Monicas brev från Kathmandu

31 mars 2011

Jag har varit i Nepal i två veckor nu. Det har varit omtumlande veckor med massor av intryck. Jag har människor runt mig som är i stort behov av hjälp, var jag än vänder blicken. De första dagarna tyckte jag det var svårt att se, även om jag varit i Nepal en gång tidigare.

Många människoöden och livshistorier har jag stött på, som är så främmande för oss i Sverige. Här följer två korta berättelser:

En kvinna som nu är gammal blev bortgift som 6-åring, hennes man var då 15 år. Han lämnade henne kort därefter och hon har aldrig gift om sig då det inte är tillåtet i Nepal. Kvinnan är nu över 80 år gammal och har levt utan familj i hela sitt liv på grund av denna Nepalesiska tradition.

En man beslutade sig för att begå självmord och satte eld på sig själv. Han ansåg även att hans fru skulle dö samtidigt och satte eld även på henne. De båda kom till sjukhuset, låg bredvid varandra och var svårt brännskadade. De grälade hela tiden. Mannen dog efter några dagar och kvinnan avled efter 16 dagar.

Att få ha träffat familjen Kharel är fantastiskt! Det är en ynnest att få lära känna Rita, det är en underbar kvinna som tillsammans med familjen satsar helhjärtat på att hjälpa andra människor. Trots att Rita har så många att ta hand om, så mycket att tänka på och en hård vardag, har hon alltid så nära till skratt. Hon ser ständigt positivt på saker. Jag försöker lära av henne!

Livet på härbärget präglas av mycket värme och kärlek. Här finns bland annat fem gravt handikappade barn som kommer att tillbringa resten av sina liv här. Det finns också ytterligare fem barn som inte har sina föräldrar, antingen i livet eller inte kapabla att ta hand om dem. Barnen behöver sjukhusvård av och till och bor därför på härbärget. De är mycket glada trots sina sjukdomar. De får mat och husrum och mycket omtanke. Dessutom bor flera kvinnor med sina barn på härbärget. Dessa kvinnor hjälper till med matlagning o dyl. Även barnen fostras att hjälpa till och det gör de utan klagomål. De matar de handikappade barnen, bär omkring på dem, leker med dem mm. Totalt bor nu ca 18 vuxna och 9 barn här. Barnen uppskattar mycket lek och bus och är mer än villiga att lära mig Nepali.

Jag har besökt tre sjukhus och det är väldigt intressant att se skillnaden, som är milsvid jämfört med Sverige. Här måste du ha pengar för att få vård och du måste också ha någon vårdare med dig i form av familj eller vänner. Ja, det är så många olikheter, Sverige har nog ett av världens bästa sjukvårdssystem.

Jag ångrar inte att jag kom hit. Jag får så mycket tillbaka och är så tacksam att ha fått träffa alla dessa människor.

Vi välkomnar nya volontären Monica!

15 mars 2011

I dagarna då flytten blev klar kom även BAS nya volontär till Kathmandu.

Monica Nilsson kommer från Brösarp i Skåne och arbetar som sjuksköterska på en intensivvårdsavdelning i Norge. Hon har arbetat med sjuka människor hela sitt vuxna liv, men aldrig tidigare som volontär. Däremot har hon tidigare besökt Nepal under en resa 2009.

Monica kom i kontakt med oss via hemsidan och efter vårt möte i Sverige bestämde hon sig för att arbeta på BAS härbärge i Kathmandu i drygt 3 veckor. Vi är väldigt glada över att få ta del av Monicas kunskaper, erfarenheter och fantastiska hjälp!

BAS har flyttat!

13 mars 2011

Tack vare Ritas hårda arbete har BAS härbärge lyckats hitta nya lokaler att hyra in sig i. Flytten från Kalanki har gått bra och det nya huset ligger väldigt nära Teaching Hospital där BAS har sin informationsdisk. Detta gör att alla patienter mycket enklare och snabbare kan ta sig till sina behandlingar. BAS sparar dessutom tid och resurser på de, tidigare, långa resorna till och från sjukhuset.

Det nya huset är rymligare och i mycket bättre skick än det gamla. Dessutom har vi fått en trevlig hyresvärd som är glad över att ha BAS och dess verksamhet i sina lokaler.

Den nya adressen är:

Thirbam Marga,

Maharajgunj,

Kathmandu- 14, Nepal.
Post box number : 26249

Nytt år, nya utmaningar!

15 januari 2011

Ett nytt år har börjat och för BAS innebär det allt från en flytt till ett nytt härbärge i Kathmandu till en ny grafisk profil.

Eftersom hyreskontraktet löpt ut på huset i Kalanki i Kathmandu så söker Rita med ljus och lykta efter en ny lokal som ligger närmare alla de sjukhusen som BAS dagligen besöker. Vi hoppas att ett nytt hus hittas inom kort då utflyttnignen måste ske innan februari månadsslut. Mannen som idag står för BAS härbärges hyra kommer att fortsätta med detta även efter flytten. Detta är en stor lättnad för hela verksamheten och bidrar till att den kan fortsätta att utvecklas.

Den nya grafiska profilen är äntligen här! Ett stort tack till Art Director Astrid Telander som har hjälpt BAS med detta! Fortsättningsvis kommer all kommunikation från BAS att ha samma grafiska utseende och vi arbetar vidare på att utveckla hemsidan.

December 2010

Gott Nytt År!!

31 december 2010

Det har varit ett händelserikt år i Kathmandu och på BAS härbärge. Vi har mött många nya patienter och haft en hel del volontärer hos oss, både nepalesiska och svenska. Vi har fått tagit del av så många tragiska livsöden men också delat väldigt mycket lycka och glädje.

Men framförallt; vi har hjälpt många människor!

Detta hade inte varit möjligt utan er som  hjälpt oss på ett eller annat sätt. Så vi på BAS vill sända våra allra största tack till alla er som bidragit och bidrar med ekonomiska gåvor, kläder, spel, leksaker och mat mm. Ert engagemang, stöd och hjälp till vår verksamhet ger oss möjlighet att hjälpa ännu fler utsatta, fattiga och sjuka människor.

Tack för det gångna året och de bästa av önskningar inför ett riktigt fantastiskt 2011!

BAS

Jul- och födelsedagsfirande

24 december 2010

Eftersom ingen vet när de fyra adopterade barnens födelsedagar infaller bestämde Rita att man skulle göra julafton till barnens gemensamma födelsedag. Förberedelserna satte igång och barnen kläddes med de traditionella halsbanden av blommor och med röda tecken i pannorna. Rummet dekorerades och det bjöds på choklad dagen till ära. Det var en mycket glad tillställning och alla på härbärget firade barnens dag.

Livet på härbärget rullar på och barnen läser läxorna tillsammans med de vuxna på eftermiddagarna. Flickan som vi räddade på sjukhuset i somras när Katarina var volontär har nu tillfrisknat mer och mer. Hennes tillstånd är stabilt och hon sitter själv och kan prata lite. Hon har inte så mycket minnen från händelsen eller hennes liv innan. Hon minns dock att hon har en bror, att hon är 16 år gammal och att hon inte heter Sahara, som Rita döpt henne till. Däremot kan hon inte berätta vad hon heter eller var hon bor. Vi gläds åt hennes framsteg och hoppas att hon inom en snar framtid kommer kunna minnas mer och mer och återhämta sig till fullo.

 

En dag med lek och bus

18 december 2010

En vänlig man som kommit i kontakt med BAS och velat hjälpa barnen på BAS härbärge, kontaktade hotellet där han bodde när han var på besök i Kathmandu. Han berättade för hotelledningen om BAS verksamhet och om barnen och ställde frågan om hotellet på något sätt kunde hjälpa eller bidra med något. Hotelledningen kontaktade Rita och bjöd in henne och barnen till en heldag med lek, bus och diverse godsaker.

Barnen var så förväntansfulla och lyckliga. Hotellet hade ordnat med hoppborg, lek och olika aktiviteter som t ex lotterier och “fiskdamm”. Dagen blev mycket lyckad och skratten avlöste varandra. Med sig hem fick de dessutom en hel del godsaker och presenter. Stort tack till Soaltee Hotell som gjorde denna dag möjlig

 

BAS adopterar

2 december 2010

Sedan många år tillbaka har Rita och Ramesh besökt Kanti hospital som är Kathmandus stora barnsjukhus. Det ligger precis invid Theaching hospital och BAS har goda relationer såväl med sjukhusledningen som med läkare på de olika avdelningarna. Ofta skickar BAS hit barnen som bor på härbärget för att få vård och vid varje tillfälle har Rita passat på att samtidigt hälsa på i ett litet undangömt rum på sjukhuset.

I det lilla rummet har fyra stycken små barn bott sedan de var mer eller mindre nyfödda. Det de har gemensamt är att alla lider av någon form av CP-skada som bidragit till att deras föräldrar övergett dem, oftast utanför sjukhuset. Barnen har inte utvecklats utan kan fortfarande varken sitta, stå eller gå. Det är inte lätt att kommunicera med dem och de behöver konstant vård. Barnen är nu runt 4-5 år gamla och sjukhusledningen har, under flera års tid, desperat försökt hitta något barnhem eller organisation som kan tänka sig att ta hand om dessa övergivna barn.

Fortfarande har detta inte gett några som helst resultat, speciellt med tanke på att dessa barn ses som en olycka i många delar av samhället och därför ofta helt enkelt blir lämnade att dö.

Ritas påhälsningar gjorde barnen glada, men sjuksystrarna ville tillslut inte släppa in henne för att de var rädda att barnen skulle vänja sig vid Rita och sedan vara ledsna och ensamma när Rita inte var där. Detta gjorde Rita hemskt upprörd och med sina bestämda steg tog hon sig till sjukhusledningen och begärde att få ta hand om dessa barn. Genom era gåvor kan nämligen BAS ge dessa barn rätt förutsättningar till ett gott liv med mycket kärlek och omtanke.

Sjukhusledningen var enormt tacksamma för BAS hjälp och lokal media bjöds in för att berätta om Ritas och BAS fina gärning. När alla papper var påskrivna och klara tog Rita med sig alla fyra barnen till härbärget där de genast blev ompysslade av de övriga boende.

Barnen skrattar ofta sedan de kom till härbärget och de har även fått möjlighet att delta i den verksamhet som Ritas syster driver, som arbetar med barn med olika funktionshinder. Detta gör att barnens motorik kan komma att utvecklas och att de blir såväl fysiskt som psykiskt stimulerade under dagarna. Susmita som vi berättat om tidigare, vars mamma Santamaya är sömmerska på härbärget, har efter några månader i denna verksamhet nu lärt sig att sitta och hon tränar för fullt med att lära sig att stå.

