Men frun hörde varken av sig eller skickade några pengar, det visade sig att hon efter en tid gift om sig med en man från mellanöstern.Som tur var hjälpte de övriga byborna till och den äldre flickan fick komma till en bra familj som tog hand om henne och skickade henne till skolan, i gengäld hjälpte flickan till i hemmet med matlagning, städning och tvätt. Den minsta flickan blev kvar med sin pappa och varje dag kom olika bybor med mat till dem. Men de levde i stor misär och fattigdom och låg hela dagarna på kartongbitar i ett litet slitet hus med jordgolv. Resams tillstånd var nu mycket dåligt och hans lilla dotter var allvarligt undernärd och väldigt svag. En dag när Rita var på besök hos sina föräldrar berättade hennes kusin om Resam och hans döttrar och Rita gick och besökte dem. Hon insåg genast allvaret och tog med sig den lilla flickan hem till sina föräldrar. Nästa dag hämtade de Resam och tillsammans åkte de hela långa vägen till Kathmandu för att han skulle få rätt vård. På den tiden var sjukhusen som arbetar uteslutande enligt Ayruvedaprinciperna gratis och Resam fick läggas in och blev väl omhändertagen. Han tillfrisknade snabbt och efter 3 månader kunde han röra halva kroppen och gå med hjälp av en käpp, han började även prata igen. Under tiden hade man lyckats placera den yngsta dottern hos en kvinna som arbetade som socialarbetare och inte hade egna barn. Man trodde att denna kvinna var en bra person och kunde ge flickan en trygg vardag. När pappan efter 2 månader ville träffa sin flicka ville kvinnan först inte gå med på detta men eftersom hon inte blivit adopterad kunde kvinnan inte neka Resam att träffa sin dotter. Det uppdagades att flickan blivit mobbad och allvarligt slagen av kvinnans brorsbarn under hela sin vistelse hos familjen och Rita hämtade genast tillbaka flickan.När Resam och hans dotter var tillräckligt starka och friska för att åka hem bestämdes det att flickan skulle få komma till samma familj som sin storasyster och Resam bo hos olika familjer i hembyn som ville hjälpa honom. Under årens lopp har Resam kommit tillbaka till BAS för att få vård för både sin förlamning och sina återkommande perioder av stark huvudvärk och svimningsepisoder. Det har gått upp och ner men han har aldrig blivit återställd. Jag förundras så över hans mentala styrka, uthållighet och positivitet!

 För 6 dagar sen kom han åter igen tillbaka, men denna gång har han förutom förlamningen även känt sig snurrig, haft stark huvudvärk, svimmat och varit medvetslös ett flertal gånger. Efter dagens besök på sjukhuset fick vi veta att läkaren misstänker att Resam antingen har en blödning eller tumör i huvudet som trycker så på hjärnan att både hans förlamning och övriga åkommor kan grunda sig i detta. Vi väntade i flera timmar på att en särskild överläkare skulle komma och skriva på Resams journal som också styrker att han är extremt fattig, detta innebär att han i bästa fall kan ha rätt till gratis prover, röntgen och undersökningar som måste utföras framöver. Det var även därför Rita valde det statliga sjukhuset som ger möjlighet till denna överenskommelse, utöver att det är ett av de bättre sjukhusen i stan. Utan Rita hade inte Resam klarat sig då han är analfabet och inte förstår hur han ska gå tillväga för att få rätt vård eller ställa rätt frågor. Allt eftersom tiden gick blev jag mer och mer uppgiven och satt och funderade på hur vi skulle gå tillväga för att få tag på denna läkare så att Resam kunde få underskriften han så desperat behöver, så snart som möjligt. Eftersom jag hela tiden tänkte på hur vården i Sverige fungerar fick mitt tålamod verkligen sättas på prov idag. Jag var även mycket överraskad och sorgsen över sjukhusets extremt dåliga standard, även om jag förväntade mig ett dåligt skick kunde jag nog inte föreställa mig att det skulle vara så enormt slitet, lukta illa och framförallt var så smutsigt! Gamla, slitna och trasiga britsar vars innehåll trillar ut ur de enorma springorna i den uråldriga, tunna dynan. Sjuka patienter som körs runt på kalla rasslande metallbritsar invirade i gamla smutsiga trasor som ser ut att gå i arv från patient till patient. Golv, väggar, fönster, stolar och toaletter som förmodligen inte har blivit städade, lagade eller torkade under, ja…hela min livstid. Gnisslande och knakande hissar som jag förvånas över ens fungerar. Och alla dessa svaga och sjuka stackars patienter som trängs i läkarnas mottagningsrum tillsammans med sina anhöriga (eftersom man inte kan bli inskriven på sjukhus i Nepal om man inte har en sk care taker, dvs någon som är ansvarig för och hjälper till att vårda den sjuka under sjukhusvistelsen), runt deras bord viftandes med sina journaler och röntgenbilder, lite ”först till kvarn”-principen… Rita skakade tillslut, efter alla dessa timmar, på huvudet och sa bara ”it´s the Nepali way – we come back tomorrow”. Så vi hoppas på bättre tur imorgon.

Rita går genom alla kläder som jag lyckats samla ihop bland vänner och bekanta och tagit med mig till härbärget. Hon delar upp dem rättvist mellan de behövande. Och jag hjalper till så gott jag kan utan att förmå mig sluta dra på smilbanden. Tack alla fina människor därhemma som skänkt dessa saker!