BAS – Sida 7 – BAS in Sweden

Namaste Nepal!

Förra onsdagen landade jag, pirrig och förväntansfull, på flygplatsen i Kathmandu för första gången. Jag heter Nina Dahle och ska spendera en månad på BAS, ett slags studieuppehåll efter läkarstudierna. Det ineffektiva köandet för att få olika stämplar och underskrifter vid olika diskar spred den härliga insikten – äntligen framme i NEPAL! Till slut hade jag visum i passet och ryggsäcken i handen, och klev ut i en myller av vinkande neplaser. Tur att Rita och Ramesh Kharel som stod och väntade har fått ett öga för förvirrade svenska volontärer. Vilken känsla det var att äntligen få komma till BAS och klämma in mig i volontärrummet tillsammans med Sandra, Julia och Kristina – som idag flugit sin kos.

Rita Kharel är hjärtat, hjärnan och händerna bakom BAS; ett härbärge som hjälper fattiga, sjuka och utsatta människor. Rita är en brinnande eldsjäl med ett modershjärta stort nog för hela sin befolkning, och för alla oss volontärer. Rita är inte ens 40 år gammal, men att gifta sig 13 år gammal och få första barnet vid 15 kan kanske skynda på klokhet och mognad? Om Rita vaknar på natten ligger hon och funderar på hur hon ska kunna hjälpa fler av sina medmänniskor. Det är hennes första tanke om morgonen, och den sista innan hon somnar. ”I will keep fighting för human rights until my last breath”, säger hon när vi dricker te idag. Hon förklarar att hon till en början delade med sig av sin egen mat, och gick runt och sålde kryddor för att samla in pengar till fattiga och sjuka. ”I ena handen kryddor, i andra handen sjuka människor”. Rita insåg dock att hon måste skapa en organisaton som är större, och kan leva vidare när hon inte finns längre, och BAS startades. På BAS kan de allra fattigaste få bo då de söker sjukvård här i Kathmandu. De får mat, husrum, hjälp att betala mediciner och att tala för sig. Det finns några personer som bor här permanent, bland annat flera handikappade barn. Några av dem hittade Rita i ett igenbommat och mörkt rum på sjukhuset där de låg i sin avföring, ensamma i mörkret. Hon ignorerade skylten NO ENTRY, och började gå dit för att mata och pyssla om. Nu har de ett hem här på BAS, och jag vill berätta mer om dem framöver. Att BAS skapats och nyligen har fått ett eget hus är stort. Och Ritas visioner är så mycket större – det finns inga inre gränser för denna starka kvinna.

Nepal är ett otroligt vackert land som tycks fullt av fantastiska människor. Det jag hittills upplevt av nepaleser är vänlighet, tålmodighet, humor och hederlighet. I vilket annat land kan en turist gå tillbaka till en affär och uppgivet fråga om hon möjligtvis glömde ta med sig skinnväskan som hon köpte där för ca två veckor sedan – och mötas av svaret ”Oh yes, my boss told me about you! So good that you finally came back, just pick a new bag please!”. Glömt kameran i bussen, glömt ta emot växelpengarna? Inga problem, nepaleserna kommer att springa efter dig med kameran/pengarna och en vänlig förmaning.
Tålmodighet och flexibilitet är viktiga egenskaper för befolkningen. De gillar inte att planera i förväg utan håller sig till ”raw plans”, inte så konstigt eftersom mycket här är oberäkneligt. Ett av de dagliga elavbrotten (för att spara el) höll till exempel på att sätta käppar i hjulet för detta inlägget – ingen el, inget internet.

Det är val i Nepal kommande vecka, och det verkar bli riktigt rörigt. Strejk har utlysts från och med måndag och tio dagar framåt, men ingen vet exakt vad som kommer att hända eller hur länge strejken kommer att vara. Det blir totalstopp i trafiken (inte ens mopeder), möjligtvis stenkastning och våldsamheter. Kanske blir det ett par dagar – kanske tio, och invånarna råds att hålla sig inomhus under strejken. Det intressanta är att ingen verkar särskilt besvärad av ovissheten. Kan ni tänka er hur det skulle se ut i Sverige?! Men nepaleserna är vana, detta är deras vardag. För lilla mig innebär strejken att min sedan länge planerade vandring med start exakt 16 nov inte kan bli av. Plötsligt känner jag mig väldigt svensk. Jag hade ju planerat så bra, och blir besviken över att min fina plan plötsligt förstörts! Sicken tur att jag har så många nepalesiska förebilder och att ”raw plans” är till för att ändras. Min 8-dagars tur blir nu 13 dagar trekking (Langtang Gosainkunda) med start imorgon 9 nov. På detta vis missar jag strejken i Kathmandu, och nu känns den nya planen toppen. Får se hur det känns om 13 dagar, men som Rita säger så blir allt alltid bra – även när det inte blir just som man tänkt sig.

Återkommer till bloggen när jag är tillbaka. Ett nytt äventyr, i äventyret!

Framme i Kathmandu!

