Brahamasthani Awareness Society behöver er hjälp akut!

20 juni 2011

För tillfället har BAS sin verksamhet i ett hus nära sjukhuset. Detta hus är bara till låns. Målet är att nu kunna köpa en tomt i närheten av sjukhuset och där kunna bygga sitt eget hus och slippa flytta runt verksamheten.

Den aktuella tomten är billig i jämförelse med marknadspriset och det ligger på bästa läge nära sjukhuset och möjligheter som denna växer inte på träd. När tomten väl är köpt är det lättare att samla in pengar för själva husbygget. Många rika personer kan tänka sig att bidra med ett rum och få det uppkallat efter sig. Den svåra utmaningen just nu ligger i att köpa tomten.

Mannen som idag äger tomten är villig att ge BAS lång betalningstid för att hinna samla in alla bidragen från de olika sponsorerna. Men vi måste betala 100 000 SEK inom två max tre veckor. Idag finns det ca 30 000 SEK och det saknas alltså 70 000 SEK.

Tomten kostar: 730 000 SEK
Hittills betalat: 100 000 SEK

Insamlat från affärsmän: 200 000 SEK

Insamlat från doktorer: 50 000 SEK
Insamlat från Nabil Bank: 50 000 SEK

Kvar att samla in: 330 000 SEK varav 100 000 SEK ska betalas inom ett par veckor.

Alla bidrag oavsett storlek mottages tacksamt. Många bäckar små… det finns inte för små bidrag, allt är lönt!

Om du kan tänka dig att hjälpa till så kan du sätta in valfritt belopp på:

BG 434-9866

Vid intresse av att hjälpa oss aktivt, skriv ett mail till bidra@basinsweden.org. Alla bidrag, såväl arbete som rent ekonomiska, mottages med största tacksamhet! Det finns även möjlighet att bli månadsgivare.

Utbildning – nyckeln till framtiden?

19 juni 2011

Enligt FN så är Nepal ett av världens 25 fattigaste länder och det är 25 % av befolkningen som lever under fattigdomsgränsen, dvs 10 kr per dag. Utbildningsnivån är mycket låg, endast 27 % av befolkningen kan läsa och skriva. Det är ett land där demokratin är i sin linda, fram till 2006 var det ett kungadömme och befolkningen har ingen som helst vana att tänka och agera i termer som demokrati, jämlikhet och solidaritet. Det är kungen som har pekat med hela handen och folket har följt efter.

Verkligheten bakom statistiken möter vi var dag på härbärget. Det är precis den del av befolkningen som inräknas i dessa stastistiska värden som BAS hjälper. I stort sett alla som kommer till härbärget är analfabeter och äger oftast bara det som de står och går i. Oftast så har man fått sälja allt man äger för att kunna ta sig till Kathmandu och söka vård. Allt för många gånger har dessa fattiga och outbildade människor dragits in i allt för kostsamma behandlingar som de aldrig kan fullfölja vilket har som enda tragiska resultat att hela familjen är utfattig, de sätts på gatan och den sjuka familjemedlemmen dör. En del har tur och får kontakt med BAS och får då hjälp med att fullfölja behandlingar och de erbjuds husrum och mat tills de kan stå på egna ben igen.

Prema är en 11 årig flicka som är en av människorna bakom siffrorna jag nämnde ovan. Hennes mamma blev bortgift när hon var 13 år gammal till en man som hade det mycket fattigt. Efter ett par år föddes Prema. Den lilla familjen hade ständigt ekonomiska problem och små skulder växte till stora och tillslut såg pappan som enda utväg att söka arbetsvisum i utlandet, i Qatar. Han skickade hem pengar en gång sedan svek han familjen och hörde han inte av sig på ett par år. Då plötsligt kom han hem och betedde sig mycket illa, han misshandlade både Prema och hennes mamma. Efter ett tag försvann han igen, denna gång hade han sålt allt familjen ägde och Prema och hennes mamma tvingades bo hos några släktingar. Oturligt nog blev Premas mamma sjuk och hon behövde läkarvård. Tur i oturen så tillhörde de ändå de lyckligt lottade som fick kontakt med BAS, detta tack vare att Premas mammas syster jobbar hos BAS. Efter en tids vistelse vid BAS härbärge och behandlingar vid sjukhuset i Kathmandu så blev Premas mamma frisk igen. Men de stora skulderna till byborna finns kvar, hennes man har övergivit henne och hon ser nu som enda utväg att söka arbetsvisum i gulfländerna. Detta för att någon gång bli fri och kunna skapa sig en framtid för henne och Prema. I Nepal är det svårt att få ett jobb som ger tillräckligt med pengar för att kunna spara en slant. Den genomsnittliga lönen för en arbetare är 1000 svenska kronor per månad och det räcker endast till mat och hyra. Om mamman nu ger sig av utomlands vad ska nu hända med Prema?

