Krishna har varit på härbärget i ett års tid, vi har tidigare berättat om honom här på bloggen. Han och jag är lika gamla, på vårt 37e år, men har levt våra liv under helt skilda förhållanden och med totalt olika förutsättningar. Hans berättelse är inte unikt på något sätt – alla här på härbärget har liknande livsöden fyllda med svårigheter och tragiska upplevelser. Det BAS gör är att se till att Krishna och alla de andra får den vård de behöver, tak över huvudet, mat i magen och gemenskap och glädjestunder tillsammans här på härbärget. Som Rita beskriver det – genom att skapa förutsättningar för lycka och hälsa främjar BAS välfärd. Vi försöker finna arbete åt dem som bor här länge och ser till att barnen får gå i skola när de orkar och kan. Vi kan inte förändra världen men tillsammans kan vi förändra och förbättra i det lilla – det är stort nog!

Nu åter till Krishna och en återkoppling om hans bakgrund. Han är uppvuxen i en by i södra Nepal nära Indien. Han förlorade sin far när han var nio och sin mor när han var elva år. De dog av enkel influensa på grund av att de inte hade råd med enklaste medicin och sjukvård. Krishna och hans ett år yngre bror fick efter föräldrarnas död flytta hem till faderns bror. Här blev de dock behandlade som slavar, de fick inte gå i skolan och tvingades att jobba från morgon till kväll. Ett år stod de ut i detta ondskefulla hus innan de rymde till grannbyn. Här fann de ett hus som tog emot dem. Husbonden gjorde en överenskommelse med bröderna, om de arbetade några timmar i hushållet var dag så fick de i gengäld välja vilken typ av lön de ville ha – pengar eller utbildning. Krishna och brodern valde att studera. Krishna stannade tills han var i artonårsåldern, då fick han svåra astmabesvär och hade inte kraft nog att utföra arbetsuppgifterna i hushållet. Han tvingades att lämna både huset och skolan. Brodern hade några år innan begivit sig till Indien for att söka arbete, Krishna har inte hört något från honom sedan dess…

Krishna begav sig nu till Kathmandu för att söka vård och han hade tur och fann efter ett tag en läkare som hjälpte honom trots att han inte hade tillräckligt med pengar och inte heller hade med sig någon ”hjälpperson” . Han stannade sedan kvar i huvudstaden och fick jobb i en syfabrik. Efter ett tag startade han ett eget skrädderi. Han trivdes med livet, gifte sig och fick en dotter. Dock kom astman och lungproblemen tillbaka, han fick diagnosen tuberkulos. Han blev sämre och sämre, han kunde inte längre arbeta och allt sparkapital gick till sjukvårdskostnader. Det som han den senaste tiden hade byggt upp raserades snabbt. Familjen levde nu väldigt fattigt och för 2,5 år sedan lämnade hans fru honom och tog dottern med sig.Krishna blev av förklarliga skäl mycket deprimerad och såg ingen anledning till att leva.

Som tur vad stötte han på Rita vid sjukhuset och sedan ett år tillbaka bor Krishna vid BAS härbärge. Han kommer antagligen aldrig att bli helt frisk, han har en kraftigt sänkt lungkapacitet, men i gemenskapen på härbärget har han återigen funnit lycka och tillhörighet. Han vill verkligen hjälpa andra så som han blir hjälpt av BAS. Han är BAS egna ”hustomte”, ser till att alla har det bra och att allt fungerar på härbärget. Hans kunskaper som skräddare kommer väl till pass på härbärget och han har under den senaste månaden producerat ett sjuttiotal tygväskor som vi ska sälja i Sverige till förmån för BAS. Det är underbart att se Krishnas stolthet när han överlämnar väskorna. Trots sin sjukdom har han klättrat några pinnhål upp på basbehovstrappan.Krishna ska nu tillsammans med de andra boende på härbärget, de som är friska nog att arbeta kortare stunder och de “hjälppersoner” som är med den sjuke, bygga upp ett litet skrädderi. Startkapital på 2 000 SEK har skänkts av volontärer från Sverige och inom kort kommer skrädderiet ta form i härbärgets bottenplan. Ett par symaskiner och tyger ska köpas in. Målgruppen för försäljningen är i ett startskede personalen vid de närliggande sjukhusen som redan sedan tidigare stöttar BAS verksamhet. Tanken är att ta emot sari, byxor och skjortor som behöver lagas och ta emot beställningar på nya kläder. Krishna kommer att leda arbetet och utbilda de andra. De boende får genom skrädderiet möjlighet att lära sig ett yrke, de kan tjäna lite pengar och vara en del av verksamheten och känna sig behövda. Vi följer med spänning utvecklingen…