Här kommer ett första inlägg från oss: Sandra, Kristina och Julia som ska bo på BAS under de fem veckor vi gör praktik på Kanti Children’s hospital i Kathmandu. Rita och Ramesh har varit helt fantastiska och välkomnat oss med god mat och utflykter och BAS nya hus ligger vackert med en otrolig utsikt över staden.

Tanken är att vi kommer tillbringa dagarna på sjukhuset och kvällarna här på härbärget; vi insåg dock snabbt att Nepal just nu firar årets största festival, Dhasain, och att sjukhuset så gott som stänger under någon veckas tid. ”Raw plan”, som Rita säger: vi har fått ändra planer fyra gånger på de fyra dagar vi varit här! Festivalen innebär också att det är ganska tomt på härbärget.

Det är väldigt roligt att äntligen få träffa familjen Kharel och barnen här på BAS, och otroligt intessant att få ta del av Ritas engagemang. Sakta men säkert håller vi på att komma in i rutinerna här och Sandras dator med engelskaprogram har gjort succcé bland barnen… Raj fick snopet hoppa över sin engelskaundervisning idag då barnen redan var ”upptagna”. 🙂

Igår blev vi hämtade av familjen Kharel. Ramesh tog med oss till ”Monkeytemple” och Rita mfl åkte hem och förberedde middag. Vilken fest det blev och vad roligt det var att få hälsa på dem. Vi blev bjudna på Rajs specialitet: hamburgare samt diverse nepalesiska smårätter.

Vår nya ”raw plan”, som förhoppningsvis är ganska spikad vid det här laget, är att vandra i Langtang med Ashouk, så det kommer det troligtvis dröja någon vecka tills nästa inlägg. Ashouk var lite stressad igår då han hade några av sina trekkare på sjukhuset, efter diverse olyckor, och behövde hälsa på dem. Vi hoppas dock att detta var ett undantag och räknar med att rapportera här nästa gång om någon vecka.

Happy Dhasain!

Julia, Kristina och Sandra

Här bildas & språkas det!

Det är inte bara i Chitwan BAS bedriver utbildningsprojekt. Det pågår just nu tre olika utbildningsprojekt i BAS huset i Kathmandu och ytterligare ett ligger i startgroparna och invigs idag!

När BAS startades fokuserades arbetet helt på folkhälsa och sjukvård. Efterhand blev vi varse den täta sammankopplingen mellan hälsa och utbildning. Vi mötte många barn vars studier blev störda eller helt avbrutna pga deras föräldrars sjukdomar, vi mötte också många barn vars skolgång blev bristfällig pga deras egna sjukdomar – exempelvis för barn med fleråriga cancerbehandlingar. Dessutom är många av sjukdomarna i Nepal tätt sammankopplat med den bristfälliga eller totala avsaknaden av utbildning – det finns ingen medvetenhet kring vikten av god hälsa och de flesta sjukdomar beror på dåligt vatten, bristfällig hygien och näringsbrist.

Ett första steg som BAS tog var att erbjuda utbildning till de barn som vistas på härbärget. Det är en verksamhet som pågått i snart fem år, antalet elever skiftar och beror givetvis på behovet. Idag är det sex barn som får skolgången betald av BAS.

Ett andra steg som nu tagit fart är att med hjälp av praktiserande universitetsstudenter erbjuda utbildning för de kvinnor och män som kommer till BAS. Många som kommer till BAS är analfabeter och har svårt att klara sig i dagens samhälle. BAS ger utbildning i nepali och enkel konversation på engelska.
Eftersom det är utländska volontärer från Sverige och andra länder som kommer till BAS är det i dagsläget en språktröskel mellan de anställda, boende och volontärer så här behöver göra insatser för att sänka trösklarna och lära av varandra.

Det tredje projektet som nu påbörjats är att barnen på härbärget har börjat etablera mailkontakt med skolbarn i Sverige, från Handskerydskolan i Nässjö.

Kommer du ihåg ditt första mail? Här var det ett ivrigt gäng som knåpade ihop sitt första mail och några dagar senare , glittrande ögon o glädjetjut – vi har fått svar från andra sidan jorden! Tillsammans stavade vi fram den engelska texten och förundrades över bilder, frågor väcktes – har barnen i Sverige inte skoluniform? Och sedan en stor iver att tillsammans snickra ihop ett svar på engelska och gemensamt bestämma vilken bild som ska skickas.

Ibland (eller snarare ofta) bör vi ta på barnens glasögon! När jag skulle åka till Nepal denna gång ville treåriga Edith ge något till barnen på härbärget, hon tyckte att jag skulle köpa någon bok för pengarna hon gav mig. Och självklart, det är ju underbart att få en saga högläst innan du ska sova, visst är det urkul att bläddra i faktaböcker och lära sig om allt från fiskar till människans hjärna och rymden, att få drömma sig iväg i en riktigt bra novell eller skratta åt roliga rim. Så det blev inte bara en bok, jag fick några fler pengagåvor med mig från nära och kära som ville att jag skulle köpa något klokt till härbärget – så det blev bokhyllor och en start till ett litet BAS bibliotek med böcker för barn, unga och vuxna på nepali och engelska. Nu pågår insamling av begagnade böcker.