Hennes högsta dröm är att få gå i skolan och få en utbildning. BAS tar sig an Prema och hon får bo på härbärget. Vi ska se till att hon får en bra utbildning med bra engelskaundervisning, eftersom det är en av nycklarna till hennes framtiden. Utbildning är nyckeln till Nepals framtid och utmaningen är att få de unga att stanna i Nepal – det är de unga som är hoppet för Nepal och den demokratiska processen som aldrig har tagit fart.

Maria Leiner

Ett kärt återseende

17 juni 2011

Det är femton månader sedan jag senast trampade omkring på Kathamndus gator, det känns som nyss men samtidigt som en evighet sedan. Det var en härlig syn att idag åter få skåda den vackraste vyn jag känner – Himalayas snötackta toppar som sträcker sig mot en klarblå himmel. En härlig känsla av att komma hem sprider sig genom kroppen – glädjetårar över att äntligen få krama om min kära vän Rita!

Att färdas genom Kathmandus kaotiskt trafikerade gator, att få andas in Nepal och få ta del av den nepalesiska vardagen igen får mig att bubbla av lycka. Återigen känner jag en stor tacksamhet och jag känner mig oerhort priviligerad som har möjlighet åka hit och få vara en del av BAS, tack Rita för att du gör det har möjligt!

Det nya huset som är BAS nya härbarge sedan tre månader tillbaka inger en härlig familjekänsla, en känsla av välkomnande och öppenhet. Jag mottas av stora famnen från såväl barn som vuxna och det blir ett kart återseende. En del av de boende är kvar sedan sist men majoriteten är nya bekantskaper.

Sedan jag var här senast har BAS adopterat fyra CP-skadade barn som sedan födseln har övergivits av sina föraldrar, hur de kom till BAS kan du läsa mer om i tidigare blogginlägg. Jag tillbringar den största delen av dagen tillsammans med barnen. Förutom dessa fyra barn, bor det ytterligare nio barn på härbärget. De bor här av olika anledningar, den gemensamma nämnaren är att de själva eller en familjemedlem är sjuka och att de är väldigt fattiga. Så fattiga att de inte skulle klara sig utan BAS hjälp, alternativet skulle vara att i ett sjukdomstillstånd bo på gatan.

Jag och barnen har ett väldigt torftigt gemensamt ordförråd, ända kan vi med lätthet kommunicera. Nepalesiska ord blandas med några engelska som fylls ut med leenden, tecken och blickar. Skratt och bus får oss alla att glömma bort alla sjukdomar och elände för ett tag. Gemenskap och glädje är som dunderhonung och kan få den allra svagaste att känna sig stark som en björn!

Efter en ljummen kvällspromenad med Rita och med nepalesisk dal, baht och tarkari i magen så kommer jag nu vaggas till sömns av syrsornas spelande utanför mitt fönster accompanjerade av vildhundarnas skönsång.

Sov gott!

Maria Leiner

Volontären Monicas brev från Kathmandu

9 april 2011

Nu är det bara 2 dagar kvar tills jag reser vidare. Det är med sorg i hjärtat jag lämnar BAS men jag tar med mig massor av glädje härifrån. Här bor för tillfället 14 barn och jag skulle vilja ta alla med mig till Sverige. Jag vet att, tack vare Rita med familj, får dessa barn en störe chans till ett bra liv jämfort med så många andra barn i Nepal. Det är en god känsla att ta med sig hem.

Idag åkte vill på utflykt till Pashupatinath här i Kathmandu. Nepals viktigaste tempel för Hinduer, där även de flesta kremeringar sker. Barnen tittade på som om det var den mest naturliga sak i världen, och det är det ju egentligen; döden är ju en del av livet. De hade lika roligt åt aporna som också sprang omkring där. Det var bara jag som blev lite berörd av alla pågående kremeringar. Vi talar alltid så tyst om detta i vår kultur. Här var det till allmän beskådan.

Alla barnen på härbärget har varit lite förkylda och något barn har fått lunginflammation. Varje besök på sjukhuset kostar en summa och varje undersökning, blodprov eller behandling får man betala extra for. Utanför sjukhusen sitter skyltar med hur mycket tex röntgen kostar, olika blodprov osv så människor kan avgöra om de har råd att ta ett blodprov eller inte.

