Rapport från härbärget

3 juli 2011

Idag bor det 27 personer på härbärget, alla har den gemensamma nämnaren att de är fattiga och i nöd på något sätt. Antalet boende varierar var dag, en del spenderar lång tid här medan en del bara behöver BAS hjälp några dagar. Vi har i dagsläget inte möjlighet att ha någon anställd vårdpersonal så om den som är sjuk inte kan ta hand om sig själv måste den personen ha med sig någon till härbärget, en familjemedlem eller vän.

Några av de boende som har tillräckligt med energi och ork samt de medföljande personerna hjälper till med de dagliga sysslorna, såsom att städa, hämta vatten eller besöka andra boende på sjukhuset. Ibland har BAS hjälpt personer utan medföljande – om vi har haft möjlighet. Målet är att framöver kunna ha en eller ett par personer anställda så att vi kan hjälpa fler av dem som är mest utsatta, de ensamma och hemlösa som behöver sjukvård.

De som bor här permanent, BASfamiljen, har vi tidigare berättat om på bloggen. Det är Cali som jobbar på härbärget vars två sjuka söner Thakbadur och Durga genomgår långtidsbehandling samt deras syster Deepa och kusinen Prema. Pojken Rohan har blodcancer och genomgår också behandling under lång tid och bor på härbärget med sin syster Hiera som hjälper Cali med matlagning och omsorg om barnen. Dessutom bor de fyra cp-skadade barnen här som härbärget har adopterat samt den cp-skadade pojken Sanshok som övergivits av sin familj. Fyra dagar i veckan kommer det sjukgymnaster som idéellt ger de cp-skadade barnen vård och behandling. De andra barnen går i skola då de inte är för sjuka eller är inlagda på sjukhuset för behandling. Skolan ligger nära, tio minuters promenad från härbärget. BAS sörjer för deras utbildning och ser till att de får den vård som de behöver.

De som idag bor tillfälligt på härbärget är tre cancersjuka barn med varsin förälder. I stort sett var dag, besöker de sjukhuset för kontroll och behandling. En pojke som är rörelsehindrad i benen bor här med sin mor. Han är under behandling vid barnsjukhuset och kämpar på mycket duktigt; från att ha varit förlamad i benen kan han nu stå och ta sig fram ett par tre steg på vingliga ben.

Ett äldre par bor också hos oss, frun har cancer och väntar på att en sk fattigbädd ska bli ledig på sjukhuset så att hon kan få den välbehövliga operationen utförd. Därutöver bor en kvinna här som har brutit höftbenet och väntar på en ledig sjukbädd för att kunna genomgå en operation. Dock är bristen på sjukbäddar stor och det kan ta lång tid innan någon blir ledig.

Härbärget hyser även fyra patienter som drabbats av skador på ben och armar, magproblem samt än så länge oidentifierade sjukdomar. Rita har lyckats skapa en familjär känsla hos oss alla som bor på härbärget och vi hjälps alla åt med de dagliga sysslorna och att ta hand om varandra. I gemenskapen glöms alla svårigheter bort för en stund och glada skratt hörs allt som oftast i huset =)

Var dag ett äventyr!

1 juli 2011

Efter att ha varit ifrån härbärget ett par dagar så känns det underbart att komma hem igen.

Vi har varit och hälsat på Ritas familj i södra Nepal, i Chitwanområdet. Det var härligt att vara på landet, slippa avgaser och smog, dricka mjölk direkt från familjens buffel, plocka de sötaste mango och bananer i trädgården och vandra omkring på landsbygden. Den 40 gradiga värmen bidrog också till att det var helt ok att slänga sig i floden!

Borta bra men hemma bäst! Det är så skönt att vara tillbaka på härbärget igen. Efter en punktering, trafikstockning, timslång väntan på grund av bensinbrist och skyfall av monsunregn som spolar bort vägarna så var det härligt att igår kväll välkomnas av alla härbärgets boendes Namaste!