Tack Edith för din kloka idé! Biblioteket döper vi till ”Krishna Library” efter Krishna som bodde här på härbärget under tre år då han slogs mot en envis tbc som tillslut tog hans liv för en månad sedan. Krishna älskade böcker och han gav BAS en själ av kärlek och generositet. Förhoppningsvis ger biblioteket en nyfikenhet inför läsande och bildning och skapar ett rum för goa stunder. Ramailo!

=)Maria Leiner

Kärlek och glädjetårar – microlån a lá BAS!

Den här dagen startar på ett förtjusande ljuvligt sätt! Lycka och värme i kropp o knopp då medmänniskor hjälper varandra trots att de aldrig möts och trots att de befinner sig på olika sidor om vårt runda klot – 6 282 km från varandra!

Ram Bahadur och Ram Kumari Budha och deras nioåriga dotter Sangita kom första gången till BAS för ca ett och ett halvt år sedan. Ram Kumari hade då sedan flera år haft svåra lungproblem med infektioner och inflammationer, efter tre operationer och enorma skulder hittade familjen till slut till BAS. Här fick de hjälp att hitta rätt behandling till låg kostnad och möjlighet till läkande omgivning på härbärget.
Dock hade alla tidigare behandlingar och operationer kostat en förmögenhet och för att kunna betala hade familjen tvingats ta ett lån hos en av byborna i deras hemby. Ett väldigt vanligt förfarande och bristen på ett för alla tillgängligt banksystem möjliggör för många att göra sig en förmögenhet på andras olycka.
Familjen Budha hade inget val och tvingades att ta ett lån på 300 000 Nrp (ca 19 500 Sek) med en ockerränta på 25% och med en årlig avgift på 10 000 Nrp (ca 650 Sek). En livslång börda som bara växer och en varje-dag-huvudvärk då det är enormt tufft att få ihop pengar till betalningarna.

Många nepalesiska män hade sedan länge lämnat en sjuk fru som Ram Kumari, men Ram Bahadur vårdade sin fru med ömhet och kärlek, bar henne till sjukhuset när hon inte orkade att gå, matade, tvättade henne och tog hand om dottern. Detta samtidigt som han försökte tjäna ihop pengar till lånet och till ytterligare mediciner och behandlingar. Desutom var han hårt ansatt av familjen som tyckte att han skulle lämna Ram Kumari eftersom hon bara kostade pengar och inte hade fött honom någon son.

Under den tid som familjen Budha tillbringade som patienter hos BAS har organisationen växt och antal arbetsuppgifter och omfattningen av dem har ökat. Rita har tillsammans med sin familj och Kali, som sedan fyra år tillbaka har arbetat som husmor på härbärget, sedan länge sökt efter mer arbetskraft. Det är inte helt enkelt att hitta personer till denna typ av jobb, det är ett hårt jobb som kräver ett stort hjärta, medmänsklighet och social passion. Det kan inte vara pengar som är drivkraften, dessa personer tröttnar snart.

När nu Rita o Co. fått möjlighet att lära känna Ram Bahadur och Ram Kumari insåg de alla snart att det vore otroligt värdefullt om de skulle vilja stanna och arbeta hos BAS. En win-win för alla inblandade! BAS skulle få god hjälp med arbetet på härbärget och arbetet skulle ge familjen Budha en inkomskälla och hjälp med Sangitas utbildning. Sedan ett halvår tillbaka arbetar nu Ram Bahadur och Ram Kumari för BAS och Sangita går till skolan tillsammans med de andra barnen på härbärget. Alla trivs med varandra och det är ett gott teamwork!

Dock ett svart och tungt orosmoln på himlen – det stora lånet…

Eftersom BAS är beroende av ett gott arbetsteam så vill vi hjälpa familjen att lösa den stora bördan. Men hur?!
Goda människor ger goda idéer – hur skulle det vara om några av oss som känner och litar på BAS skulle vilja låna ut en slant till familjen Budha? Sagt och gjort och på 12 timmar har vi tack vara underbara medmänniskor i Sverige samlat ihop de medel som behövs för att betala det vidriga lånet med 25% ränta! Wow!!!
Microlånen till de svenska medmänniskorna ska betalas av utan ränta och i rimlig takt. Det här känns bara så bra och familjen Budhas glädje och lättnad går inte att beskriva – glädjetårarna säger mer än ord… Tack medmänniskor!

Kärlek och medmänsklighet

Morgonpromenad och möte med ”grand old lady” Radika

Ålderdomen i Nepal är angenämen och rofylld så länge du har en familj som tar hand om dig, pengar på fickan och inte är sjuk.
Radika är en tuff ”grand old lady” på 78 år och är inte den som gnäller i första taget. Men just nu har denna dam ingen annan än BAS och det är BAS som är hennes skyddsnät. I morse fick jag möjlighet att träffa Radika. Hon ser ut som en liten ihopkrupen spinnande kattunge när vi kommer till hennes sjukhusbädd, men när denna lilla späda kropp vaknar till liv lyser det av viljestyrka och liv i gummans ögon!

Tidigare bodde Radika och hennes man i södra Nepal, i området Chitwan. Där hade de ett gott liv med två barn. De hade ett litet jordbruk för självhushåll och klarade sig bra ekonomiskt då mannen också arbetade utanför hemmet.