Rohan som är 11 år och älskar att spela fotboll, har sedan ca 8 månader leukemi. Han har genomgått cellgiftsbehandlingar och har, under denna tid jag varit här, varit ganska pigg och glad. Tyvärr har han nu blivit inlagd på Childrens´ Hospital då hans blodprover inte visade på bra resultat och dessutom behövde Rohan mer blod.

Rita och jag besökte Teaching Hospital, på kvällen häromdagen. Vi träffade en man, ca 30 år gammal som kommit in för njursvikt och var i behov av dialys. Familjen hade bara råd med en dialysbehandling, men han behövde en till och det fanns det inte pengar till. Han var svullen och producerade ingen urin alls, vilket är väldigt allvarligt. Mannen hade sin fru med sig och hemma har de 4 barn. Dialysbehandlingar är kostsamma och den Nepalesiska regeringen bidrar med en engångssumma pa ca 5000 SEK, vilket inte räcker långt. Speciellt inte om njursvikten är mer än tillfällig. Denna man, liksom många andra i hans situation, kommer inte att överleva och detta på grund av att han inte har några pengar. Behandling finns för sådana sjukdomstillstånd i Nepal, men är alldeles för dyr för en mycket stor del av befolkningen. Åter igen skänker jag en tacksamhetens tanke till Sveriges sjukvårdssytem där alla oavsett ekonomi får vård och behadling.

Mina tankar går nu till hur jag ska kunna hjälpa dessa människor när jag kommit hem. Jag ska börja med att samla min familj och visa dem bilder och berätta om BAS. Maria Leiner, som startat den svenska BASorganisationen, har gjort och gör ett fantastiskt jobb!

Det har varit så otroligt givande att få komma hit och träffa alla dessa människor. Att få se att det trots mycket svåra förhållanden finns så mycket glädje och skratt som här på BAS härbärge, känns fantastiskt.

Ett stort TACK till Maria Leiner som fick mig att åka hit och till Rita med familj som tagit så otroligt väl hand om mig.

TACK alla barn och vuxna på härbarget. Radikka för hon lagar så god mat och tar så väl hand om alla. Jag hoppas verkligen jag får möjlighet att åka hit igen. Jag kan varmt rekommendera det!

Monica Nilsson

Nya ansikten på Härbärget

1 april 2011

Arati Tamrakar är 24 år och kommer från östra Nepal. För att komma till Kathamndu har hon rest med buss i två dagar och en natt. Hon kommer från en liten by där hon bodde med sin man, sin mor och bror. Mor och dotter har en liten butik tillsammans i byn som de livnär sig på. Arati har 3 äldre bröder som tyvärr inte har någon som helst kontakt med henne och hon har ingen aning var de befinner sig. I övrigt finns det inga fler släktingar i familjen.

Sedan flera år tillbaka har Arati plågats av kräkningar, andfåddhet och trötthet. Hon gifte sig och hennes fysiska tillstånd förvärrades successivt. Arati uppsökte läkare och de fann att hon hade allvarliga fel på sina hjärtklaffar. Priset för att få vård är väldigt hög och familjen hade ingen möjlighet att betala för en operation. Aratis man lämnade henne hjärtsjuk och höggravid. Hennes tillstånd förvärrades under graviditeten och hon var mycket trött och andfådd hela tiden. När det var dags för förlossning trodde läkarna inte att de kunde rädda mer än en av dem, antingen modern eller barnet. Mot alla odds överlevde båda.

Nu är Aratis dotter Amitra 16 månader gammal och Aratis tillstånd förvärrades till den grad att det tillslut krävdes en operation för att rädda hennes liv. Eftersom den lilla familjen inte hade någon som helst ekonomisk möjlighet att betala för operationen lyckades man tillslut få hjälp av regeringen, sjukhuset, en generös privatperson samt en Nepalesisk välgörenhetsorganisation. Tillsammans stod de för allt som behövdes för att byta ut och rekonstruera Aratis hjärtklaffar. Efter operationen kontaktade sjukhuset BAS med fråga om hjälp för att ta hand om Arati under hennes tillfrisknande. Hon bor nu tillsammans med sin dotter på härbärget och tas om hand så länge som det behövs.