Sen var det var tjo o tjim hela kvällen i BASfamiljen 🙂

Bensinbristen ställer allt som oftast till det för nepaleserna. Nepal är näst intill helt beroende av Indien, 70% av importen kommer härifrån, däribland bensin. Nu är det, pga av problem med importen, helt omöjligt att få tag på bensin. Kilometerlånga köer slingrar sig fram för att få köpa de ransonerade två liter per person. Där det finns en bensinstation som fortfarande har bensin, bildas köer i alla riktningar. Alla ska in samtidigt, bilar, bussar, lastbilar, traktorer, motorcyklar och fotgängare som bär dunkar. Detta gör att den trafik som vill passera utan att tanka likväl hamnar i ett totalt kaos, oavsett om bensinstationen ligger inne i Kathmandu eller vid huvudleden på landsbygden. Tilläggas kan, en kö i Nepal är totalt olik en kö i Sverige – här är det vassaste armbågarna som vinner. Står du som svensk snällt på din plats så förblir du alltid sist. Man saknar snabbt svensk kömentalitet…

Maria Leiner och Per Lagneby

I landet där inget är lagom!

25 juni 2011
Nepal är allt annat än landet lagom. Här vaknar vi pigga klockan fem på morgonen. När jag och Rita tar vår morgonpromenad är folk redan i full fart. Det sopas, delas ut tidningar, man ser grupper av män som dricker te och pratar om familjen, grannskapet och politiken. Butiker öppnas, mjölk inhandlas, kvinnor och män som ber vid sitt “kvarterstempel”, barn som är på väg till skolan. Det är ett lämmeltåg av morgonpromenerande nepaleser, kvinnorna i sari och gympaskor och männen i moderna sportkläder – en härlig mix av nytt och gammalt. Kathmandutrafiken består av ett virrvarr av cyklar, bilar, lasbilar, bussar, motorcyklar, mopeder och de heliga korna. Trafikreglerna ar enkla – tuta & kör så det ryker!Monsunen är här för att stanna de närmaste tre månaderna och vägarna denna tid på året är antingen snustorra eller översvämmade. Det är antingen stekhett eller genomsurt. Var och varannan dag är en helgdag, uppskattningsvis har Nepal fyrtio-femtiotal helgdagar varje år.Nepaleser äter sällan men när det vankas mat så är det berg som intas, ett Mount Everest av ris. Har man råd äter man detta två gånger om dagen och ibland tre. Det är lätt att förstå varför de flesta nepaleser lider av magkatarr! Genorisiteten och gästfriheten når inga gränser och enligt gammal tradition behandlas alla gäster som en gud. Då en gäst knackar på dörren så bjuder man denna på det bästa huset kan erbjuda, om man så endast har en portion ris. Denna tradition lever i mångt och mycket kvar. Som häromdagen när Rita och jag skulle leta reda på en snickare för beställning av en donationsbox. En nyöppnad mataffar i västerländsk stil, i samma kvarter som den amerikanska och den australienska ambassaden, hade tidigare lovat oss plats för en BAS-donationsbox. Vi hittade en snickare i närheten och det är inte direkt några stressiga snabbköp man gör här, nej här stannar man upp, pratar en bra stund om allt mellan himmel och jord och det slutar med en téstund i glada nepalesers lag! Vi har onekligen en hel del att lära – sluta stressa, lyft huvudet, se varandra i ögonen och våga prata med en främling…vad har du att förlora?!Gapet mellan fattig och rik är som ett gigantiskt helvetesgap, den rike har så att den kan bada i pengar och den fattige lever på under en dollar om dagen. Det finns ingen som helst rättvisa och du kan sällan påverka din framtid, vinst- eller nitlotten beror på vilken familj och kast du föds in i. Dock kan den rike snabbt bli fattig, det finns inget skyddsnät och du är hela tiden väldigt sårbar. Blir du sjuk och oförmögen att arbeta så hamnar du snabbt på en tunn, tunn gren. Arbetslösheten är enorm, vi som tycker att arbetslösheten i Sverige är besvärande, här är den en katastrof – uppskatttningsvis 70 %!Naturen i Nepal får dig att tappa andan , de gigantiska bergen i Himalaya – snöklädda, vitt gnistrande mot en blå himmel. Sagolika rhodenderonskogar, gröna kullar och djupa dalar, djungelbokens alla djur och slingrande floder som gjorda för forsränning.Välkommen till Nepal – jordens tak!
Maria Leiner

 

Tack för ditt stöd till BAS!