Oktober 2010

Familjen Ranamagar

9 oktober 2010

En ny familj har anlänt till BAS härbärge. Det är Radika och Bikram Ranamagar samt deras barn, varav den yngsta flickan, 2-åriga Elisuha har en CP-skada.

Mamma Radka miste sina föräldrar vid 8 års ålder och när hon var 15 år flydde hon från sin äldre syster till Kathmandu. Där hittade hon jobb och efter några år träffade hon Bikram. De gifte sig och flyttade ut till en by utanför Kathmandu. Vid 24 års ålder fick paret sitt första barn, Persan som är en glad och energisk liten kille som får förmånen att gå i skolan. Några år senare visade det sig att Radka fått hjärtproblem som orsakade bröstsmärtor och blåsljud. Radka är i stort behov av en operation. Men hon vägrade, och fortsätter vägra, eftersom operationen är kostsam och Radka vill hellre prioritera barnen. Efter beskedet om hennes sjukdomstillstånd ville Radka inte skaffa fler barn, men trots detta blev hon gravid igen. På grund av att pengar inte fanns i familjen kunde inte Radka genomgå en abort, utan hon fick tag på illegala tabletter som skulle framkalla en kemisk abort. Tabletterna fungerade inte utan skadade fostret permanent. Radka födde en CP-skadad flicka, Elisuha.

Familjen är väldigt mån om sin yngsta dotter och försöker träna upp hennes motorik så gott de förmår. Men flickan kan varken stå, sitta eller prata och hon behöver sjukgymnastik och andra typer av terapi. Av en annan organisation har hon fått ett par glasögon då hon är skelögd och man hoppas att dessa ska hjälpa Elisuha att se bättre. Läkarna tror inte att hennes hjärna är skadad när det gäller hennes intellektuella förmåga, däremot behövs en röntgen för att fastställa detta. Genom olika typer av mediciner och motoriska övningar kommer, enligt läkarna, Elisuha ha goda möjligheter att kunna gå och tala. Genom BAS har hon fått möjlighet att gå på en skola för barn med dessa typer av skador, i 2 månader. Förhoppningsvis, genom BAS och er hjälp kommer hon kunna fortsätta även efter dessa inledande månader.

För tillfället har familjen Ranamagar flyttat tillbaka till sin hemby och föräldrarna arbetar med att krossa sten nere vid byns flod, ett tungt och farligt arbete. De måste flytta till Kathmandu om Elisuha ska ha möjlighet att utvecklas och överleva. Men eftersom det i nuläget är knapert med arbetstillfällen i staden är det en svår situation för familjen.

September 2010

Fler livsöden på BAS härbärge

15 september 2010

Radka Duras är en 40-årig kvinna som bor med sina döttrar i byn Dading strax utanför Kathmandu. Hon är en hjälpsam, stark och vänlig kvinna som trots sina oerhörda problem alltid ler med ett varmt och kärleksfullt leende. Precis som så många av de människor BAS hjälper har Radka en svår och utsatt situation och ett liv som varit fullt av motgångar.

För Radka började det redan som 4-åring då hennes mamma dog. Vid 8 års ålder blev hon bortgift med en pojke på 15 år som var alkoholiserad och misshandlade sin fru regelbundet. När Radka var 19 år födde hon sitt första barn, en flicka, vilket inte var populärt i mannens familj, då en pojke alltid är både mer efterlängtad och mer ”värdefull”. Efter några år fick familjen ytterligare tillökning i form av två flickor, detta gjorde mannen vansinnig och Radka lämnades ensam med sina tre flickor. Den lilla familjen bodde hos svärföräldrarna som behandlade dem väldigt illa. Radka tvingades till hårt fysiskt arbete kort efter yngsta dotterns födelse vilket gjorde henne svårt sjuk. Svärföräldrarna kastade då ut henne och flickorna som fick bosätta sig i ett gammalt dåligt rustat stenhus.

Eftersom svärföräldrarna vägrade hjälpa till var Radka tvungen att tigga mat från grannar i byn då hennes lilla inkomst inte räckte till mat för alla fyra. Den äldsta dottern hade ingen möjlighet att gå i skolan, utan var tvungen att vara hemma med de två yngre systrarna medan Radka arbetade. Det visade sig att Radka led av svår astma och i all desperation och med hjälp av byborna tog hon sig till Kathmandu för att söka upp sin exman och be om ekonomisk hjälp med flickorna. Mannen hade nu en ny fru och en ny familj och det sista han ville var att hjälpa sin första familj. Han misshandlade Radka svårt och förbjöd henne att ha någon som helst kontakt med honom.

Utan ekonomisk hjälp och med mycket liten inkomst för den lilla familjen tvingades den äldsta dottern till hårt arbete tillsammans med sin mamma. Detta även för att de två yngre döttrarna skulle kunna gå i skolan. För två år sedan rasade deras stenhus samman och familjen tvingades åter be svärföräldrarna om hjälp. De vägrades hjälp med mat, men tillslut fick de ett litet rum med jordgolv i svärföräldrarnas hus. Det är en hård vardag för familjen som utsätts för dagliga trakasserier av sina forna svärföräldrar, tillika farföräldrar. På grund av dessa förhållanden lider den äldsta dottern av depression och Radka har utvecklat svår astma som hon behöver opereras för.

Nyligen har en organisation etablerat sig i byn som gett den äldsta dottern en sykurs i hopp om att hon ska kunna försörja sig själv och familjen. Då familjen inte har pengar till en symaskin har BAS hjälpt till med detta. De yngre döttrarna arbetar hårt i hemmet och Radka som är i stort behov av en operation kommer, genom BAS, få möjlighet till detta inom en snar framtid.

Radka bjöd hem Rita och volontärerna Erika och David till sitt hem, det blev en fin kväll med många skratt och glädjetårar.

 

En annan kvinna som också får hjälp av Rita och BAS är Kamala Rai som är 30 år. Kamaia och hennes son, som är tio år gammal, kommer från byn Udayapur i östra Nepal. Kamala lider sedan en tid tillbaka av en svår njursjukdom.Hon lämnade sin hemby för ungefär tio år sedan, då hade hennes svårt alkoholiserade man under en längre tid misshandlat henne fysiskt och psykiskt. Med fara för sitt eget liv och för att skydda sin 3 månaders baby flydde hon ifrån sitt hem och den by hon växt upp i.

Så småningom kom hon till huvudstaden Kathmandu och här fann hon snart arbete som byggnadsarbetare. Som så många andra kvinnor i liknande livssituation arbetade hon hårt från tidig morgon till sen kväll med sitt barn inlindat på ryggen. Hon klarade sin egen försörjning och hade råd att hyra ett rum för sig och sin son.

För nio månader sedan började hennes kropp säga ifrån, hon blev sjuk och kunde inte längre arbeta. Att bli sjuk innebär för den fattige i Nepal en ekonomisk katastrof, utan något som helst skyddsnät faller du snart handlöst nedför och utför. Kamala hade inte några pengar och kunde därför inte uppsöka läkare, hon kunde inte betala hyran och blev för drygt en månad sedan utkastad på gatan.

Hon besökte en spåman/naturmedicinman som såg hur illa det var med Kamala och denna medicinman samlade tillsammans med sina grannar ihop pengar och förde henne till sjukhus. När läkarna konstaterade att det var en njursjukdom som hon led av blev hon kvarlämnad på sjukhuset, de som hjälpt henne dit insåg hur mycket den krävande behandlingen skulle kosta så de lämnade henne. Dagen efter blev Kamala tvingad att lämna sjukhuset (enlig sjukvårdssystemet så måste du ha en person som ”går i god för dig”, någon som tar ansvar för dig, för att du ska bli intagen på sjukhuset) och hon hade ingenstans att ta vägen. Hon och sonen låg utanför sjukhuset då en annan av de boende vid BAS härbärge fick se henne och tillkallade Rita. Rita insåg direkt hur illa det var med Kamala och såg till att hon blev inskriven vid sjukhuset. BAS står för vårdkostnaderna.

Rita köpte ris till dem och med tårar i ögonen berättar Kamala att det är första gången på fem månader som hon och hennes son äter ris. Läkarna satte omgående igång dialysbehandling och efter fyra dagar vid sjukhuset är Kamal mycket piggare och hon kan nu äta och gå själv. Hon är stark och gör stora framsteg. Så småningom kommer Kamala och hennes son att kunna bo vid BAS härbärge och BAS kan hjälpa till med sonens utbildning.

Nya volontärer på BAS i Kathmandu

September 2010

Efter att Katarina Kobosko avslutat sin månadslånga vistelse på BAS härbärge i och med slutet på augusti, fick BAS två nya volontärer. De kommer från Eksjö i Småland och heter Erika Karlsson och David Furuholm. De kommer stanna hos BAS i 2 månader och hjälpa till med allt från omvårdnad, läxläsning och intervjuer med de boende.

 

 

Augusti 2010

Kreativitet och ett ton lycka!

29 augusti 2010

Estet som jag är, planerade jag upp en kreativ kväll med barnen. Det känns viktigt att de får vara kreativa, inte enbart för att det är mitt stora intresse 🙂 utan även för att de ska få öva upp denna förmåga och inte enbart spela spel eller göra sina läxor. Jag är nämligen övertygad om att man mår bra av att få skapa, oavsett resultat eller tillvägagångssätt, det är själva aktiviteten som är det avgörande. Så jag tog mig ut på stan och inhandlade det jag kunde hitta relativt enkelt: färger, pennor, tuschpennor och stora ark.

Då jag förberett barnen på vad som komma skulle möttes jag av en liten skara glittrande, förväntansfulla ögon och glada utrop: ”water colour” ”water colour”, så snart jag steg innanför porten till huset. Tillsammans tågade vi de två trapporna upp till lekrummet. Så snart alla fått sina pappersark och jag delat ut alla pennor och färger sattes det igång att måla och rita med en väldigt fart. Det kändes som om det avfyrats ett startskott i rummet. Motiven var något olika men föreställde främst delar av den vardag barnen haft på landet innan de kommit till BAS. Det fanns hus och berg med i nästan alla bilder, kor, fåglar, fiskar, fruktträd, blommor, risfält och majsåkrar, bäckar, brunnar och tempel. Turister som var ute och vandrade på led fick också vara med på ett hörn och flygplan såklart. Vilken enorm skaparglädje! Det kändes som om barnen varit rätt svultna på denna typ av aktivitet och att hävda att jag blev mycket glad över deras entusiasm och lycka är en underdrift. Detta var den bästa kvällen jag haft på mycket länge! När vi kände oss klara hängde vi upp konstverken i korridoren och inne i lekrummet. Stolta och glada avslutade vi kvällen med en fikastund på mangojuice och kakor.