I dag tycker Arati att hon mår bättre än före operationen men har fortfarande ont i bröstet och svårigheter att andas. Vi hoppas att hon med tiden kommer slippa sina smärtor och hälsoproblem. Hon kommer däremot att få äta blodförtunnande mediciner livet ut för att förhindra blodproppar i de nya konstgjorda klaffarna.

Nani Maya Tamang är idag 24 år. Hennes far dog när hon var ett år och hennes mamma när hon precis fyllt 6 år. Nani Maya är yngst och har två äldre systrar och en bror. Syskonen klarade inte av att ta hand om Nani Maya och som 8-åring skickades hon iväg för att arbeta som hembiträde hos en annan familj. Hon stannade där i 10 år, varefter familjen inte längre ville behålla henne. En annan familj tog då in henne som hembiträde i ytterligare fem år. Nani Maya fick mer och mer problem med kräkningar och smärtor sina ben. Husbonden ville inte längre behålla henne på grund av hennes hälsa och hon levde istället tillsammans med sina vänner i några månader.

I samma veva uppsökte hon läkare och fick diagnosen diabetes och blev ordinerad att ta insulin. Nani Maya flyttade då hem till sin ena syster. Hennes magplågor fortsatte och hon var tvungen att besöka läkaren igen. Dagen innan läkarbesöket var hon så svag att hon föll på toaletten och bröt lårbenet. I tio dagar låg hon till sängs i svåra smärtor utan att få någon hjälp av sin syster.

En kvinna som bodde i närheten arbetade på Basbaharasjukhuset. Hon tog kontakt med en kvinnlig utländsk läkare som arbetade på sjukhuset och tillsammans försökte de få Nani Maya till gratis vård. Sjukhusen var inte intresserade att hjälpa så länge hon inte hade någon, sk care taker, dvs familj eller vän som kunde ta hand om henne på sjukhuset. Tillslut hittades ett sjukhus som var villigt att hjälpa till men eftersom hon inte fick vård med en gång, då hon brutit lårbenet, tog rehabiliteringen betydligt längre tid. Efter fyra månder kunde hon gå igen och det visade sig även att hon haft TBC i magen.

En kvinna som arbetade på sjukhuset där Nani Maya låg, tyckte så synd om henne och började besöka henne och ge henne lite hjälp och stöd. Sjukhuset trodde då att hon var en släkting och ville kräva kvinnan på sjukvårdskostnaderna. Kvinnan bad sin vännina om hjälp, vars dotter befann sig som volontär på BAS. På så vis kom Nani Maya i kontakt med Rita och BAS och nu har hon varit på härbärget i snart en månad. Hur hennes framtid ser ut vet ingen i nuläget men nu har hon en trygg plats att tillfriskna på där hon blir väl omhändertagen.

Monicas brev från Kathmandu

31 mars 2011

Jag har varit i Nepal i två veckor nu. Det har varit omtumlande veckor med massor av intryck. Jag har människor runt mig som är i stort behov av hjälp, var jag än vänder blicken. De första dagarna tyckte jag det var svårt att se, även om jag varit i Nepal en gång tidigare.

Många människoöden och livshistorier har jag stött på, som är så främmande för oss i Sverige. Här följer två korta berättelser:

En kvinna som nu är gammal blev bortgift som 6-åring, hennes man var då 15 år. Han lämnade henne kort därefter och hon har aldrig gift om sig då det inte är tillåtet i Nepal. Kvinnan är nu över 80 år gammal och har levt utan familj i hela sitt liv på grund av denna Nepalesiska tradition.

En man beslutade sig för att begå självmord och satte eld på sig själv. Han ansåg även att hans fru skulle dö samtidigt och satte eld även på henne. De båda kom till sjukhuset, låg bredvid varandra och var svårt brännskadade. De grälade hela tiden. Mannen dog efter några dagar och kvinnan avled efter 16 dagar.

Att få ha träffat familjen Kharel är fantastiskt! Det är en ynnest att få lära känna Rita, det är en underbar kvinna som tillsammans med familjen satsar helhjärtat på att hjälpa andra människor. Trots att Rita har så många att ta hand om, så mycket att tänka på och en hård vardag, har hon alltid så nära till skratt. Hon ser ständigt positivt på saker. Jag försöker lära av henne!