6 juli 2011

Jag tänkte nu berätta om en av de männen som tillfälligt bor på härbärget, Rambahadur Praca. Han är 42 år gammal och bor hos BAS sedan två månader tillbaka. Han är en person som inger hopp – hopp om livet, om att vi var och en genom att göra gott för andra kan påverka vårt samhälle och våra medmänniskor. En positiv energi och ett leende som sprids från honom via mig, till dig och vidare…

Rambahadur växte upp i en by i djungelområdet i södra Nepal. Han tillhör en låg kast som lever “ett med naturen”, av och tillsammans med naturen. I tjugoarsåldern gifte han sig men, berättar han med sorgsna ögon, frun och hans egen bror inledde ett förhållande och med sorg i hjärtat lämnade han hembyn och har sedan dess levt själv. Han tog anställning vid en rik gård och skötte om djuren och jordbruket. Där tivdes han, trots att han arbetade från morgon till kväll och stannade i närmare 20 år.
Anledningen till att Rambahadur nu är hos oss på härbärget är att han har haft otur med en armskada som har förföljt honom under halva hans livstid. Det började för nitton år sedan då han gjorde illa armen i en rapsoljepress. Han blev opererad vid ett lokalt sjukhus, armen blev battre men inte helt återställd. Han hade ändå tur och kunde så småningom börja arbeta igen. Om du inte kan arbeta och inte har någon familj väntar strax döden runt hörnet. I Nepal finns ingen försäkringskassa, arbetslöshetskassa eller ens någon socialhjälp att söka…du ar helt utelämnad.

For ett år sedan hade Rambahadur återigen otur, han råkade ut för en olycka i djungeln och bröt återigen samma arm. Armen som aldrig blivit riktigt läkt blev nu helt obrukbar. Han hade tur i oturen då hans arbetsgivare betalade operationskostnaderna. Väl tillbaka på gården hjälpte Rambahadur till med arbetet så gått han kunde – med en arm, i väntan på att den andra armen skulle läka. Frun i huset klagade konstant på honom pga att han inte kunde arbeta med bägge armarna och han kände sig som en börda tillslut. Rambahadur beslutade sig således att lämna den gård som varit hans hem i nästan tjugo år och bege sig till Kathmandu för att söka vård.

Utan en rupee på fickan bodde han på gatan och försökte få ihop pengar till den vård han behövde. En dag träffade han på en man från hembyn och denna man tog Rambahadur till en läkare som är känd för att bry sig om de fattiga och sjuka. Läkaren tog sig an Rambahadur och skrev in honom på sjukhuset trots att han inte hade med sig den obligatoriska “vårdpersonen” (för att bli inlagd på sjukhus i Nepal måste du ha med dig någon som kan hjälpa dig, vårda dig, köpa läkemedel och den medicinska utrustning som krävs för din behandling). När han blev utskriven från sjukhuset fann han ett härbärge som gav honom tak över huvudet och ett arbete på en restaurang där han fick mat som betalning. En dag var det en restauranggäst som stötte till hans arm, så illa att han trillade och slog upp sin gamla armskada. Restaurangagaren ville dock fortsätta att ge honom mat utan att kräva något arbete i gengäld. Men Rambahadur kände sig obekväm med att bara ta emot, så han gav sig av därifrån.