24 juni 2011
Vi vill verkligen passa på att med stor ödmjukhet och enorm tacksamhet, tacka alla som skänkt gåvor till BAS de senaste dagarna! Tusen och åter tusen tack!!! Tack vare er har BAS lyckats få ihop, fantastiska, 50 000 SEK under denna korta tid och vi förhandlar för fullt med markägaren om att låta oss lägga detta som handpenning på tomten. Arbetet är dock inte över utan vi fortsätter samla in pengar så att BAS kan köpa sin tomt helt och fullt och i framtiden bygga huset som ska bli det nya, oberoende och permanenta härbärget. Tack för din hjälp!

Brahamasthani Awareness Society behöver er hjälp akut!

20 juni 2011

För tillfället har BAS sin verksamhet i ett hus nära sjukhuset. Detta hus är bara till låns. Målet är att nu kunna köpa en tomt i närheten av sjukhuset och där kunna bygga sitt eget hus och slippa flytta runt verksamheten.

Den aktuella tomten är billig i jämförelse med marknadspriset och det ligger på bästa läge nära sjukhuset och möjligheter som denna växer inte på träd. När tomten väl är köpt är det lättare att samla in pengar för själva husbygget. Många rika personer kan tänka sig att bidra med ett rum och få det uppkallat efter sig. Den svåra utmaningen just nu ligger i att köpa tomten.

Mannen som idag äger tomten är villig att ge BAS lång betalningstid för att hinna samla in alla bidragen från de olika sponsorerna. Men vi måste betala 100 000 SEK inom två max tre veckor. Idag finns det ca 30 000 SEK och det saknas alltså 70 000 SEK.

Tomten kostar: 730 000 SEK
Hittills betalat: 100 000 SEK

Insamlat från affärsmän: 200 000 SEK

Insamlat från doktorer: 50 000 SEK
Insamlat från Nabil Bank: 50 000 SEK

Kvar att samla in: 330 000 SEK varav 100 000 SEK ska betalas inom ett par veckor.

Alla bidrag oavsett storlek mottages tacksamt. Många bäckar små… det finns inte för små bidrag, allt är lönt!

Om du kan tänka dig att hjälpa till så kan du sätta in valfritt belopp på:

BG 434-9866

Vid intresse av att hjälpa oss aktivt, skriv ett mail till bidra@basinsweden.org. Alla bidrag, såväl arbete som rent ekonomiska, mottages med största tacksamhet! Det finns även möjlighet att bli månadsgivare.

Utbildning – nyckeln till framtiden?

19 juni 2011

Enligt FN så är Nepal ett av världens 25 fattigaste länder och det är 25 % av befolkningen som lever under fattigdomsgränsen, dvs 10 kr per dag. Utbildningsnivån är mycket låg, endast 27 % av befolkningen kan läsa och skriva. Det är ett land där demokratin är i sin linda, fram till 2006 var det ett kungadömme och befolkningen har ingen som helst vana att tänka och agera i termer som demokrati, jämlikhet och solidaritet. Det är kungen som har pekat med hela handen och folket har följt efter.

Verkligheten bakom statistiken möter vi var dag på härbärget. Det är precis den del av befolkningen som inräknas i dessa stastistiska värden som BAS hjälper. I stort sett alla som kommer till härbärget är analfabeter och äger oftast bara det som de står och går i. Oftast så har man fått sälja allt man äger för att kunna ta sig till Kathmandu och söka vård. Allt för många gånger har dessa fattiga och outbildade människor dragits in i allt för kostsamma behandlingar som de aldrig kan fullfölja vilket har som enda tragiska resultat att hela familjen är utfattig, de sätts på gatan och den sjuka familjemedlemmen dör. En del har tur och får kontakt med BAS och får då hjälp med att fullfölja behandlingar och de erbjuds husrum och mat tills de kan stå på egna ben igen.