Livet på härbärget präglas av mycket värme och kärlek. Här finns bland annat fem gravt handikappade barn som kommer att tillbringa resten av sina liv här. Det finns också ytterligare fem barn som inte har sina föräldrar, antingen i livet eller inte kapabla att ta hand om dem. Barnen behöver sjukhusvård av och till och bor därför på härbärget. De är mycket glada trots sina sjukdomar. De får mat och husrum och mycket omtanke. Dessutom bor flera kvinnor med sina barn på härbärget. Dessa kvinnor hjälper till med matlagning o dyl. Även barnen fostras att hjälpa till och det gör de utan klagomål. De matar de handikappade barnen, bär omkring på dem, leker med dem mm. Totalt bor nu ca 18 vuxna och 9 barn här. Barnen uppskattar mycket lek och bus och är mer än villiga att lära mig Nepali.

Jag har besökt tre sjukhus och det är väldigt intressant att se skillnaden, som är milsvid jämfört med Sverige. Här måste du ha pengar för att få vård och du måste också ha någon vårdare med dig i form av familj eller vänner. Ja, det är så många olikheter, Sverige har nog ett av världens bästa sjukvårdssystem.

Jag ångrar inte att jag kom hit. Jag får så mycket tillbaka och är så tacksam att ha fått träffa alla dessa människor.

Vi välkomnar nya volontären Monica!

15 mars 2011

I dagarna då flytten blev klar kom även BAS nya volontär till Kathmandu.

Monica Nilsson kommer från Brösarp i Skåne och arbetar som sjuksköterska på en intensivvårdsavdelning i Norge. Hon har arbetat med sjuka människor hela sitt vuxna liv, men aldrig tidigare som volontär. Däremot har hon tidigare besökt Nepal under en resa 2009.

Monica kom i kontakt med oss via hemsidan och efter vårt möte i Sverige bestämde hon sig för att arbeta på BAS härbärge i Kathmandu i drygt 3 veckor. Vi är väldigt glada över att få ta del av Monicas kunskaper, erfarenheter och fantastiska hjälp!

BAS har flyttat!

13 mars 2011

Tack vare Ritas hårda arbete har BAS härbärge lyckats hitta nya lokaler att hyra in sig i. Flytten från Kalanki har gått bra och det nya huset ligger väldigt nära Teaching Hospital där BAS har sin informationsdisk. Detta gör att alla patienter mycket enklare och snabbare kan ta sig till sina behandlingar. BAS sparar dessutom tid och resurser på de, tidigare, långa resorna till och från sjukhuset.

Det nya huset är rymligare och i mycket bättre skick än det gamla. Dessutom har vi fått en trevlig hyresvärd som är glad över att ha BAS och dess verksamhet i sina lokaler.

Den nya adressen är:

Thirbam Marga,

Maharajgunj,

Kathmandu- 14, Nepal.
Post box number : 26249

Nytt år, nya utmaningar!

15 januari 2011

Ett nytt år har börjat och för BAS innebär det allt från en flytt till ett nytt härbärge i Kathmandu till en ny grafisk profil.

Eftersom hyreskontraktet löpt ut på huset i Kalanki i Kathmandu så söker Rita med ljus och lykta efter en ny lokal som ligger närmare alla de sjukhusen som BAS dagligen besöker. Vi hoppas att ett nytt hus hittas inom kort då utflyttnignen måste ske innan februari månadsslut. Mannen som idag står för BAS härbärges hyra kommer att fortsätta med detta även efter flytten. Detta är en stor lättnad för hela verksamheten och bidrar till att den kan fortsätta att utvecklas.

Den nya grafiska profilen är äntligen här! Ett stort tack till Art Director Astrid Telander som har hjälpt BAS med detta! Fortsättningsvis kommer all kommunikation från BAS att ha samma grafiska utseende och vi arbetar vidare på att utveckla hemsidan.

December 2010

Gott Nytt År!!

31 december 2010

Det har varit ett händelserikt år i Kathmandu och på BAS härbärge. Vi har mött många nya patienter och haft en hel del volontärer hos oss, både nepalesiska och svenska. Vi har fått tagit del av så många tragiska livsöden men också delat väldigt mycket lycka och glädje.

Men framförallt; vi har hjälpt många människor!

Detta hade inte varit möjligt utan er som  hjälpt oss på ett eller annat sätt. Så vi på BAS vill sända våra allra största tack till alla er som bidragit och bidrar med ekonomiska gåvor, kläder, spel, leksaker och mat mm. Ert engagemang, stöd och hjälp till vår verksamhet ger oss möjlighet att hjälpa ännu fler utsatta, fattiga och sjuka människor.

Tack för det gångna året och de bästa av önskningar inför ett riktigt fantastiskt 2011!