Eftersom Nepal är ett land som i stort sett styrs av männen blir det stora svårigheter för kvinnorna när männen dör. Det är männen som arbetar utanför hushållet och får lön medan kvinnorna många gånger är helt bundna vid hemmet och hushållsarbetet. Den äldre generationens kvinnor har oftast aldrig haft någon egen inkomst och definitivt ingen utbildning. De blev bortgifta tidigt, i 8-9 års åldern, och har sedan dess arbetat för sin man i hushållet.
Än idag är det oftast så att flickorna studerar i skolan och tävlar om höga betyg för att kunna giftas in i en ”god” familj – och det är också det enda syftet med studierna för många nepalesiska tjejer. Om du har tur och bor i en rik familj med hög kast kan du få gå i skolan tills du är 14-15 år om du bor på landet och till du är 18-19 år om du bor i storstaden. De allra flesta, om du ens får gå i skolan, tvingas sluta efter tredje klass.

Radikas svårigheter började med att hennes man dog för ungefä sex år sedan, hennes son tvingades åka utomlands och arbeta för att klara av familjens ekonomi och Radika blev illa behandlad av svärdottern. Radika flyttade då till sin dotter som bor ett par timmar från Kathmandu. Där blev det än mer svårigheter då dotterns man dog för fyra år sedan och dottern blev straxt därefter hjärtsjuk och hade svårt att ta hand om de fyra barnen. Till en början kunde Radika ta hand dottern och barnen. Men för något år sedan blev Radikas astma allt mer påfrestande och nyligen fick hon dessutom lunginflammation.
För någon vecka sedan tog dottern med modern till sjukhuset i Kathmandu men kunde på grund av sin egen hjärtsjukdom inte stanna kvar på sjukhuset. Eftersom man i Nepal måste ha en ”care person” för att bli inlagd på sjukhuset blev den gamla damen bara liggandes utan någon hjälp. Efter några dagar ringde man från sjukhuset till Rita för att se om man i samarbete med BAS kunde hjälpa den gamla damen.
Nu är BAS Radikas ”care person” och i samarbete med sjukhuset ser vi till att hon får behandling för sin astma och lunginflammation. I fall som detta så är BAS den enda möjligheten, utan BAS skulle den lilla damen bli liggandes utanför sjukhuset utan hjälp och lämnad till sitt öde som innebär död i många fall. Behovet är givetvis enormt då det finns många, gamla som unga, som behöver denna typ av skyddsnät.

=) Maria Leiner

Passion och organisation!

BAS huset ”Aarogya patient shelter” – ett hus som BAS har jobbat hårt för de senaste 3-4 åren. Så vad är nu nästa steg på BAS trappan? Var behövs BAS insatser i Nepal? Så här resonerar Rita:

Vad är det som driver dig, varför detta ideella samhällsengagemang?
Ända sedan jag var liten har jag velat hjälpa andra och förbättra samhället, men jag visste inte riktigt hur. Som ung såg jag bristerna i det nepalesiska sjukvårdssystemet, genom egna och andras upplevelser fick jag erfara hur systemet diskriminerar fattiga och människor från låg kast. Hälsa är grunden för allt, för såväl individens som landets utveckling.

Genom BAS kan jag praktiskt påverka systemet, vi har genom BAS fyllt ett hål i systemet – att erbjuda sjuka och fattiga härbärge och stöd iform av mediciner och information. På detta sätt kan vi sakta påverka sjukvårdssystemet till det bättre. Om du verkligen vill något och om det kommer från hjärtat så lyckas du – allt är möjligt!

Pengar är inte allt, det är ett verktyg för att lyckas. BAS första sju år drev jag ett socialt företag för att finasiera BAS verksamhet. Jag malde, paketerade och sålde kryddor i egen affär och till restauranger i Kathmandu. BAS växte och det gjorde kryddverksamheten också så jag fick slutligenvälja att endast fokusera på BAS – min hälsa klarade inte två så krävande arbeten. Som tur var möttes Maria och jag och tack vare stödet från er i Sverige tillsammans med ett växande stöd här i Nepal kan BAS fortsätta sin verksamhet och göra samhällsinsatser där det behövs som mest – Tack till er alla som hjälper oss!

Hur viktig är det nya BAS huset?
Vi har precis döpt det nya huset till BAS ”Aarogya patient shelter” för att förtydliga att det inte är hela BAS, vi gör flera samhällsinsatser inom områdena Hälsa och Utbildning. Aarogya betyder läkande.
Nepalesiska regeringen har ett system för att hjälpa fattiga och sjuka med vård till lägre pris och ibland utan kostnad. Men det har tidigare aldrig funnits någon säker plats för fattiga och sjuka att tillbringa sin tid i väntan, under och efter behandling. De har alltid varit hänvisade till sjukhusens entréer eller andra allmänna platser som parker, gator och torg. BAS har under dessa 12 år initierat ett nytt system för att hjälpa dessa behövande personer. BAS nya hus Aarogya patient shelter är otroligt viktigt för för oss för att kunna fortsätta detta arbete. Nu känner vi oss starka och vi kan arbeta mer långsiktigt.