Prema är en 11 årig flicka som är en av människorna bakom siffrorna jag nämnde ovan. Hennes mamma blev bortgift när hon var 13 år gammal till en man som hade det mycket fattigt. Efter ett par år föddes Prema. Den lilla familjen hade ständigt ekonomiska problem och små skulder växte till stora och tillslut såg pappan som enda utväg att söka arbetsvisum i utlandet, i Qatar. Han skickade hem pengar en gång sedan svek han familjen och hörde han inte av sig på ett par år. Då plötsligt kom han hem och betedde sig mycket illa, han misshandlade både Prema och hennes mamma. Efter ett tag försvann han igen, denna gång hade han sålt allt familjen ägde och Prema och hennes mamma tvingades bo hos några släktingar. Oturligt nog blev Premas mamma sjuk och hon behövde läkarvård. Tur i oturen så tillhörde de ändå de lyckligt lottade som fick kontakt med BAS, detta tack vare att Premas mammas syster jobbar hos BAS. Efter en tids vistelse vid BAS härbärge och behandlingar vid sjukhuset i Kathmandu så blev Premas mamma frisk igen. Men de stora skulderna till byborna finns kvar, hennes man har övergivit henne och hon ser nu som enda utväg att söka arbetsvisum i gulfländerna. Detta för att någon gång bli fri och kunna skapa sig en framtid för henne och Prema. I Nepal är det svårt att få ett jobb som ger tillräckligt med pengar för att kunna spara en slant. Den genomsnittliga lönen för en arbetare är 1000 svenska kronor per månad och det räcker endast till mat och hyra. Om mamman nu ger sig av utomlands vad ska nu hända med Prema?

Hennes högsta dröm är att få gå i skolan och få en utbildning. BAS tar sig an Prema och hon får bo på härbärget. Vi ska se till att hon får en bra utbildning med bra engelskaundervisning, eftersom det är en av nycklarna till hennes framtiden. Utbildning är nyckeln till Nepals framtid och utmaningen är att få de unga att stanna i Nepal – det är de unga som är hoppet för Nepal och den demokratiska processen som aldrig har tagit fart.

Maria Leiner

Ett kärt återseende

17 juni 2011

Det är femton månader sedan jag senast trampade omkring på Kathamndus gator, det känns som nyss men samtidigt som en evighet sedan. Det var en härlig syn att idag åter få skåda den vackraste vyn jag känner – Himalayas snötackta toppar som sträcker sig mot en klarblå himmel. En härlig känsla av att komma hem sprider sig genom kroppen – glädjetårar över att äntligen få krama om min kära vän Rita!

Att färdas genom Kathmandus kaotiskt trafikerade gator, att få andas in Nepal och få ta del av den nepalesiska vardagen igen får mig att bubbla av lycka. Återigen känner jag en stor tacksamhet och jag känner mig oerhort priviligerad som har möjlighet åka hit och få vara en del av BAS, tack Rita för att du gör det har möjligt!

Det nya huset som är BAS nya härbarge sedan tre månader tillbaka inger en härlig familjekänsla, en känsla av välkomnande och öppenhet. Jag mottas av stora famnen från såväl barn som vuxna och det blir ett kart återseende. En del av de boende är kvar sedan sist men majoriteten är nya bekantskaper.

Sedan jag var här senast har BAS adopterat fyra CP-skadade barn som sedan födseln har övergivits av sina föraldrar, hur de kom till BAS kan du läsa mer om i tidigare blogginlägg. Jag tillbringar den största delen av dagen tillsammans med barnen. Förutom dessa fyra barn, bor det ytterligare nio barn på härbärget. De bor här av olika anledningar, den gemensamma nämnaren är att de själva eller en familjemedlem är sjuka och att de är väldigt fattiga. Så fattiga att de inte skulle klara sig utan BAS hjälp, alternativet skulle vara att i ett sjukdomstillstånd bo på gatan.