Vardagen på BAS

27 augusti 2010

Som vanligt händer det mycket här i Kathmandu och på härbärget. Det känns som om dygnets timmar inte räcker till, alltid något nytt som sker eller så tar allting längre tid än väntat. Att vänta har blivit en vana och att inte stressa i en stad som denna, en nödvändighet. Dagarna susar förbi och jag fylls med så mycket lycka och njuter av varje stund. Vi har svårt att planera för det händer alltid något oförutsett som gör att allt måste anpassas efter den situationen. Det kan handla om att någon måste skjutsas i ilfart till sjukhuset, det dyker upp en ny person som behöver hjälp, någon annan inte har fått ut sin medicin och Rita behöver involveras, patienterna vi har på de båda sjukhusen behöver genomgå nya undersökningar eller operationer, monsunregnet börjar ösa ner och vi hindras från att ta oss dit vi egentligen skulle, läkaren vi skulle träffa inte dyker upp, osv, osv…Det är så spännande att, varje dag, inte veta vad som kommer ske och samtidigt befriande att enbart kunna vara närvarande i nuet.

Ni som kan något om medicin kanske ibland undrar vad det är för konstiga sjukdomstillstånd jag ”hittar på” när jag skriver i bloggen. Eller så får ni er ett gott skratt av mina naiva förklaringar och  skratt är ju trots allt, den bästa medicinen :)! Det är nämligen så att det ibland är lite svårt för mig att återberätta exakt vad alla patienter lider av, språkliga missförstånd eller bristande ordförråd är ofta orsaken. Jag som inte har en speciellt välutvecklad medicinkunskap får emellanåt gissa mig till vissa av dessa krämpor utan att ibland ens veta vad de heter på svenska…. Blodförgiftning kan t ex ibland kallas cancer här när engelskakunskaperna inte räcker till och jag får be Rita och de andra att utveckla sjukdomshistorian för att försöka förstå vad det egentligen handlar om. Varje patient bär visserligen  med sig sina egna journaler. Ofta skrivna med svårläst engelsk skrivstil, men som ni säkert förstår är dessa journaler efter några månader, trasiga och smutsiga pappersbitar nästintill omöjliga att tyda. Om jag inte prickar exakt rätt får ni ha lite överseende, i slutändan handlar det ju ändå om att dessa människor är väldigt utsatta, fattiga och sjuka och behöver vård. Som de även får tack vare Rita och BAS. 🙂

Härbärgets husmor Kali har tillbringat den senaste veckan på sjukhus tillsammans med en av sina söner, 13 åriga Durga. Förutom sin genetiska sjukdom som påverkar både hjärta, muskler och leder och gör att han b la har stannat i växten (motsvarande en 5 åring), har svårt att gå då han är stel, svag, har ont i alla leder och är så tunn att jag ibland är rädd att röra honom för att inte göra honom illa. Denna stackars pojke lider även av kronisk förkylning med hosta som gör att han tappar andan helt och som med jämna mellanrum leder till lunginflammation och inläggning på sjukhus med syrgasmask och penicillindropp. Läkarna ser inte pojkens framtid som speciellt ljus, utan det handlar främst om att få honom att må så bra att han kan överleva ett tag till och i sina friskaste stunder kunna gå i skolan som han tycker så mycket om. Familjen har redan mist en farbror och pappa i denna sjukdom och det är hemskt att veta att båda Kalis söner går samma framtid tillmötes. Det gör verkligen ont i hjärtat när jag observerar denna kvinna som redan haft så många motgångar i sitt liv. Jag kan inte föreställa mig den smärta hon måste känna vid insikten om att det inte finns något hon kan göra för sina pojkar, inget sätt hon kan bota deras sjukdom på eller få dem att leva ett långt och lyckligt liv. Hon kan bara se på medan de blir allt sjukare och svagare och enbart försöka lindra deras smärta och lidande. Den enda trösten i detta, om någon, är att Kali har en frisk dotter på 6 år, Deepa, som är ett mycket glatt busfrö som helst av allt skulle vilja leka hela dagarna istället för att gå i skolan.

Vi har även gjort ett återbesök hos en av de familjer som tidigare bott på BAS härbärge: Familjen Kanchhi. Mamman i familjen, Thuli, har ett amputerat ben och hon fick hjälp med operationen och återhämtningen hos BAS. Benet har läkt fint och hon ler och berättar hur bra hon mår nuförtiden och hur glad hon är för det liv hon och familjen lever. De har sedan en tid tillbaka fått mark av staten, de är mycket lyckligt lottade trots att denna mark ligger i stadens slumområde. De ägde nämligen ingenting innan och hade inte råd att hyra någon lägenhet i Kathmnadu. Vilket inneburit att de tvingats bo på gatan som så många andra extremt fattiga Nepaleser. Familjen har ett litet skjul med två sängar, en liten bokhylla och en liten eldstad där de lagar sin mat. Deras få ägodelar hänger från bambubjälkar under den korrigerade plåten som utgör taket. Väggarna är också belamrade med allt från barnens ryggsäckar till täcken, allt är sotigt och smutsigt och för dagen även fuktigt och översvämmat då vi befinner oss mitt i regnperioden. Det fuktiga jordgolvet är täckt med gamla rissäckar som får utgöra någon slags isolering, tillika golvmaterial. Det kan tyckas som inget, eller till och med fruktansvärt i våra ögon men för dem är deras lycka gjord. De har tak över huvudet och de äger den pyttelilla biten land som deras lilla hem vilar på. Tack vare hjälp från en svensk familj, via BAS, har de en symaskin som de kan försörja sig på och familjens två barn går i skolan. Thuli säljer även ljus som hon lärde sig tillverka under familjens tid på härbärget. Nu kommer även staten ge dem en större bit land, i samma slumområde men en bit längre bort, eftersom familjen består av 4 personer. BAS har lovat att hjälpa till med de material som behövs för att bygga ett nytt hem för familjen. Thulis tacksamhet är enorm, hon kramade om Rita och mig med glädjetårar rinnande nedför kinderna. Det var ett underbart möte och jag är så tacksam över att jag fick uppleva detta och träffa familjen som Maria berättat om. Behöver jag ens förklara vilka insikter och känslor som föds inom en när man sitter där i det lilla hemmet, tillsammans med dessa människor? Det är så overkligt och så enormt verkligt på en och samma gång, alla vi i de rika delarna av världen borde få oss en dos av detta. Jag tror att ni förstår vad jag menar…

Vi välkomnar de nyanlända

21 augusti 2010

Som jag berättade om tidigare har BAS nya boende här på härberget. Jag har nu tänkt berätta om två av dem som Rita och jag precis intervjuat. De har båda två blodcancer, men olika typer och svårigheter med sina respektive tillstånd.

Den första är Krishna Machi en mycket vänlig och timid man med ett stort varmt och vitt leende. Han kommer från Makwanpur, en liten stad inte så långt från Kathmandu. Samma som Krishan kommer från, honom jag berättat om tidigare som har sjuka lungor. Krishna är 36 år gammal men ser, som så många andra fattiga Nepaleser, mycket äldre ut. Han lever ett hårt liv som fattig bonde på landet och är far till 5 barn (som alla har turen att kunna gå i den lokala skolan gratis). Familjens lilla landremsa måste dessutom även försörja hans gamla far och mor. Tyvärr räcker inte födan till hela året, utan Krishna och hans fru får ta arbete hos andra rikare bönder halvårsvis för att på så sätt förmå att mätta alla familjens 9 munnar.

2 år sedan blev Krishna plötsligt väldigt trött och svag. Han förmådde inte att arbeta överhuvudtaget och tillslut besökte han det lokala sjukhuset. Där misstänkte man först att han led av anemi men efter en kort tid upptäckte läkaren att han har en typ av cancer som gör att hans kropp inte producerar blod överhuvudtaget. Han fick ta sig till Bir hospital i Kathmandu, det stora statliga sjukhuset, för att utredas ytterligare och det visade sig att denna typ av cancer är möjlig att bota om Krishna får rätt mediciner. Tyvärr har han inte råd med denna medicinbehandling, som kostar 15 sek om dagen. Han får istället återkomma med jämna mellanrum, dvs ca varannan månad för att få blodtransfusioner istället. Han behöver 6-7 påsar blod vid varje tillfälle. Då mår han bra igen och kan återvända och arbeta på fälten tills blodet i kroppen är slut. När det väl händer är han så svag att han knappt orkar ta sig fram och måste genast tillbaka till Kathmandu.

Blodet finns egentligen inte på sjukhuset som inte har någon egen blodbank, utan varje patient får se till att köpa in det själv. Oftast genom Röda korset som tar 80 sek för varje påse blod. Alltså måste han betala ca 560 kr vid varje tillfälle han får blod. Detta är en enorm summa pengar för den fattiga familjen, trots att den är lägre än den medicin han egentligen skulle behöva äta. Han kan även hitta egna bloddonatorer med den blodgrupp han behöver men Krishna måste betala för alla tester blodet måste genomgå innan han kan få det och för alla emballage. Krishna kontaktade de sociala myndigheterna på Bir hospital för att få hjälp med denna kostnad (Familjens pengar är nämligen helt slut). Då de inte hade möjlighet att hjälpa honom att hitta billigare blod bad de BAS om hjälp för att lösa hans, väldigt snart, kritiska tillstånd.

Rita har kontakt med en organisation, lik BAS, som arbetar med att samla in och dela ut blod till fattiga människor till ett mycket reducerat pris(11 sek/påse), som motsvarar kostnaden av alla prover och emballage. Men eftersom det är många behövande som ska dela på denna blodbank är det ofta de i akut behov som får hjälp i första hand. Man måste själv kontakta organisationen för att förklara sin situation och be om deras hjälp. Rita lyckades, tack vare sina kontakter inom denna organisation, göra så att Krishna kommer få blod från denna organisation. BAS står för kostnaden och han får under tiden för blodtransfusionerna vila upp sig på härbärget tills han är tillräckligt stark för att resa hem. Läkarna ska ha ett möte med Rita om någon vecka för att se om BAS på något sätt kommer kunna hjälpa Krishna till den medicin han behöver. Kanske kan man hitta nån lösning som gör att medicinen blir lite billigare? BAS har så många att hjälpa och organisationens resurser är tyvärr inte enorma. Rita måste avväga varje gång vad som går att göra och på vilket sätt BAS kan hjälpa. På så sätt räcker de resurser som finns längre och BAS kan hjälpa fler. Om vi inte hittar en bra lösning just nu får Krishna, tillsvidare, återkomma till härbärget när det är dags för nya transfusioner.