Hur ser BAS vision ut tio år fram i tiden?
Sedan 2001 till 2013 har BAS fokuserat sitt arbete på att bygga upp en plattform, såväl fysiskt genom det nya huset som genom att bygga upp ett nätverk av personer som vill och kan hjälpa och stötta oss i arbetet. Vi har genom alla männsikor vi mött och hjälpt under denna period samlat på oss erfarenheter och lärdomar från såväl sjukvårds- som utbildningssystemet.

De närmaste åren ska BAS fokusera på att bedriva påverkans och förändringsarbete inom både sjukvårds och utbildningssystemet, att göra dessa system öppna för alla oavsett kast eller ekonomisk status. Vi vill möjliggöra utbildning och sjukvård för alla. Vi ska fortsätta att påverka genom att göra, där samhället brister ska vi visa på det genom projekt och olika verksamheter. Exempelvis genom att permanenta utbildningsprojektet som vi nyligen startat i Chitwan och jag hoppas att vi inom tio år har ytterligare ett BAS hus, då på landsbygden i Chitwan.

Vi ska också sprida våra erfarenheter och lärdomar till andra. Jag vet att många nepaleser vill förändra och förbättra samhället men de vet inte hur och här tror jag att vi kan hjälpa till att förmedla kunskap och visa på vad som kan göras – tillsammans gör vi större skillnad!

Vad ska BAS fokusera på under det närmsta året?
Det här året ska vi fokusera på att göra färdigt BAS huset och betala tillbaka lånen.

Vi vill initiera en dialog med regeringen för att tillsammans med dem och andra samhällsaktörer samtala kring avsaknaden av system för att ta hand om och stötta barn och vuxna med funktionsnedsättningar.

Nu när BAS nu har ett eget hus kan vi utveckla verksamheten på plats i huset. Vi planerar att utveckla socialt företagande för olika typer av handarbete etc för de boende. Vi ska sätta igång olika samtalsgrupper utifrån angelägna ämnen som hälsa, miljö, droger etc för att skapa medvetenhet kring viktiga samhällsfrågor.

Vi ska utveckla ett system så att vi bättre kan ta tillvara på kunskaper och erfarenheter från de volontärer som kommer till oss från Sverige och andra länder.

Varför har BAS volontärer?
Genom volontärerna är vi ”learning and doing”, för oss betyder det väldigt mycket att personer från andra sidan världen vill komma och hjälpa oss. Det ger oss god energi och är viktigt för vår utveckling, vi får till oss mycket ny kunskap som vi också ska bli bättre att ta tillvara på. Volontärerna ger oss möjlighet att bygga ut BAS nätverk utanför Nepal vilket ger nya perspektiv. Det ger oss även ett ekonomiskt stöd.

Slutligen, när kommer du och familjen Kharel till oss i Sverige och hälsar på?
Å det vore givetvis jättekul, det skulle vara fantastiskt att hälsa på alla svenskar som vi lärt känna under dessa fyra snart fem år. Det skulle vara spännande att få se hur sjukhus, skolor, jordbruk mm fungerar i Sverige!

Ett skepp komma lastat…från Malmös ”Florence Nightingales” via BAS till Nepalesiska sjukhus

Det började under hösten 2012 när läkaren Clara Påhlman och operationssköterskan Anna Ternow såg värdefull sjukvårdsutrustning och sjukvårdsmaterial lättvindigt kastas bort som sopor – saker som är fullt funktionella och brukbara men som av olika anledningar inte längre ska användas vid sjukhuset i Malmö.

Projektet ”Florence” föddes och Clara och Anna började tillsammans att samla på allt det som skulle slängas med målet att en dag sända det till ett behövande sjukhus någonstans.

Via en kollega, Charlotta Wenzelberg, hörde de talas om BAS och organisationens verksamhet i Nepal. Charlotta besökte för några år sedan BAS och följde verksamheten i Kathmandu under några veckor och hon fick då även tillfälle att besöka och tillbringa viss tid vid två av huvudstadens sjukhus – det allmänna barnsjukhuset Kanti Hospital och det allmänna universitetssjukhuset T.U. Teaching Hospital.
Projekt ”Florence” fann härmed sina behövande sjukhus i Nepal. BAS fungerar som länk mellan sjukhuset i Malmö och sjukhusen i Kathmandu och ska förmedla och se till att sjukvårds- utrustningen och materialet kommer behövande nepaleser till del.

Insamlandet intensifierades under vintern och idag har fler anställda vid sjukhuset i Malmö blivit involverade i projektet. När Anna flyttade till Stockholm involverades operationssköterskan Ulla Kristensson som engagerar hela avdelningen i insamlingen och snart finns det en person vid varje klinik som agerar insamlare.

Nu är den första sändningen packad: 15 operationsbord och 33 flyttkartonger innehållandes allt från Sternumsåg till handskar och förband.
DHL är kontaktade för leverans till Nepal och nu drar vi med gemensamma krafter igång en insamling för fraktkostnaden.
Vill Du hjälpa oss – sätt in en slant på BAS bankgiro 434-9866 och märk insättningen ”Florence”.