Jag och barnen har ett väldigt torftigt gemensamt ordförråd, ända kan vi med lätthet kommunicera. Nepalesiska ord blandas med några engelska som fylls ut med leenden, tecken och blickar. Skratt och bus får oss alla att glömma bort alla sjukdomar och elände för ett tag. Gemenskap och glädje är som dunderhonung och kan få den allra svagaste att känna sig stark som en björn!

Efter en ljummen kvällspromenad med Rita och med nepalesisk dal, baht och tarkari i magen så kommer jag nu vaggas till sömns av syrsornas spelande utanför mitt fönster accompanjerade av vildhundarnas skönsång.

Sov gott!

Maria Leiner

Volontären Monicas brev från Kathmandu

9 april 2011

Nu är det bara 2 dagar kvar tills jag reser vidare. Det är med sorg i hjärtat jag lämnar BAS men jag tar med mig massor av glädje härifrån. Här bor för tillfället 14 barn och jag skulle vilja ta alla med mig till Sverige. Jag vet att, tack vare Rita med familj, får dessa barn en störe chans till ett bra liv jämfort med så många andra barn i Nepal. Det är en god känsla att ta med sig hem.

Idag åkte vill på utflykt till Pashupatinath här i Kathmandu. Nepals viktigaste tempel för Hinduer, där även de flesta kremeringar sker. Barnen tittade på som om det var den mest naturliga sak i världen, och det är det ju egentligen; döden är ju en del av livet. De hade lika roligt åt aporna som också sprang omkring där. Det var bara jag som blev lite berörd av alla pågående kremeringar. Vi talar alltid så tyst om detta i vår kultur. Här var det till allmän beskådan.

Alla barnen på härbärget har varit lite förkylda och något barn har fått lunginflammation. Varje besök på sjukhuset kostar en summa och varje undersökning, blodprov eller behandling får man betala extra for. Utanför sjukhusen sitter skyltar med hur mycket tex röntgen kostar, olika blodprov osv så människor kan avgöra om de har råd att ta ett blodprov eller inte.

Rohan som är 11 år och älskar att spela fotboll, har sedan ca 8 månader leukemi. Han har genomgått cellgiftsbehandlingar och har, under denna tid jag varit här, varit ganska pigg och glad. Tyvärr har han nu blivit inlagd på Childrens´ Hospital då hans blodprover inte visade på bra resultat och dessutom behövde Rohan mer blod.

Rita och jag besökte Teaching Hospital, på kvällen häromdagen. Vi träffade en man, ca 30 år gammal som kommit in för njursvikt och var i behov av dialys. Familjen hade bara råd med en dialysbehandling, men han behövde en till och det fanns det inte pengar till. Han var svullen och producerade ingen urin alls, vilket är väldigt allvarligt. Mannen hade sin fru med sig och hemma har de 4 barn. Dialysbehandlingar är kostsamma och den Nepalesiska regeringen bidrar med en engångssumma pa ca 5000 SEK, vilket inte räcker långt. Speciellt inte om njursvikten är mer än tillfällig. Denna man, liksom många andra i hans situation, kommer inte att överleva och detta på grund av att han inte har några pengar. Behandling finns för sådana sjukdomstillstånd i Nepal, men är alldeles för dyr för en mycket stor del av befolkningen. Åter igen skänker jag en tacksamhetens tanke till Sveriges sjukvårdssytem där alla oavsett ekonomi får vård och behadling.

Mina tankar går nu till hur jag ska kunna hjälpa dessa människor när jag kommit hem. Jag ska börja med att samla min familj och visa dem bilder och berätta om BAS. Maria Leiner, som startat den svenska BASorganisationen, har gjort och gör ett fantastiskt jobb!

Det har varit så otroligt givande att få komma hit och träffa alla dessa människor. Att få se att det trots mycket svåra förhållanden finns så mycket glädje och skratt som här på BAS härbärge, känns fantastiskt.