Den andra nya patienten med cancer är en pojke på 11 år. Han heter Rohan Pun och bor egentligen på ett barnhem i Kathmandu sedan 4 år, men kommer från Rukum som ligger 2 dagar med buss och 2 dagar till fots från huvudstaden. Hans pappa är död sedan 4 år och hans mamma mycket fattig och har inte möjlighet att försörja honom. Rohans syster bor och arbetar i Phokara, en av Nepals storstäder tillika populära turistresmål. Hon är också fattig men har kommit till Kathmandu för att ta hand om sin lillebror under tiden för hans behandling. Rohan är en mycket intelligent ung man som har väldigt lätt för sig i skolan och när hans pappa dog bestämde en släkting till familjen att Rohan skulle få möjlighet till en bra framtid, dvs goda studier. Eftersom hela släkten är fattig skickades pojken ensam till Kathmandu till ett barnhem som enbart är till för fattiga barn från landsbygden. Detta barnhem heter Paramanda Bidhya Ashram och fokuserar sig till största del på utbildning av dessa barn.

För 6 veckor sedan fick Rohan stora blåmärken på armbågar och knän. Eftersom de växte sig större togs han, tillslut, efter 3 veckors tid till sjukhuset. Efter många olika prover och några veckor på sjukhuset kunde man konstatera att han led av Leukemi. Då Rohan är väldigt känslig för infektioner under sin behandling kan han inte bo på barnhemmet eftersom infektionsrisken är alldeles för hög. Däremot betalar de för hans vård. Barnhemmets föreståndare bad läkarna att hitta en annan lösning. Läkarna kontaktade Rita och bad om hjälp och vi tog gladeligen emot Rohan och hans syster. Just nu är pojken inne på sin första behandling med cellgifter, mot sin ganska aggressiva sjukdom och han har redan tappat mycket hår. Han mår för tillfället bra och är gladeligen med på mina aktiviteter med de andra barnen. Men han måste stanna hela behandlingen ut och även under behandling nummer två. Först då kan läkarna avgöra hur och om dessa mediciner hjälper. Det märks att Rohan får en bra utbildning, trots sina 11 år förstår han allt jag säger till honom på engelska och han skriver och stavar felfritt. Eftersom han är blyg av sig vågar han inte riktigt prata med mig ännu men jag blir mycket imponerad av hans kunskaper och blir mycket nyfiken på hans bakgrund och liv på barnhemmet.

Fullt hus!

19 augusti 2010

Efter några få lugnare dagar, med möjlighet till turistande för min del, har vi nu fullt upp. Härbärgets bäddar är alla upptagna för BAS har välkomnat en grupp nya boende. Det är en samling människor som vi fått till oss tack vare Ritas samarbete med de sociala myndigheterna som befinner sig på sjukhusen BAS brukar besöka. En del, för BAS välbekanta, läkare har också kontaktat Rita direkt med önskan om hjälp för deras patienter. Rita och jag har åkt och besökt dessa människor på sjukhusen och efter att ha sett deras situation tagit med oss dem tillbaka till härbärget.

Det är fullt med liv och rörelse i huset nu och Rita styr upp och flyttar omkring alla boende så att sängplatserna kan utnyttjas på bästa sätt. En av de nya boenden är t ex en liten pojke på 11 år som har opererats många gånger på sjukhuset på grund av en invärtes infektion i bröstkorgen och nu även lider av Tuberkulos, honom måste vi isolera i ett eget rum med hans mamma och pappa. Vi har även två nya cancerpatienter boendes här, båda med olika typer av blodcancer. Sedan har vi två kvinnor som är allvarligt sjuka och som befinner sig på två olika sjukhus.

Den ena är en person som vi inte vet något om, hon kom till Bir Hospital efter att ha hittats medvetslös, liggandes på marken utanför en mans hus här i Kathmandu. Jag skulle uppskatta hennes ålder till mellan 20-25 år och vi kan bara gissa vad hon varit med om och vilket liv hon levt. Men hennes skador och sjukdomstillstånd avslöjar ett hårt liv och förmodligen en väldigt utsatt situation. Rita hävdar att kvinnan, trots allt, med största sannolikhet inte är hemlös. Hon var i mycket dåligt skick, med brännsår på överarmarna, stora halvt oläkta ärr på ryggen, svart av all ingrodd smuts, uttorkad och låg medvetslös i flera dagar på akuten. Detta på grund av att sjukvårdssystemet tyvärr fungerar (eller borde jag kanske säga; inte fungerar) på detta sätt. Eftersom hon inte hade någon som var villig att skriva in henne och stå för hennes medicin- och behandlingskostnader fick hon helt enkelt ligga orörd på en brits på akuten i 10 dagar. Efter ett tag återkom mannen, han som hittat henne och tagit henne till sjukhuset. Han skrev in henne och betalade så att hennes huvud kunde röntgas för att hitta orsaken till hennes tillstånd och så att hon skulle få dropp för att inte dö. Mannen visste inget om henne men han var orolig för hennes skull och undrade hur det gått för henne. Det visade sig att kvinnan hade en form av parasit i hjärnan som orsakade hennes tillstånd. Förmodligen på grund av dåligt vatten och kost. Läkarna kunde påbörja viss medicinering tack vare mannens vilja att stå för denna kostnad. BAS blev kontaktade av en säkerhetsvakt på sjukhuset som bad Rita komma förbi och se till kvinnan eftersom man inte kunde lita på att mannen som hittat henne skulle återkomma för att ta hand om henne. Hittills har han inte återvänt.

Vi fann henne i ett bedrövligt skick, ingen hade brytt sig om att tvätta henne eller byta hennes smutsiga kläder. Hon var dock vaken men kunde varken prata eller röra sig speciellt mycket. Hennes förlamning och oförmåga att tala är tillfällig, hävdar läkarna och orsakas av parasiten. De menar att hon förmodligen kommer bli helt återställd men de är fortfarande osäkra på om det kommer krävas en operation eller om det räcker med enbart medicinering för att få bort parasiten. Rita och jag tvättade kvinnan och klädde på henne nya rena kläder som vi tagit med oss från härbärget. Vi införskaffade nödvändiga mediciner och andra sjukvårdsartiklar som sjukhuset inte tillhandahåller och vi fick även i henne lite mat och vatten. Trots sitt delvis frånvarande tillstånd levde kvinnan upp och hennes ögon avslöjade att hon förstod vad Rita sa till henne. På sitt vanliga, vänliga men bestämda sätt, lyckades Rita även övertala sjuksystern att ta hand om kvinnan den tiden vi inte är på sjukhuset. Detta är nämligen inget som hör till det normala när det gäller omvårdnaden om en okänd, ensam, fattig och utsatt patient. I vanliga fall ska en närstående finnas på plats nästan hela tiden för att sköta om och mata. Men nu när BAS är ansvarig för kvinnan och personalen ser att det finns någon som står bakom denna patient även ekonomiskt så förbättras vården. Dessutom har Rita kontaktat de sociala myndigheterna på sjukhuset och läkarna och satt igång en hel process som gör att dessa människor verkligen engagerar sig i kvinnans öde. Det är enormt inspirerande och imponerande att se Ritas engagemang och envishet och på vilket sätt hon lyckas få människor med sig trots att oddsen ofta är låga för att de ska lyssna och hjälpa. Hon är en sån enorm eldsjäl och hon slåss verkligen med näbbar och klor för dessa utsatta människor!

En del av Ritas och de andras arbete i BAS informationsdisk är att hänvisa människor till rätt avdelning på sjukhuset. En annan del är att t ex hjälpa dem förstå vad läkaren ordinerat eller vad de har rätt att kräva av sjukvården.

Den andra kvinnan vi tagit under våra vingar ligger på ett annat sjukhus i staden, Teaching hospital där BAS har sin informationsdisk. Vi hittade även henne på akuten. Hon har tillsammans med sin man försökt att bli inskriven på rätt avdelning men då parets pengar är slut kommer hon inte längre än till akuten där hon tyvärr inte får rätt vård för sitt tillstånd. De har besökt olika sjukhus flera gånger under ett års tid utan att få svar på vad kvinnan lider av och gjort av med mycket pengar som de mot alla odds lyckats låna från banken. Hennes namn är Sanchumaya Tamang och hon är 29 år gammal, är gift med Rajendra Tamang och tillsammans har de en adopterad dotter på två år. Familjen kommer från en liten by på landsbygden som ligger i Kavrepalanchowkdistriktet. De är mycket fattiga men har en liten bit land som precis räcker till att föda dem. Dottern bor, under föräldrarnas vistelse på sjukhuset, hos sin mormor. BAS hjälpte paret så att Sanchumaya kunde skrivas in och hennes sjukdomstillstånd börja utredas. Hon har en så tunn kropp, mörka insjunkna ögon och hon får inte behålla mycket av den mat hon lyckas få i sig. Hennes mage är uppsvälld och mycket spänd, hon ser ut att vara gravid i 9:e månaden och hon är så svag att hon varken orkar prata eller knappt slå upp ögonen. Det gör ont att se henne lida så och stum och tafatt likt en analfabet står jag vid hennes säng när Rita lyssnar på vad sjuksystern berättar om Sanchumayas tillstånd. I dessa stunder önskar jag så innerligt att jag kunde tala Nepali för att hjälpa, förstå och hitta tröstande ord, så mycket mer än vad jag har möjlighet till nu.

Tillslut visade det sig att Sunchamaya lider av leverproblem som gör att vätska samlas i hennes mage. Därav svullnaden. Hon har aldrig druckit alkohol utan man misstänker att skadan delvis är på grund av den relativt allvarliga livmoderinflammation som hon också lidit av i över ett års tid och som spridit sig ut i kroppen. Utöver detta misstänker man att hon har tumörer på äggstockarna, godartade sådana dock och slutligen, även lider av en viss typ av Tuberkulos. Om inte detta varit nog så har hennes man lämnat henne på sjukhuset ensam och återvänt hem, officiellt för att samla in mer pengar för att bekosta ytterligare mediciner och vård. Då han fortfarande inte återvänt misstänker Rita att han förmodligen antingen inte kommer tillbaka eller att det kommer dröja länge innan detta sker. Sådana situationer är nämligen vanliga här i Nepal, när någon inte har möjlighet att bekosta vården för sin närstående flyr de fältet och hoppas helt enkelt på det bästa för den inskrivna. Som tur är i detta fall finns BAS som kan vara till hjälp och stöd för denna kvinna och som, utifall mannen inte återkommer eller inte har möjlighet att bekosta kvinnans vård och mediciner, kommer stå för dessa kostnader.

Kathmandu med omnejd

21 augusti 2010

Dagarna går så fort och tiden rusar iväg, nu har jag varit här mer än halva tiden och jag hinner inte riktigt med att skriva om allt som händer här i Kathmandu. Det är så roligt att få uppmuntrande sms och mail från Sverige, tack för alla fina ord! De värmer och jag blir glad att ni uppskattar mina berättelser, engagerar er och följer oss här på andra sidan jordklotet.