Du får uppdaterad information här på hemsidan och via Facebook: www.facebook.com/BASNepal

Ett skepp komma lastat….

Livsöden i Katmandu

Sangita Kumari Shah är 7 år och kommer från byn Sarlahi Barahathawa i distriktet Terai, som ligger i östra Nepal. Hennes familj består av mamma, pappa och samanlagt 5 barn. Sangita är yngst av dem alla. Famljen är väldig fattig och bor i ett litet stenhus. Två av familjens barn bor dessutom inhysta hos morföräldrarna, då det varken finns plats i huset eller ekonomisk möjlighet att försörja dem.

När Sangita var 9 månader gammal fick hon lunginflammation för första gången. På grund av dålig vård led flickan svårt av sin sjukdom och blev mycket försvagad av den, trots att hon tillfrisknade tillfälligt. Hon levde med ständig huvudvärk, feber och hade svårt att andas. Hälsan blev sämre och sämre för varje år.

Fram till förra året var Sangita en mycket flitig elev som älskade att gå i skolan. På grund av hennes sjukdomstillstånd var det inte längre möjligt för flickan att fortsätta sin skolgång. Lärarna på skolan samlade därför in pengar för att ge familjen möjlighet till rätt vård i Kathmandu.

Det är nu ett år sedan Sangita först kom till Teaching hospital i huvudstaden för att få sina behandlingar och det har visat sig att flickans ena lunga måste opereras bort. Den har blivit så förstörd av lunginflammationen att den är obrukbar och ställer till det för flickans återhämtning. Familjen kommer få stanna hos BAS till att operationen är genomförd och Sangitas hälsa blivit bättre

Kalpana Buda ä en 15 årig flicka från den bergiga västra delen av Nepal och kommer från samma avlägsna by som Kali; Rukum. Kali arbetar på härbärget och är mamma till Deepa, Durga och Thakbadhur, som vi berättat om många gånger tidigare. Rukum ligger ungefär 3 dagars busstur från Kathmandu.

Kalpana har en 75-årig far och en 55-årig mor, vilket anses vara en hög ålder i Nepal. Hennes enda syskon är en bror, som är döv. När flickan var 9 år började hon lida av svår huvudvärk och en natt fick hon ett krampanfall och låg medvetslös i 3 dagar. När hon vaknade visade det sig att hon mist talförmågan och var förlamad i hela vänstra sidan av kroppen.

Likt många familjer i Nepal, trodde även Kalpanas familj på spåmannens helande kraft och de tog med flickan till honom varje dag i 3 månader. Utan resultat. Tack vare en hjälporganisation kom Kalpana tillslut, väldigt försvagad, till ett lokalt sjukhus. Men trots viss vård lyckades man inte förbättra flickans tillstånd och hon skickades hem efter 2 verckor.

Efter 3 år av sängliggande och omvårdnad hemma började Kalpana långsamt återfå talförmågan och Kali ombads att hjälpa flickan att komma i kontakt med BAS för att få hjälp i Kathmandu. Efter en undersökning på sjukhuset i huvudstaden konstaterades det att flickan fått en hjärnblödning och därav skadat vissa delar av hjärnan. Hon behöver ingen medicinsk omvårdnad utan ska få gå på sjukgymnastik och under tiden bo hos BAS. Vi hoppas att denna behandling kan ge henne rörligheten tillbaka och hjälpa henne till en bättre tillvaro.

Tandborstprojektet

Här kommer en berättelse från Ville och Anja som arbetar som volontärer i Nepal.

” Tillbaka från ett lyckat tandborsteprojekt som blev aningen jobbigare än väntat. Klockan fem på fredagsmorgonen var det väckning för att först åka till Rita och Ramesh för en stadig frukost inför den stundande vandringen som förmodades ta ca 5-6 timmar. Målet var att nå en skola som Rita valt för att den ligger så pass långt ifrån civilisationen så personer utifrån inte besöker den så ofta. Anja och jag hade samlat ihop ca 300 tandborstar och hon hade dessutom fått ihop pengar till tandkräm från snälla personer på sjukhuset hon jobbar och som hon känner. Utöver detta så passade Rita på att köpa in närmare 1000 skrivböcker som skulle överlämnas till dem. På skrivböckerna fanns information om hur man lever ett hälsosamt liv. Vid vilka situationer man bör uppsöka läkare och annan information på nepali, så vi vet inte riktigt vad hon skrev dit. Det står åtminstone att man ska borsta tänderna två gånger om dagen. Tror jag… Men nyttig information förhoppningsvis. Klockan halv 8 lämnade vi Kathmandu och åkte i Ramesh bil fullastad med skrivböcker, tandborstar och tandkräm. Efter två timmars bilfärd var det dags för vandring. Men på grund av mängden skrivböcker och tandkräm skulle våra två porters bli tvugna att bära väldigt mycket. Det visade sig här att vandringen skulle ta 6 timmar i portertakt och inte ens de var så sugna på att bära mängden saker så vi försökte hitta en jeep som skulle ta oss upp halva biten. Det misslyckades, vilket jag och Anja var glada för. Lite vandring var ju vad vi var ute efter, inte kan man ju fuska genom att åka jeep halva vägen. Dock blev vi tvugna att lämnade en del av skrivböckerna vid parkeringen som våra porters skulle bära. De tog 30 kronor var för att bära upp skrivböckerna och tandkrämen. Jag och Anja bar tandborstarna samt våra egna saker, Ramesh en ryggsäck med filtar och Rita dagens tidning.