Ett stort TACK till Maria Leiner som fick mig att åka hit och till Rita med familj som tagit så otroligt väl hand om mig.

TACK alla barn och vuxna på härbarget. Radikka för hon lagar så god mat och tar så väl hand om alla. Jag hoppas verkligen jag får möjlighet att åka hit igen. Jag kan varmt rekommendera det!

Monica Nilsson

Nya ansikten på Härbärget

1 april 2011

Arati Tamrakar är 24 år och kommer från östra Nepal. För att komma till Kathamndu har hon rest med buss i två dagar och en natt. Hon kommer från en liten by där hon bodde med sin man, sin mor och bror. Mor och dotter har en liten butik tillsammans i byn som de livnär sig på. Arati har 3 äldre bröder som tyvärr inte har någon som helst kontakt med henne och hon har ingen aning var de befinner sig. I övrigt finns det inga fler släktingar i familjen.

Sedan flera år tillbaka har Arati plågats av kräkningar, andfåddhet och trötthet. Hon gifte sig och hennes fysiska tillstånd förvärrades successivt. Arati uppsökte läkare och de fann att hon hade allvarliga fel på sina hjärtklaffar. Priset för att få vård är väldigt hög och familjen hade ingen möjlighet att betala för en operation. Aratis man lämnade henne hjärtsjuk och höggravid. Hennes tillstånd förvärrades under graviditeten och hon var mycket trött och andfådd hela tiden. När det var dags för förlossning trodde läkarna inte att de kunde rädda mer än en av dem, antingen modern eller barnet. Mot alla odds överlevde båda.

Nu är Aratis dotter Amitra 16 månader gammal och Aratis tillstånd förvärrades till den grad att det tillslut krävdes en operation för att rädda hennes liv. Eftersom den lilla familjen inte hade någon som helst ekonomisk möjlighet att betala för operationen lyckades man tillslut få hjälp av regeringen, sjukhuset, en generös privatperson samt en Nepalesisk välgörenhetsorganisation. Tillsammans stod de för allt som behövdes för att byta ut och rekonstruera Aratis hjärtklaffar. Efter operationen kontaktade sjukhuset BAS med fråga om hjälp för att ta hand om Arati under hennes tillfrisknande. Hon bor nu tillsammans med sin dotter på härbärget och tas om hand så länge som det behövs.

I dag tycker Arati att hon mår bättre än före operationen men har fortfarande ont i bröstet och svårigheter att andas. Vi hoppas att hon med tiden kommer slippa sina smärtor och hälsoproblem. Hon kommer däremot att få äta blodförtunnande mediciner livet ut för att förhindra blodproppar i de nya konstgjorda klaffarna.

Nani Maya Tamang är idag 24 år. Hennes far dog när hon var ett år och hennes mamma när hon precis fyllt 6 år. Nani Maya är yngst och har två äldre systrar och en bror. Syskonen klarade inte av att ta hand om Nani Maya och som 8-åring skickades hon iväg för att arbeta som hembiträde hos en annan familj. Hon stannade där i 10 år, varefter familjen inte längre ville behålla henne. En annan familj tog då in henne som hembiträde i ytterligare fem år. Nani Maya fick mer och mer problem med kräkningar och smärtor sina ben. Husbonden ville inte längre behålla henne på grund av hennes hälsa och hon levde istället tillsammans med sina vänner i några månader.

I samma veva uppsökte hon läkare och fick diagnosen diabetes och blev ordinerad att ta insulin. Nani Maya flyttade då hem till sin ena syster. Hennes magplågor fortsatte och hon var tvungen att besöka läkaren igen. Dagen innan läkarbesöket var hon så svag att hon föll på toaletten och bröt lårbenet. I tio dagar låg hon till sängs i svåra smärtor utan att få någon hjälp av sin syster.