Jag har tillbringat de senaste dagarna (förutom med lek och läxläsning med barnen på härbärget) med lite rundturer i staden och dess omgivningar, eftersom det för tillfället inte finns så mycket fysiskt arbete på härbärget att ägna sig åt. Det finns enormt mycket att se i denna dal, inom en radie av 20 km kan man t ex återfinna hela 7 (!) platser som finns med på världsarvslistan. Ramesh har tagit med mig på sin motorcykel och jag njuter för fullt. Det är så underbart att färdas på detta sätt och uppleva staden, känna dess dofter, ta del av gatulivet i de trånga gränderna, andas in frisk luft från den närliggande gröna kullarna och risfälten och blicka ut över staden uppifrån. Få en liten svindelkänsla av att nästan, men bara nästan, bli prejad av vägen av en buss eller krocka med ett mobilt kryddstånd eller t om en ko! Det är ett myller av liv och rörelse överallt. Ramesh kör så otroligt bra och jag känner mig så trygg bakom honom iförd det största leendet av alla medtrafikanter och med ett enormt lyckorus i kroppen. Överallt tutas det, såväl bussar och bilar som mopeder. Det verkar vara en regel att använda tutan, så mycket som möjligt, speciellt när trafiken står still. Det tutas i kör och jag undrar hur de tänker, om det ändå inte går att komma fram, varför ska man då tuta och på vad? Vi skrattar gott tillsammans åt denna fina Nepalesiska trafiksed och jag tänker tyst för mig själv hur otroligt underhållande det är att åka motorcykel i detta land. Här kommer lite bilder från våra utflykter:

 

Kremering utanför det största Hindutemplet Pashupatinath vid heliga floden Bagmati.

 

Aporna som bor vid templetEn del av det stora PashupatinathtempletNunnornas inkvartering vid Pashupatinat
Överallt alla dessa enormt snälla och söta hemlösa hundarRamesh och jag turistarGatushoppingTempel kan ha många funktioner, de kan t ex tydligen även användas som marknadsplatsDen vackra, anrika och välbevarade staden Bhaktapur strax utanför Kathmandu. Även den med på världsarvslistan
På kvällarna spelas det spel och alla vill deltaRita och jag poserar i våra Nepalesiska dräkter: Suruwal Kurtha
En nyanländ patient
16 augusti 2010

Igår fick Rita ett samtal från en man som befann sig på det stora statliga sjukhuset, Bir Hospital där vi tidigare varit med Resam Mogar. Han var mycket svag och bad Rita om hjälp, vi åkte förbi för att träffa denna man, se hans tillstånd och höra hur han hittat BAS. Eftersom Rita ibland blir kontaktad av människor som utger sig för att vara fattiga och behöva hjälp men i själva verket inte alls har några som helst problem förutom att de saknar tak över huvudet. Rita brukar vara väldigt snabb på att avslöja dem så hon vill alltid träffa personerna innan hon låter dem komma till härbärget. Det visade sig att denna man sedan flera år tillbaka besökt sjukhuset sporadiskt och genom en annan organisation som denna gång försett honom med mediciner som han annars inte haft råd med, hört talas om BAS och Rita.

 

Efter första samtalet insåg Rita att denna man var en person vi måste hjälpa illa kvickt. Vi tog med honom till härbärget där han fick vila upp sig. När han var tillräckligt stark, fram emot eftermiddagen tog vi oss till hans rum för att höra hans berättelse och gå genom hans sjukdomshistoria. Det visade sig att han är extremt fattig, har ingen som kan ta hand om honom, all hans släkt är död och hans fru och deras 4-åriga dotter, lämnat honom.

 

 

Han heter Krishan Pariyar och är 35 år gammal. Han kommer från en by strax utanför Kathmandu som heter Makwanpur, dit man tar sig med buss på fem timmar. Han tillhör de lägsta av kaster i Nepal och har bara gått i skolan fram till 13 års ålder. Krishan har arbetat som skräddare de år då hans sjukdomstillstånd inte förhindrat honom från detta. För 18 år sedan, när han var 17 år drabbades han av Tuberkulos och lunginflammation. Han blev mycket sjuk och behandlades med olika mediciner för sitt tillstånd under 8 månaders tid. Han tillfrisknade tillslut och kunde fortsätta arbeta som vanligt i 4 års tid varpå han började känna sig sjuk igen och var rädd att Tuberkulosen återkommit. Vid den tidpunkten lyckades han samla ihop pengar för ta sig till Kathmandu och Bir Hospital. Han genomgick en stor undersökning och det visade sig att han hade en ny lunginflammation. När läkarna gjorde en magnetröntgen såg man att Krishans ena lunga krympt ihop till en liten boll och hans andra lunga var allvarligt skadad. Krishan andades alltså med mindre än en lunga. Man misstänkte att detta var till följd av Tuberkulosen han drabbats av tidigare. Skadan på den andra lungan var av sådan art som sprider sig och gör att lungan slutligen kollapsar. Läkarna ville stoppa spridningen av skadan och bad Krishan om att få operera bort den skadade vävnaden, som då för 12 år sedan, inte hunnit påverka så stor del av lungan. Eftersom Krishan inte hade några pengar till denna operation och inte heller hittade någon som kunde hjälpa honom hade han ingen möjlighet till att genomgå den. Han återvände till sin by och hans tillstånd förbättrades något igen. Efter några år gifte han sig men då hans sjukdom ständigt gjorde sig påmind kunde han inte försörja sin familj vilket slutade med att hans fru tog med sig deras dotter och lämnade honom. Efter detta har han inte lyckats jobba, han har inte haft något hem utan flyttat runt hos vänliga bybor och han har inte haft ekonomisk möjlighet att ta sig till Kathmandu förrän nu. Han har haft feber, frossa, svettningar och stora svårigheter med att andas. Han har tappat i vikt och väger nu endast 35 kg. När han kom till sjukhuset denna gång visade det sig att hans enda lunga nu enbart fungerar till hälften, vilket alltså innebär att han har en lungkapacitet som motsvarar 1 /4 av en frisk människas. Skadan på lungan har under alla dessa år spridit sig. Läkarna måste ta bort hälften av den skadade lungan om Krishan ska ha någon möjlighet att överleva. Hans andra lunga är sedan många år helt obrukbar. BAS kommer hjälpa honom med en ny magnetröntgen och operation och han kommer få stanna här så länge som det behövs. Hans största önskan är att bli så frisk att han kan jobba igen och försörja sig själv och vi hoppas kunna hjälp honom med detta.

 

Rita och jag berördes starkt av Krishans livsöde. Vi var så glada att kunna hjälpa honom. Jag plockade med mig en liten hög av de kläder jag fått med mig från Sverige och jag hittade även ett par skor som passade perfekt. Vi hjälpte honom med vatten, tvål och en handduk så att han kunde tvätta av sig och byta ut de smutsiga kläder han kom i. Han ville absolut klara sig själv. Samtidigt lyste hans trötta ansikte upp, man kunde verkligen se hans tacksamhet och lättnad. Det är otroligt svårt att förmedla vad eller hur man känner inombords i dessa situationer. Det är en blandning av glädje, sorg, medkänsla och lycka samtidigt och en enorm ödmjukhet. Jag skäms nästan över min goda hälsa och mitt välstånd och över att jag har turen att bo i ett land där vi alla faktiskt är så enormt bortskämda. Men jag vet inte hur jag kan förmedla detta till er, så att ni verkligen kan inse samma sak, för jag vet själv hur svårt det är att ta till sig dessa saker ibland från andra sidan jorden i en miljö som är så olik denna. Ofta är det ju något vi bara ser på TV, genom en skärm som på något sätt suddar ut äktheten och verkligheten i det vi ser och då kan vi alltid välja att byta kanal.

Inspirationsresa

16 augusti 2010

Eftersom Rita ständigt funderar på hur man skulle kunna utveckla BAS i framtiden tar hon gärna inspiration från andra organisationer och vårdinrättningar. Då situationen, tillika framtiden, för härbärget är lite oviss för tillfället, med en husägare som inte riktigt är så sugen på att fortsätta hyra ut huset till härbärget utan hellre hyr ut det för en högre peng till ”vanliga” boende. Hon gör livet lite svårt för Rita och de boende och undrar hur länge BAS egentligen planerar att vara kvar. Tillsvidare är situationen under kontroll och Rita kan fortsätta sin verksamhet åtminstone fram till årsskiftet i dessa lokaler, säkert även hela nästa år. Men då det dyker upp diverse konfrontationer med jämna mellanrum är det dags att se hur organisationen kan utvecklas för framtiden. Rita har en dröm om att bygga upp en liten anläggning på landsbygden strax utanför Kathmandu där BAS kan fortsätta sin verksamhet ostört, utan att vara beroende av hyresvärdar och andra människor som gör vardagen något komplicerad. Dessutom vill hon ha möjlighet att odla egna grönsaker och kryddor och kanske ha några hönor och en eller två kor som ger mjölk varje dag. Detta främst för att minska kostnaderna för härbärget men även för att sysselsätta de boende så att de känner att de gör nytta och på så sätt får stimulans. Då denna dröm är en kostsam historia, med medel som BAS i dagsläget inte har kommer vi inte kunna hitta en snabb och enkel lösning. Men Rita drar i alla trådar och vi spånar idéer om hur vi kan samla in det som behövs för att förverkliga denna plan.

 

Tika, sjuksköterskan som jag berättat om tidigare har arbetat på ett hem utanför Kathmandu som tar hand om och behandlar patienter med diverse mentala problem. Vi bestämde oss för att åka dit oannonserade för att inspireras. Resan tog ca en timme med den lokala bussen och vi skumpade fram genom små förorter och tog del av det vardagliga livet på gatorna vi passerade i långsam takt. Hemlösa hundar, getter och kor som promenerade längs vår väg, barn som lekte på trottoarerna och männen som satt och pratade med varandra utanför de lokala små butikerna. Överallt detta myller av liv och rörelse. Det är som om mina ögon inte kan få nog av alla intryck.