I BAS informationsdisk, vid Teaching Hospital, fann han Rita och sedan två månader tillbaka bor han vid BAS härbärge. Rambahadur sitter inte bara och tar emot hjälp, nej han är en fixare och sköter om oss alla här. Han hälsar på de BASpatienter som är inlagda, han vakar över den som behöver hjälp, han hämtar dricksvatten till alla på härbärget, han städar och fixar och donar. Alltid med ett stort och brett leeende på läpparna! Han har som mål att bli bra i armen, vilket läkarna tror är fullt möjligt. Han vill bo kvar i Kathmandu och återuppta ett yrke som han tidigare provat – att väva. Hans livsfilosofi är som hämtat ur filmen “Pass It Forward”, han ger och hoppas på att inspirera andra att ge…

// Maria Leiner

3 juli 2011

Idag bor det 27 personer på härbärget, alla har den gemensamma nämnaren att de är fattiga och i nöd på något sätt. Antalet boende varierar var dag, en del spenderar lång tid här medan en del bara behöver BAS hjälp några dagar. Vi har i dagsläget inte möjlighet att ha någon anställd vårdpersonal så om den som är sjuk inte kan ta hand om sig själv måste den personen ha med sig någon till härbärget, en familjemedlem eller vän.

Några av de boende som har tillräckligt med energi och ork samt de medföljande personerna hjälper till med de dagliga sysslorna, såsom att städa, hämta vatten eller besöka andra boende på sjukhuset. Ibland har BAS hjälpt personer utan medföljande – om vi har haft möjlighet. Målet är att framöver kunna ha en eller ett par personer anställda så att vi kan hjälpa fler av dem som är mest utsatta, de ensamma och hemlösa som behöver sjukvård.

De som bor här permanent, BASfamiljen, har vi tidigare berättat om på bloggen. Det är Cali som jobbar på härbärget vars två sjuka söner Thakbadur och Durga genomgår långtidsbehandling samt deras syster Deepa och kusinen Prema. Pojken Rohan har blodcancer och genomgår också behandling under lång tid och bor på härbärget med sin syster Hiera som hjälper Cali med matlagning och omsorg om barnen. Dessutom bor de fyra cp-skadade barnen här som härbärget har adopterat samt den cp-skadade pojken Sanshok som övergivits av sin familj. Fyra dagar i veckan kommer det sjukgymnaster som idéellt ger de cp-skadade barnen vård och behandling. De andra barnen går i skola då de inte är för sjuka eller är inlagda på sjukhuset för behandling. Skolan ligger nära, tio minuters promenad från härbärget. BAS sörjer för deras utbildning och ser till att de får den vård som de behöver.

De som idag bor tillfälligt på härbärget är tre cancersjuka barn med varsin förälder. I stort sett var dag, besöker de sjukhuset för kontroll och behandling. En pojke som är rörelsehindrad i benen bor här med sin mor. Han är under behandling vid barnsjukhuset och kämpar på mycket duktigt; från att ha varit förlamad i benen kan han nu stå och ta sig fram ett par tre steg på vingliga ben.

Ett äldre par bor också hos oss, frun har cancer och väntar på att en sk fattigbädd ska bli ledig på sjukhuset så att hon kan få den välbehövliga operationen utförd. Därutöver bor en kvinna här som har brutit höftbenet och väntar på en ledig sjukbädd för att kunna genomgå en operation. Dock är bristen på sjukbäddar stor och det kan ta lång tid innan någon blir ledig.

Härbärget hyser även fyra patienter som drabbats av skador på ben och armar, magproblem samt än så länge oidentifierade sjukdomar. Rita har lyckats skapa en familjär känsla hos oss alla som bor på härbärget och vi hjälps alla åt med de dagliga sysslorna och att ta hand om varandra. I gemenskapen glöms alla svårigheter bort för en stund och glada skratt hörs allt som oftast i huset =)