BAS

Jul- och födelsedagsfirande

24 december 2010

Eftersom ingen vet när de fyra adopterade barnens födelsedagar infaller bestämde Rita att man skulle göra julafton till barnens gemensamma födelsedag. Förberedelserna satte igång och barnen kläddes med de traditionella halsbanden av blommor och med röda tecken i pannorna. Rummet dekorerades och det bjöds på choklad dagen till ära. Det var en mycket glad tillställning och alla på härbärget firade barnens dag.

Livet på härbärget rullar på och barnen läser läxorna tillsammans med de vuxna på eftermiddagarna. Flickan som vi räddade på sjukhuset i somras när Katarina var volontär har nu tillfrisknat mer och mer. Hennes tillstånd är stabilt och hon sitter själv och kan prata lite. Hon har inte så mycket minnen från händelsen eller hennes liv innan. Hon minns dock att hon har en bror, att hon är 16 år gammal och att hon inte heter Sahara, som Rita döpt henne till. Däremot kan hon inte berätta vad hon heter eller var hon bor. Vi gläds åt hennes framsteg och hoppas att hon inom en snar framtid kommer kunna minnas mer och mer och återhämta sig till fullo.

 

En dag med lek och bus

18 december 2010

En vänlig man som kommit i kontakt med BAS och velat hjälpa barnen på BAS härbärge, kontaktade hotellet där han bodde när han var på besök i Kathmandu. Han berättade för hotelledningen om BAS verksamhet och om barnen och ställde frågan om hotellet på något sätt kunde hjälpa eller bidra med något. Hotelledningen kontaktade Rita och bjöd in henne och barnen till en heldag med lek, bus och diverse godsaker.

Barnen var så förväntansfulla och lyckliga. Hotellet hade ordnat med hoppborg, lek och olika aktiviteter som t ex lotterier och “fiskdamm”. Dagen blev mycket lyckad och skratten avlöste varandra. Med sig hem fick de dessutom en hel del godsaker och presenter. Stort tack till Soaltee Hotell som gjorde denna dag möjlig

 

BAS adopterar

2 december 2010

Sedan många år tillbaka har Rita och Ramesh besökt Kanti hospital som är Kathmandus stora barnsjukhus. Det ligger precis invid Theaching hospital och BAS har goda relationer såväl med sjukhusledningen som med läkare på de olika avdelningarna. Ofta skickar BAS hit barnen som bor på härbärget för att få vård och vid varje tillfälle har Rita passat på att samtidigt hälsa på i ett litet undangömt rum på sjukhuset.

I det lilla rummet har fyra stycken små barn bott sedan de var mer eller mindre nyfödda. Det de har gemensamt är att alla lider av någon form av CP-skada som bidragit till att deras föräldrar övergett dem, oftast utanför sjukhuset. Barnen har inte utvecklats utan kan fortfarande varken sitta, stå eller gå. Det är inte lätt att kommunicera med dem och de behöver konstant vård. Barnen är nu runt 4-5 år gamla och sjukhusledningen har, under flera års tid, desperat försökt hitta något barnhem eller organisation som kan tänka sig att ta hand om dessa övergivna barn.

Fortfarande har detta inte gett några som helst resultat, speciellt med tanke på att dessa barn ses som en olycka i många delar av samhället och därför ofta helt enkelt blir lämnade att dö.

Ritas påhälsningar gjorde barnen glada, men sjuksystrarna ville tillslut inte släppa in henne för att de var rädda att barnen skulle vänja sig vid Rita och sedan vara ledsna och ensamma när Rita inte var där. Detta gjorde Rita hemskt upprörd och med sina bestämda steg tog hon sig till sjukhusledningen och begärde att få ta hand om dessa barn. Genom era gåvor kan nämligen BAS ge dessa barn rätt förutsättningar till ett gott liv med mycket kärlek och omtanke.

Sjukhusledningen var enormt tacksamma för BAS hjälp och lokal media bjöds in för att berätta om Ritas och BAS fina gärning. När alla papper var påskrivna och klara tog Rita med sig alla fyra barnen till härbärget där de genast blev ompysslade av de övriga boende.

Barnen skrattar ofta sedan de kom till härbärget och de har även fått möjlighet att delta i den verksamhet som Ritas syster driver, som arbetar med barn med olika funktionshinder. Detta gör att barnens motorik kan komma att utvecklas och att de blir såväl fysiskt som psykiskt stimulerade under dagarna. Susmita som vi berättat om tidigare, vars mamma Santamaya är sömmerska på härbärget, har efter några månader i denna verksamhet nu lärt sig att sitta och hon tränar för fullt med att lära sig att stå.