 

Hemmet vi besökte sköts av en organisation från USA och det ligger i natursköna Sandari Jal (vilket betyder vackert vatten) och heter Maryknoll Nepal. Det drivs med hjälp av donationer från USA och Japan. De boendes familjer betalar även en avgift för mat och husrum. Och de remitteras hit om familjeläkaren anser det nödvändigt samt om familjen har så god ekonomi att de har möjlighet att betala för patientens vistelse, det är tyvärr inte ett hem för den vanliga fattiga Nepalesen. De som hamnar här har en oerhörd tur, de har nämligen enbart 35 bäddar. Vissa av de boende blir friska efter några månader medan andra får vara kvar i några år. Varje person följs upp med hembesök för att säkerhetsställa att de mår bra, klarar av sin vardag och sköter sin eventuella medicinering. Och jag måste säga att jag blev oerhört positivt överraskad! De boende består av såväl män som kvinnor, alla hjälps åt med matlagning och städning, det finns några kor och en kalv som alla har ansvar för. Varje morgon har de yoga i det gemensamma matrummet eller ute på gräsmattan om vädret tillåter. Och varje dag planeras det även in andra aktiviteter. Det handlar främst om att tillverka små halsdukar, vantar, korgar, väskor mm mm. Enkla saker som sysselsätter de boende och som den Japanska kuratorn ser som en mycket bra terapiform bland de övriga som hon tillämpar då hon kommer hit halvårsvis. Läkaren besöker hemmet flera gånger i veckan och träffar varje patient. Det är ett oerhört lugn och en skön harmoni som sträcker sig över hela området, de boende verkar trivas mycket bra och omgivningarna är otroligt vackra med bergen som kulisser och de gröna risfälten så långt ögat kan nå. Rita och jag tittade på varandra många gånger under vistelsen med stora leenden. Tänk om BAS kunde utveckla sin verksamhet åt ett liknande håll men behålla kärnan i att hjälpa de verkligt utsatta människorna i samhället?! Vilken fantastisk framtid! Vi var hemma igen lagom till kvällsmaten, när mörkret lagt sig, otroligt inspirerade och med nya drömmar och förhoppningar om BAS verksamhet.

 

Familjen Laxmi

16 augusti 2010

Jag har samlat på mig fler berättelser från de boende på BAS. Så nu tänkte jag dela med mig av Sara Lexmis och hennes familjs livsöde:

Sara Laxmi bor tillfälligt på härbärget tillsammans med sin man Kanta Laxmi och deras två barn, Ramis 5 år och en 18 månaders gammal lillebror. Familjen kommer från ett mycket fattigt område i bergen långt från Kathmandu som heter Jumla. Resan till huvudstaden tar 6 dagar med buss och 15 dagar till fots. Sara är Kantas andra fru, hans första fru dog och deras 20 -åriga dotter har stannat hemma för att ta hand om huset undertiden familjen söker vård här i Kathmandu.

Saras mamma dog i barnsäng när Sara föddes och när hon var 3 år dog även hennes pappa. Hon togs om hand av sin äldre syster och när hon var 12 år blev hon bortgift. Hon har levt ett mycket hårt liv med bland annat misshandel och 6 st missfall och 5 barn som alla dött några dagar eller veckor efter födseln. Hon har vid dessa födslar förlorat mycket blod och varit nära döden många gånger. Bristen på kunskap om hygien och därigenom sjukdomsspridning har också bidragit till många komplikationer och påfrestande sjukdomstillstånd för denna enormt starka kvinna. Hon är 38 år men hennes slitna, tunna kropp, stapplande gångstil och alla djupa rynkor i hennes mörka ansikte bidrar till att man lätt skulle kunna tro att hon är över 60 år. När de först kom till härbärget var hela familjen enormt smutsig och undernärd och Rita gav dem genast nya kläder och mat och började undervisa dem om vikten av daglig hygien. Människor från landsbygden, speciellt de som bor långt från de stora städerna är ofta mycket enkla och fattiga bönder. Deras kunskaper är mycket begränsade och de är ofta analfabeter, deras hygien är väldigt dålig, i vissa fall obefintlig och de lever ofta ett mycket hårt, primitivt och slitsamt liv vilket orsakar många sjukdomar och tyvärr väldigt ofta en för tidig död.

 

Familjen Laxmi har aldrig tidigare varit i en storstad och om Rita inte hittat dem på sjukhuset hade de förmodligen inte lyckats få rätt vård. De är mycket rädda för allt buller och trafik och vill inte lämna härbärget själva av rädsla för att inte hitta tillbaka. Ramis som är 5 år har turen att få gå i byskolan hemma i Jumla och är en mycket skärpt pojke som redan kan hela engelska alfabetet och läser flitigt i sin skolbok. Vi har suttit tillsammans och övat på allt han har fått i uppgift att göra. Jag hoppas att familjen inser hur viktigt det är att Ramis får fortsätta skolan när de kommer hem och jag tror att han har en ljus framtid bara han får rätt förutsättningar.

 

Sara och hennes två barn lider av en hudsjukdom som gör att de får utslag i form av blåsor både invärtes (i munnen och halsen) och utvärtes som kliar. Ibland får de stora bölder på halsen som blir vätske- och varfyllda och som måste tömmas. Sara lider också av Hepatit (C trodde Rita) som hon förmodligen blivit smittad av vid någon av födslarna. Detta bidrar till att förvärra hennes redan svåra tillstånd. Samtidigt beskyller hennes man henne för denna sjukdom då han tror att hon varit otrogen, vilket Sara hävdar inte alls stämmer. Han är mycket bitter på henne och Rita och jag har försökt förklara hur man kan smittas av Hepatit så att han ska förstå och sluta klandra och bete sig illa mot sin fru. Familjen lider mycket på grund av detta och Sara och Kanta bråkar ofta, vilket gör att även barnen börjar bete sig illa mot sin mamma. Hudsjukdomen som Sara och hennes barn har är svårbehandlad och läkarna vet inte vad det är för typ av sjukdom, just nu provar de olika läkemedel och salvor för att försöka se vad som fungerar. De ska ta medicinerna i en och en halv månad och sedan komma tillbaka för ytterligare tester för att utesluta cancer. Deras tillstånd har förbättrats så pass att de kan resa hem och de har med hjälp av bybor samlat ihop pengar som täcker halva deras behandlingskostnader. BAS står för resten och Sara och Kanta som är enormt tacksamma för all hjälp de fått av Rita och BAS har i gengäld lovat att de ska börja hjälpa andra utsatta i sin hemby och på så sätt fortsätta det sociala arbetet som Rita brinner för så starkt. Vi gläds också åt att ha fått man och hustru att sträva mot samma mål och upphöra att vara bittra och arga på varandra. Det är viktigt för deras och barnens framtid att de kan hålla ihop, sådant är nämligen livet här i Nepal.

Tivoli, Momos och nya idéer
12 augusti 2010
 I förrgår tog vi med oss barnen från BAS till ett Tivoli här i Kathmandu. Vi tyckte att det var dags att ge barnen lite nöjen utanför härbärgets väggar och vardag. Glädjen i deras ögon var obeskrivlig. Jag fick tillåtelse av Rita (hon vill inte skämma bort dem för mycket eller vänja dem vid att de ska få saker, så jag brukar alltid fråga först) att köpa glass till barnen som de smaskade i sig innan jag ens hunnit blinka. Folk sprang omkring överallt och hela familjer inklusive mormödrar vandrade omkring på det stora området. Det njöts sockervadd, popcorn, glass och läsk som på vilket Tivoli som helst i världen. Skriken och skratten från besökarna hördes överallt och blandades med bullret från stadens trafik utanför. Emellanåt kändes det som om jag var en del av underhållningen på nöjesparken, som skäggiga damen, fast utan skägget då…eller ett exotiskt djur på zoo, fast tvärt om…ja ni förstår… Den enda västerländska människan på hela området och inte en av de kortaste och slankaste direkt. Med mina 171 cm är jag (ofta långt) över medel i höjd för främst kvinnor, men även män, i detta land. Och deras ögon följer mig längs min väg, ibland kommer vänliga personer fram och pratar med mig på gatan eller på de trånga bussarna vi färdas i genom stan. Oftast observeras jag med ett leende och det är trevligt trots att det har tagit mig ett tag att vänja mig vid att bli uttittad.Karusellerna var väl minst sagt inte direkt uppdaterade eller speciellt säkerhetsanpassade och drevs av gamla dieselmotorer som skakade, bullrade och spottade ut svart rök i takt med besökarnas glädjerop. Hemma i Sverige hade man troligtvis inte ens fått använda dessa karuseller privat i sin egen trädgård. Nån myndighet hade säkert uppmärksammat det och hittat på ett förbud som antingen hade med säkerhet eller miljömedvetenhet att göra…Men detta är Nepal där allt är möjligt och så levande och för barnen var upplevelsen så spännande, förmodligen har de aldrig sett något Tivoli och ännu mindre fått möjlighet att besöka ett. Skrattandes och med kameran i högsta hugg såg jag på medan de lekte. T om den mest sjuka och svaga av dem för tillfället, Durga, fick åka om än på de lite lugnare attraktionerna. Hans lilla ansikte sken upp och lyckan som strålade ur hans vanligen plågade ansiktsuttryck, var obeskrivlig. Inget jag någonsin kan fånga med kameran. Flickorna turades om att hålla mig i händerna och jag drogs fram och tillbaka mellan alla roligheter som skulle upptäckas. Dagen avslutades lite snopet med ett enormt skyfall. Vi satt redo och förväntansfulla i elbilarna när himlen plötsligt öppnade sig. Mycket snart såg vi ut som dränkta råttor och försökte skydda oss så mycket som möjligt från vattnet som rann ner mellan metallbitarna som utgjorde attraktionens tak. Tillslut fick vi ge upp och springa till bilen där vi satt nöjda, genomblöta och aningens frusna men med stora leenden på läpparna hela vägen hem.