En kvinna som bodde i närheten arbetade på Basbaharasjukhuset. Hon tog kontakt med en kvinnlig utländsk läkare som arbetade på sjukhuset och tillsammans försökte de få Nani Maya till gratis vård. Sjukhusen var inte intresserade att hjälpa så länge hon inte hade någon, sk care taker, dvs familj eller vän som kunde ta hand om henne på sjukhuset. Tillslut hittades ett sjukhus som var villigt att hjälpa till men eftersom hon inte fick vård med en gång, då hon brutit lårbenet, tog rehabiliteringen betydligt längre tid. Efter fyra månder kunde hon gå igen och det visade sig även att hon haft TBC i magen.

En kvinna som arbetade på sjukhuset där Nani Maya låg, tyckte så synd om henne och började besöka henne och ge henne lite hjälp och stöd. Sjukhuset trodde då att hon var en släkting och ville kräva kvinnan på sjukvårdskostnaderna. Kvinnan bad sin vännina om hjälp, vars dotter befann sig som volontär på BAS. På så vis kom Nani Maya i kontakt med Rita och BAS och nu har hon varit på härbärget i snart en månad. Hur hennes framtid ser ut vet ingen i nuläget men nu har hon en trygg plats att tillfriskna på där hon blir väl omhändertagen.

Monicas brev från Kathmandu

31 mars 2011

Jag har varit i Nepal i två veckor nu. Det har varit omtumlande veckor med massor av intryck. Jag har människor runt mig som är i stort behov av hjälp, var jag än vänder blicken. De första dagarna tyckte jag det var svårt att se, även om jag varit i Nepal en gång tidigare.

Många människoöden och livshistorier har jag stött på, som är så främmande för oss i Sverige. Här följer två korta berättelser:

En kvinna som nu är gammal blev bortgift som 6-åring, hennes man var då 15 år. Han lämnade henne kort därefter och hon har aldrig gift om sig då det inte är tillåtet i Nepal. Kvinnan är nu över 80 år gammal och har levt utan familj i hela sitt liv på grund av denna Nepalesiska tradition.

En man beslutade sig för att begå självmord och satte eld på sig själv. Han ansåg även att hans fru skulle dö samtidigt och satte eld även på henne. De båda kom till sjukhuset, låg bredvid varandra och var svårt brännskadade. De grälade hela tiden. Mannen dog efter några dagar och kvinnan avled efter 16 dagar.

Att få ha träffat familjen Kharel är fantastiskt! Det är en ynnest att få lära känna Rita, det är en underbar kvinna som tillsammans med familjen satsar helhjärtat på att hjälpa andra människor. Trots att Rita har så många att ta hand om, så mycket att tänka på och en hård vardag, har hon alltid så nära till skratt. Hon ser ständigt positivt på saker. Jag försöker lära av henne!

Livet på härbärget präglas av mycket värme och kärlek. Här finns bland annat fem gravt handikappade barn som kommer att tillbringa resten av sina liv här. Det finns också ytterligare fem barn som inte har sina föräldrar, antingen i livet eller inte kapabla att ta hand om dem. Barnen behöver sjukhusvård av och till och bor därför på härbärget. De är mycket glada trots sina sjukdomar. De får mat och husrum och mycket omtanke. Dessutom bor flera kvinnor med sina barn på härbärget. Dessa kvinnor hjälper till med matlagning o dyl. Även barnen fostras att hjälpa till och det gör de utan klagomål. De matar de handikappade barnen, bär omkring på dem, leker med dem mm. Totalt bor nu ca 18 vuxna och 9 barn här. Barnen uppskattar mycket lek och bus och är mer än villiga att lära mig Nepali.

Jag har besökt tre sjukhus och det är väldigt intressant att se skillnaden, som är milsvid jämfört med Sverige. Här måste du ha pengar för att få vård och du måste också ha någon vårdare med dig i form av familj eller vänner. Ja, det är så många olikheter, Sverige har nog ett av världens bästa sjukvårdssystem.

Jag ångrar inte att jag kom hit. Jag får så mycket tillbaka och är så tacksam att ha fått träffa alla dessa människor.