När vi väl började vandra åkte klädesplagg efter klädesplagg av, det var väldigt varmt och ansträgningen hög. Dock njöt vi av att faktiskt vara påväg. Det var ju detta vi väntat på att få vandra i bergen. Många småpauser och mycket mycket choklad gjorde att vi orkade. Efter 2,5 timmars vandring berättar mötande att de väntar på oss i byn och att maten håller på att tillagas. Det är inte varje dag det kommer främmande till den lokala restaurangen. Vi trodde nu att vi gått halvvägs, men så var inte fallet. Mycket svettiga och lagom trötta fylldes magarna med Mr Dahl-Bhat, som är standard måltid nummer ett. Ris och blomkål. Efter många Namaste och hallo, det verkade som hela byn samlats för att möta oss, ca 15 personer, vandrade vi vidare med förhoppning om att det skulle vara 3-4 timmar vandring kvar. Det kändes inte omöjligt efter den goda Dahl-Bhaten.

Vi gick och gick och kom högre och högre upp vilket vi uppskattade för med höjden försvann också värmen. När vi kommit upp på en kulle kom nästa och nästa.. Det tycktes inte ta slut, men omgivningen gav energi och de snötäckta bergen kändes så nära, men var nog långt borta. Nyfikenheten för vad som komma skall gjorde att man för stunden glömde bort tiden. Men med solnedgången började nervositeten växa, många tog det coolt, men jag och Anja var rädda för att stuka fötterna i mörkret. Jag trodde pannlampan skulle ligga i ryggsäcken, när vi lämnade härbärget gick jag in en extra gång på mitt rum för att se om den skulle ligga bredvid min säng, såg den inte och antog att den var nedpackad. Men uppe på berget så kunde jag inte hitta den ryggsäcken och när vi kom tillbaka till härbärget låg den ju där bredvid sängen synligt. Enda gången jag verkligen skulle ha behövt den och jag glömmer den. Så vandrade med nokiatelefonens strålkastarljus istället. Med mörkret kom stjärnorna, hela himlen var täckt av dem, luften fräsch och tystnaden fanns där så länge ingen pratade. Efter ca 10 timmars vandring kom vi fram till en byggnad, Anja frågade lärarna om det var deras toaletter, det var det inte. Lärarna förklarade för oss att det var deras skola. Den vi skulle besöka dagen därpå för att dela ut vårt material. Vi gick förbi skolan och kom till lokala byn som låg i närheten. Lagom trötta i kropp och huvud ordnades det en välkomstceremoni för oss.

Det bjöds på lokal kyckling och ”nepali pani” ”nepaliskt vatten”, det riktiga namnet är Rocksy. Nepaliskt hembränt. Det hembrända satte fint i kistan och värmde kroppen som var lite frusen. Männen betedde sig som 16 åringar som dricker utan föräldrarnas tillstånd. Föräldrarna är i detta fall frun. Kycklingen smakade väldigt gott och potatisen likaså. Men tyvärr förstördes min måltid av en hel chili. Den var så stark så jag visste inte vart jag skulle ta vägen, fingarna började darra och tårna levde sitt eget liv och svetten rann som i början av dagen. Lärarna skrattade gott, men jag blev tvungen att lämna resten av min mat. Efter det gick vi alla till kojs.

Efter en hyfsad natts sömn på något som kunde varit en spånskiva åt vi frukost och begav oss till skolan. Kroppen kändes förvånansvärt pigg, lite trött i benen, men annars kändes det bra. Vid skolan väntade många elever, som tagit sig dit endast för våran skull eftersom det var lördag och ingen skoldag. Alla barnen hade tagit med en blomma var som de gav till oss. Nepals nationalblomma som även finns i norden. Vi tog bilder och lärarna presenterade oss och förklarade varför vi var på besök. Jag och Anja visade hur man borstar tänder, med hjälp av en tolk berättade jag hur man ”ska” göra. Förlåt mamma men jag glömde bort det riktiga sättet, men hittade på något som kändes bra. Alla tänder kom med i alla fall och insida som utsida. Hoppas det duger. Efter detta delade vi ut två skrivböcker, en tandborste och tandkräm till alla barnen. Alla verkade nöjda, kanske lärarna allra nöjdast. Jag och Anja kände att vi fullbordat vårat uppdrag men såg inte framemot vandringen hem, den skulle bli lika lång men neråt istället, vilket är naturligt när man gått uppåt dagen före och ska återvända hem.

Vandringen var nu inte lika spännande utan kändes mest som en transportsträcka. Efter ca 6 timmar och ett toabesök i skogen i mörkret och en herreman som sa något på nepali när jag steg ut ur skogen två kilo lättare nådde vi bilen.