 Rita och jag spånar på idéer kring hur vi ska gå tillväga för att utveckla olika möjligheter till att öka intäkterna till Bas, i Sverige. Vi vill kunna kombinera dessa med någon form av hjälp till självhjälp här i Nepal. Jag kläcker ideér och Rita säger ja eller nej, vi väntar eller vi provar…ibland har hon haft precis samma idé som jag, men redan provat den utan vidare resultat. Då går vi kvickt vidare till nästa. Eftersom vi för tillfället enbart har patienter som klarar sig själva eller med hjälp av sina familjemedlemmar, tillika vårdare, har vi mer tid till att åka omkring i stan och sysselsätta oss med denna typ av arbete. I annat fall hade vi varit på härbärget och hjälpt till att sköta om de boende med allt vad det innebär, från att mata till att tvätta. Härbärget har en relativt ny volontär från Nepal som också är sjuksköterska: Tika. Hon hjälper till med de mesta som innefattar att tex ta blodprover, lägga om stora sår eller ge vissa typer av mediciner. Hon gör även läxorna med barnen på kvällarna och på dagtid befinner hon sig på ett av stadens sjukhus där hon sitter i BAS informationsdisk förutsatt att hon inte behövs på härbärget. Detta gör också att Ritas arbete på härbärget avlastas något.   Vi tänker inleda vår första idé, vilket innebär att sy upp några väskor i olika typiska Nepalesiska tyger för att sedan sälja dessa till förmån för organisationen i Sverige. Min tygväska från Thailand får agera modell och vi har anlitat en av de boende på härbärget som sömmerska. Hon heter Santamaya Pariyer och har fått möjlighet att starta upp sin lilla syrörelse i härbärgets lokaler längst ner i huset, mot gatan. När hon har fått igång sin rörelse så pass att hon har möjlighet att försörja sig själv och sina barn kommer hon få lämna BAS för att fortsätta på egna ben. Hon bor här med sina tre flickor, sedan en tid tillbaka. Jag kommer berätta deras historia vid ett senare tillfälle. Detta tänker vi, är ett perfekt sätt till självhjälp och ett bra sätt för BAS att, till en början i liten skala, få ut information om organisationen. Vi kommer försöka anlita Santamaya så mycket vi kan när hon inte har andra kunder. Igår var vi hos en tygförsäljare som stödjer BAS arbete och som Rita känner sedan många år. Jag valde ut lite tyger som vi börjar med i liten skala och vi kommer också utforma en liten tyglapp som vi ska sy på allt vi säljer i BAS namn, med BAS logga och hemsideadress på. Vi ska utgå från BAS befintliga logga och idag var vi runt hos olika leverantörer i stan för att försöka hitta den bästa och mest kostnadseffektiva lösningen. Tillslut fick vi till en bra affär och kommer att få se det första grafiska förslaget imorgon.  Nöjda och glada över att ha rott i land ett nytt litet projekt i BAS namn firade vi detta med ett besök på ett av Rita och Ramesh favoritrestauranger för att inta en mycket omtyckt rätt: ”Momo”. Ursprungligen är detta dumplings från Kina men de har blivit en populär maträtt även här i Nepal, fast under ett helt nytt namn. Och jag måste ju mer än villigt erkänna att de smakade alldeles utsökt!  På kvällen visade jag barnen en liten videohälsning jag hade med mig från Sverige som Maria spelat in. De ville så gärna se bilder på Maria eftersom de saknar henne så och undrade om jag hade några nya med mig. Alla barnen samlades kring min laptop, skrattade och pekade på skärmen och ropade ”Didi Marika, Didi Marika”! (Didi = syster) Det kändes som KalleAnkas Jul. Herrejösses vilka glädjebooster jag får här, varje dag förundras jag över hur mycket glädje och kärlek som lever i dessa väggar och just nu vill aldrig någonsin lämna detta ställe!!! 

Nya ansikten
11 augusti 2010
 Denna gång vill jag börja med att tacka. Dels vill jag tacka alla er som skänkte kläder, skor och leksaker till härbärget så att jag kunde ta med mig dessa till alla de behövande människorna här. De har kommit till stor nytta ska ni veta och Rita har lagt undan en del för framtida boende som behöver byta ut de trasiga och smutsiga kläder de kommer hit i. Sedan vill jag tacka Qatarair, något mer officiellt, för att de gick med på att skänka mig 10kg extra bagage så att jag kunde ta med mig mer saker till härbärget än planerat. På så sätt kunde fler få hjälp. Slutligen vill jag verkligen tacka alla er som skänkt och skänker pengar till BAS arbete via hemsidan. Alla dessa gåvor gör att BAS kan hjälpa fler människor till bättre vård och rätt vård (framförallt), mediciner och behandlingar som de annars inte hade haft råd med eller själva hittat. Dessutom hjälper det barnen till skolgång och mat, husrum och hjälp till självhjälp för de boende. Era gåvor är enormt viktiga för BAS arbete och framtid här i Kathmandu! Jag har inte hunnit skriva på några dagar eftersom elförsörjningen inte varit den bästa och under dagtid följer jag med Rita på de flesta av hennes uppdrag runt stan så jag hinner knappt sätta mig ner framför datorn. Vi har även sagt hejdå till Resam Mogar, som jag berättade om i förra brevet. Han har nu fått sin påskrift av överläkaren och kommer återkomma för fortsatta prover och undersökningar om några veckor. Eftersom han mår bättre får han återvända till sin hemby för att vila upp sig. Detta även för att göra plats för nya behövande på härbärget. Vi har också hittat en ny person att hjälpa på ett av stadens sjukhus som BAS ofta besöker och honom vill jag berätta om nu: 

Santos Bista är 20 år och fram till för 2 månader sedan, en mycket lovande och ambitiös vetenskapsstudent. Han kommer från en stad som heter Surket och ligger långt från Kathmandu, närmare bestämt 2 dagar med buss och 1 dag till fots. Det är så man mäter avstånd i detta land har jag fått lära mig. För två månader sedan drabbades Santos av magknip som accelererade under ett dygn. Det gjorde så ont att han inte kunde röra sig, magen svullnade slutligen upp som en ballong och han togs till stadens lilla sjukhus. Läkaren visste inte riktigt vad han skulle göra eller vad han letade efter men bestämde sig för att operera. Han misstänkte att Santos fått ett hål i tarmen som bidrog till smärtan och svullnaden. Under operationen visade det sig att magen innehöll en tumör, stor som en apelsin, som togs bort. Läkaren som opererade var inte speciellt kunnig utan sydde ihop Santos tarmar fel och på ett så dåligt sätt att både tarmarna och såret efter operationen gick upp och började läcka, blod, avföring och annat tarminnehåll. Tyvärr är läkarnas kunskaper om vård, hygien och medicin minst sagt minimal på landsbygden. Ofta är de nyutexaminerade utan större erfarenhet eller ens utan slutförda medicinska studier och deras sk hjälp och behandlingar skadar människor mer än vad de faktiskt hjälper. De välutbildade, duktiga läkarna stannar oftast i Kathmandu eller åker utomlands för att arbeta. Så Nepal står till stor del utan en fungerande läkarkår och människorna får lida väldigt mycket till följd av detta. Ramesh berättade för mig igår om ett lokalt sjukhus i en av de större provinserna på landsbygden. Enligt staten ska detta sjukhus ha 18 st läkare stationerade för att klara av driften och erbjuda tillräcklig sjukvård för befolkningen i området. Men den faktiska siffran för sjukhusets läkare är 1 (!) st, tillika sjukhuschef. Vilket vem som helst förstår är, i princip, lika med ingen vård. I dagarna har de fått en barnmorska som ska hjälpa läkaren. Men det är allt. Jag förfäras över detta och undrar hur det är möjligt. Rita och Ramesh skakar bara på huvudet åt det och säger att de har slutat förfära sig, det är så tragiskt att de börjar skratta istället. Regeringen säger sig officiellt hjälpa och veta om denna situation av sjukvårdsmisshandel, som jag skulle kalla det för, men gör absolut ingenting för att åtgärda detta. För tillfället är dessutom den politiska situationen svår i Nepal och många hoppas på en förändring och en stark ledare som kan ta sig ann denna stora utmaning som Nepal är i dagsläget. Jag vet att detta är ett av världens fattigaste länder med det är också ett land där det finns många stora hjälporganisationer. Och jag kan inte för något i världen förstå varför de inte agerar starkare och utför sjukvårdsaktioner på landsbygden eller försöker lösa denna hemska situation som bidrar till mer plåga för de redan så utsatta människorna.

 

Men nu åter till Santos som efter en månads vistelse på det lokala sjukhuset togs till Kathmandu till fots och med buss, med ett läckande öppet sår i magen, av sin bror och sin kusin. Väl här försökte sig läkarna på en ny operation som tyvärr misslyckades eftersom Santos hade fått en infektion i såret. Han tappade hela tiden i vikt och blev svagare och svagare. Efter en månad på sjukhuset här i Kathmandu var pengarna slut och vikten nere på 35 kg för denna unga man och han var tvungen att lämna sjukhuset. Läkarna hade lyckats stoppa infektionen och ge Santos rätt mediciner, smärtlindring, vitaminer och mineraler för att hans tillstånd skulle stabiliseras.

 

Rita hittade dem i precis rätt tid. Santos kunde inte under några som helst omständigheter klara resan hem till landsbygden och pojkarna visste inte var de skulle ta vägen. Förmodligen ut på gatan vilket skulle bidra till ett snabbt slut för Santos. Så nu bor de alla tre här på härbärget där de hjälps åt att sköta om Santos i väntan på att han ska öka i vikt så att han kan överleva en narkos för nästa operation. Det är inte möjligt för Santos att få en stomipåse, detta existerar inte i Nepal för tillfället men läkarna hoppas att de ska kunna sy ihop hans tarmar och stänga igen magen så att han kan få en fungerande matsmältning igen. Santos får en extra liter mjölk om dagen utöver den mat som också alla de övriga boende får. Han får vitaminer, mineraler och smärtstillande läkemedel. Hittills har han ökat 2 kg i vikt men han måste komma upp i 50 kg innan en operation är möjlig. Hans mage ligger öppen och blottad nästan hela dagarna så att tarmarna syns, detta för att lufta ur såret och för att allt som ska, rinner ut denna väg istället för att samlas i magen och orsaka en infektion och säker död. Det är hemskt att se och jag förstår inte hur han klarar denna smärta. Men han är tapper, mår bättre och hans bror och kusin tar väldigt god hand om honom. Rita försäkrar mig om att hon sett värre fall på härbärget som klarat sig fint och läkt ihop efter operationer på sjukhuset. Jag håller alla tummar jag har och tänker på Santos varje dag, pratar med hans bror och önskar att det fanns något mer vi kunde göra för honom. Men jag är glad av vi faktiskt kan erbjuda honom den hjälp vi har möjlighet till idag och därigenom ger honom en chans att överleva.

Nya insikter, skratt och matupplevelser

5 augusti 2010

 

Jag har varit här i 5 dagar nu och alla händelser och intryck gör att det känns som om jag varit här i 5 veckor. Det är helt fantastiskt, jag trivs bra och känner mig så väl omhändertagen. Jag förstår verkligen vad Mia menade med att i Nepal anses en gäst vara gud och jag känner mig enormt bortskämd hela tiden. Rita klagar på att jag äter så lite, det är därför jag varit sjuk så mycket hävdar hon och matar mig ständigt med nya experiment, som hon kallar det. Dvs hon provar nya, för mig, maträtter varje dag för att se vad jag tycker om. Jag som äter det mesta, är överlycklig över nya smaker men orkar sällan äta upp alla de stora fat hon kommer med och får med skam i ögonen ursäkta mig för min ”lilla” magsäck. Hittills är min favorit en gryta med stekt ost och grönsaker. Oemotståndligt smakrikt! Rita har lovat mig att jag kommer få hjälpa till med matlagningen, också  för att lära mig laga Nepalesisk mat. Men hittills har jag knappt blivit insläppt i köket. När jag försökte diska blev jag snarare vänligt men mycket bestämt utslängd. Härbärget har numer en kvinna som tar hand om matlagning och städning och är mycket stolt över sin uppgift som hon tar på största allvar. Hon bor här tillsammans med sina 3 sjuka barn och i gengäld hjälper hon till med de dagliga sysslorna. Detta gör att Rita får mer tid till att åka runt på sjukhusen, hitta nya behövande, se över verksamheten och söka nya sätt för att utveckla BAS och hitta nya samarbetspartners och sponsorer.