Vi var alla stolta över att ha klarat av detta. Anja kände hur musklerna hade växt och sa att hon nu är i form och redo för vilka äventyr som helst. Hur Rita klarade av denna vandring är ett frågetecken för mig. Efter första backen trodde jag hon skulle stupa, för varje steg hon tog såg jag hur målet att nå skolan samma dag krossas bit för bit, men hon knegade på i samma tempo och var nog väldigt nöjd med sig själv när vi väl kommit upp och ännu nöjdare när vi kommit ner igen.

Det kändes bra att få göra något så konkret som att föra upp saker till barnen, att med egen kraft och vilja ge det från våra händer till deras. Så vi är väldigt glada att vi fick göra detta projekt med Rita och Ramesh.”

Ville och Anja

Vi fick ett varmt välkomnande!

Detta är skolan vi besökte

Rita föreläser för barnen

I detta hus sov vi

Härbärgets nya medlemmar

I december kom det nya personer till BAS. Här följer några korta beskrivningar om deras livsöden och hur BAS försöker hjälpa till.

Det här är Pushpa Dahal från Dolaka District i östra Nepal, 6-7 timmar med buss från Kathmandu. Pushpa är 5 år, lider av blodcancer och är här med sin mor. Behandlingen sker under en två-årsperiod av vilket ett år måste spenderas i Kathmandu. Pushpa och hennes mor blir således kvar på BAS ett helt år. Kostnaden för behandlingen är ca 45-50000kr. Familjen har lyckats låna ihop 5000kr från byborna i Dolaka. Var resten av pengarna ska komma i från återstår att se, men vi hoppas att sjukhuset kommer hjälpa denna familj. Pushpas pappa jobbar i armen och har en månadslön på ca 800kr. Hennes två bröder, 8 och 10 år, bor numera ensamma i Dolaka under veckodagarna då pappan jobbar. Pushpas problem började för 15 månader sedan med svår ledvärk. De sökte sig då till det lokala sjukhuset i Dolaka. De försåg flickan med en shaman som skulle sjunga ut värken. Detta fortsatte i 14 månader innan familjen tog sig till Kathmandu och här fastslogs det snabbt att Pushpa led av blodcancer. Nu hoppas vi på att hitta hjälp och finansiellt stöd för vidare behandling.

Laxman Pokhrel är runt 45 år och kommer från distriktet Morang, ca 15 timmar från Kathmandu. Laxman arbetade i 15 år som militärpolis, men slutade för sex år sedan i samband med oroligheterna kring regeringsskiftet. Han började då arbeta som byggnadsingenjör. Det var på grund av arbetet som han sökte sig till Kathmandu.

Efter endast några arbetsdagar faller Laxman plötsligt ihop på gatan. Polisen tar honom till sjukhuset där han ligger medvetslös i sex dagar. Under tiden tar BAS hand om honom då sjukhuset inte erbjuder någon behandling eftersom han inte har möjlighet att betala för sin vård. Med hjälp av Ritas kontakter lyckas man få sjukhuset att göra en hjärnröntgen på Laxman, som visade en hjärnblödning. Laxman bor nu på härbärget och lider av ganska svår minnesförlust och sinnesförvirring. Tillståndet förbättras varje dag men hans familj hemma i Morang vet inte vad som hänt än, då han är oförmögen att komma ihåg deras namn och telefonnummer. Eftersom hans tillfrisknande går snabbt är det mycket troligt att han snart kan återförenas med sin familj.

Aditya Nepali är en sex och ett halvt år gammal pojke som haft en cancertumör i axeln sedan han var 3 månader. Adityas familj består av hans mor och far och hans hans tre äldre syskon. Modern berättar att de levt ett bra liv på deras lilla bondgård i västra Nepal, där modern arbetat på gården och fadern som byggarbetare. De har haft pengar till barnens utbildning och varit utan skulder.

Adityas mor tog med pojken till sjukhus för första gången när han var 2 år. Innan sjukdomen upptäckts fick de besöka tre sjukhus, som inte var kapabla till att hitta sjukdomen. På Kanti hospital i Kathmandu, det stora barnsjukhuset, upptäckte man slutligen att Adityas led av cancer. En väldigt kostsam treårig behandling behövdes för att kurera Aditya och familjen blev tvungna att pantsätta hela gården för att kunna finansiera detta.

Sedan 6 månader tillbaka har Aditya och hans mor varit i Kathmandu. Alla pengar har i huvudsak spenderats på medicin och sjukhuskostnader. På grund av detta har modern varit tvungen att sova utomhus, utanför sjukhuset, i två månader. Tillslut vände hon sig till BAS informationsdisk på Teaching hospital och bad om hjälp. Varje månad krävs runt 400 – 600 kr för pojkens vård, vilket familjen inte har. Bristen på pengar har även gjort att de andra barnen inte har råd att gå i skolan eller söka till universitet. För att lösa deras situation försöker de låna mer pengar och med stigande skulder tar nu staten hälften av skörden från deras pantsatta lilla gård. Detta har även bidragit till en förvärrad familjesituation. BAS försöker därför hjälpa familjen och under behandlingstiden kommer pojken, tillsammans med sin mor, att bo på härbärget.