 Jag samlar på mig så mycket information och berättelser jag kan från Rita, följer henne runt och skriver ner allt hon berättar under våra många, långa samtal på golvet i hennes rum högst upp i huset. Hon passar även på att dela med sig av sin vishet och tankar kring hur vi borde leva och bete oss mot varandra, hur viktigt det är att tycka om sig själv  och vara positiv innan man kan tycka om och hjälpa andra. Hur vi bör se alla erfarenheter med positiva ögon, även de svåra, för vi har alltid något att lära. Jag nickar igenkännande och tänker att oavsett vart vi människor än bor i världen och vilka liv vi än lever så har vi så liknande uppfattningar om vad som är gott i livet. Rita berättar även om det ojämlika sociala systemet som genomsyrar Nepal. Hur kvinnorna är lägre ställda männen och i princip måste lyda dem, hur det ojämlika kastsystemet gör att människor inte har samma rättigheter eller möjligheter i livet. Hur flickor gifts bort mot sin vilja ibland i väldigt unga åldrar vilket ofta innebär att de inte får gå klart skolan, blir fast i hemmen och föder barn alldeles för tidigt vilket bidrar till olika hälsoproblem för både barn och mamma. Hur kvinnor inte har rätt att skilja sig eller gifta om sig eftersom det inte är accepterat i samhället. Trots att staten numer försöker bryta detta system genom att godkänna skilsmässor och erbjuda nygifta par från olika högt ställda kaster ett starkapital på motsvarande 10 000 SEK. Vilket är en mycket stor summa pengar i Nepal. Men en kvinna som är skild eller änka hamnar lätt utanför samhället och har liten möjlighet att försörja sig. Om hennes släkt går med på att ta hand om henne klarar hon sig men om det inte går blir hennes liv väldigt svårt, speciellt utan utbildning, därför är bland annat prostitutionen relativt hög i Kathmandu. Visst finns det kvinnor som klarar sig ensamma med sina barn, BAS har hjälpt och försöker hjälpa dessa kvinnor till självhjälp genom att tex lära dem att sy, stöpa ljus, tillverka rökelser mm så de kan starta upp sin egen lilla verksamhet. Rita vill i framtiden utveckla detta sätt till självhjälp för BAS eftersom det är det mest effektiva sättet att hjälpa dessa fattiga och utsatta människor på. Att hjälpa dem på fötter och lära dem att ta ansvar för sitt liv och sin situation är det viktigaste man kan göra, nickar hon bestämt och ler med sitt stora varma leende.  På  eftermiddagarna leker jag med barnen och hjälper dem med läxorna. De är så stolta och glada att de får gå i skolan och även den minsta Ramis 5 år, sitter på golvet och sjunger små engelska visor och pekar på olika djur i sin lilla skolbok och uttalar stolt namnen på dem på engelska. ”Dog” är hans favorit, för tillfället. Jag önskar, i dessa stunder att alla de barn i Sverige som är skoltrötta och tycker skolan är tråkig kunde ta sig en liten titt in i vårat lekrum där läxorna görs med så stort engagemang, intresse, flit och skratt mitt på golvet utan skrivbord, läslampor, stolar eller andra ”bekvämligheter”. Dessa barn längtar till skolan varje dag och ser det som en enorm förmån. Genom BAS har de fått möjlighet till en bra utbildning, tillika framtid. Så alla era gåvor, stora som små gör sån enorm nytta, ska ni veta!

 Volontären Katarina Kobosko berättar Augusti 2010 
 Jag har fått den stora äran att skriva på BAS hemsida under min volontärvistelse på BAS härbärge här i Nepal. En av de saker jag kommer göra är att försöka fortsätta det arbete Maria har påbörjat med att berätta om det dagliga arbetet i Kathmandu, de boendes situation och deras livsöden. Mitt namn är Katarina Kobosko och detta är min allra första volontärresa tillika första besök i Nepal. Jag har alltid haft ett intresse av såväl sociala- som miljöfrågor och i princip vuxit upp på ett sjukhus med en pappa som är läkare, men jag har aldrig arbetat med det praktiskt. Därför var jag lite nervös innan jag kom hit eftersom jag inte riktigt visste hur jag skulle klara utmaningen. Men Marias stora engagemang, energi och kärlek för BAS och Nepal övertygade mig om att detta är en otrolig möjlighet och chans för mig att hjälpa och samtidigt få en helt fantastiskt och ny upplevelse. Man kan inte lösa hela världens problem men jag tror att man alltid bör försöka göra något. Smått eller stort. Kanske kan jag vara en inspirationskälla för alla er som aldrig arbetat med utsatta, gamla eller sjuka människor innan, funderat på att göra något gott men inte riktigt vågat eller fått möjligheten. Mitt råd är lika självklart som enkelt: Åk! Kan jag så kan garanterat du! Och det finns nog ingen liknande upplevelse du kommer uppskatta mer i livet än denna.   Under de två dagar jag tillbringat i Kathmandu har jag hunnit uppleva och känna så enormt mycket. Det har varit intensivt och jag har fällt många tårar men också skrattat mycket. De människor som jag mött på BAS härbärge har berört mig djupt och deras gemenskap och glädje inspirerat mig innerligt. Jag har redan intervjuat två av de boende samt besökt det stora statliga sjukhuset för att tillsammans med Rita hjälpa en av de boende till rätt vård. Det värmer i själ och hjärta att se hur stor nytta BAS gör och hur otroligt viktigt Ritas outtröttliga arbete är. Samtidigt som det gör obeskrivligt ont att se dessa människors tragiska livsöden och de sjukdomar de drabbats av. Speciellt med tanke på att vissa av dessa åkommor skulle vara relativt enkla att åtgärda i Sverige och framförallt inte bidra till lika  många komplikationer och långa, plågsamma sjukdomstillstånd för de drabbade.

Låt mig börja med berättelsen om BAS allra första patient Resam Mogar som i minst 10 års tid sporadiskt återkommit till BAS för att få vård för sitt svåra tillstånd. Det var honom vi hjälpte på sjukhuset idag och vi hoppas på att han nu äntligen kan få svar på vad som ligger till grund för hans sjukdom. Resam är idag 35 år gammal, han kommer från en by som ligger på landsbygden öster om Kathmandu och heter Csadwon, även Ritas hemby. För mer än 10 år sedan var han byggnadsarbetare i sin hemby. En dag när han som vanligt arbetade några våningar upp på ett bygge blev han helt plötsligt så svag att han trillade ner från byggnaden och låg medvetslös på det lilla lokala sjukhuset i 3 dagar. När han vaknade upp var han helt förlamad, kunde inte prata och fick väldigt dålig vård. Resam fick vara kvar på sjukhuset ett tag men blev snart hemskickad till sin fru och deras två barn, 4 och 6 år gamla flickor. Pengarna tog snabbt slut för familjen då de inte hade någon inkomst och Resams tillstånd blev allt värre. Efter 2 månader erbjöd sig frun att åka till ett land i mellanöstern för att arbeta och skicka hem pengar till familjen så att de fick mat på bordet och att Resam kunde få rätt vård. Men frun hörde varken av sig eller skickade några pengar, det visade sig att hon efter en tid gift om sig med en man från mellanöstern.Som tur var hjälpte de övriga byborna till och den äldre flickan fick komma till en bra familj som tog hand om henne och skickade henne till skolan, i gengäld hjälpte flickan till i hemmet med matlagning, städning och tvätt. Den minsta flickan blev kvar med sin pappa och varje dag kom olika bybor med mat till dem. Men de levde i stor misär och fattigdom och låg hela dagarna på kartongbitar i ett litet slitet hus med jordgolv. Resams tillstånd var nu mycket dåligt och hans lilla dotter var allvarligt undernärd och väldigt svag. En dag när Rita var på besök hos sina föräldrar berättade hennes kusin om Resam och hans döttrar och Rita gick och besökte dem. Hon insåg genast allvaret och tog med sig den lilla flickan hem till sina föräldrar. Nästa dag hämtade de Resam och tillsammans åkte de hela långa vägen till Kathmandu för att han skulle få rätt vård. På den tiden var sjukhusen som arbetar uteslutande enligt Ayruvedaprinciperna gratis och Resam fick läggas in och blev väl omhändertagen. Han tillfrisknade snabbt och efter 3 månader kunde han röra halva kroppen och gå med hjälp av en käpp, han började även prata igen. Under tiden hade man lyckats placera den yngsta dottern hos en kvinna som arbetade som socialarbetare och inte hade egna barn. Man trodde att denna kvinna var en bra person och kunde ge flickan en trygg vardag. När pappan efter 2 månader ville träffa sin flicka ville kvinnan först inte gå med på detta men eftersom hon inte blivit adopterad kunde kvinnan inte neka Resam att träffa sin dotter. Det uppdagades att flickan blivit mobbad och allvarligt slagen av kvinnans brorsbarn under hela sin vistelse hos familjen och Rita hämtade genast tillbaka flickan.När Resam och hans dotter var tillräckligt starka och friska för att åka hem bestämdes det att flickan skulle få komma till samma familj som sin storasyster och Resam bo hos olika familjer i hembyn som ville hjälpa honom. Under årens lopp har Resam kommit tillbaka till BAS för att få vård för både sin förlamning och sina återkommande perioder av stark huvudvärk och svimningsepisoder. Det har gått upp och ner men han har aldrig blivit återställd. Jag förundras så över hans mentala styrka, uthållighet och positivitet!

 För 6 dagar sen kom han åter igen tillbaka, men denna gång har han förutom förlamningen även känt sig snurrig, haft stark huvudvärk, svimmat och varit medvetslös ett flertal gånger. Efter dagens besök på sjukhuset fick vi veta att läkaren misstänker att Resam antingen har en blödning eller tumör i huvudet som trycker så på hjärnan att både hans förlamning och övriga åkommor kan grunda sig i detta. Vi väntade i flera timmar på att en särskild överläkare skulle komma och skriva på Resams journal som också styrker att han är extremt fattig, detta innebär att han i bästa fall kan ha rätt till gratis prover, röntgen och undersökningar som måste utföras framöver. Det var även därför Rita valde det statliga sjukhuset som ger möjlighet till denna överenskommelse, utöver att det är ett av de bättre sjukhusen i stan. Utan Rita hade inte Resam klarat sig då han är analfabet och inte förstår hur han ska gå tillväga för att få rätt vård eller ställa rätt frågor. Allt eftersom tiden gick blev jag mer och mer uppgiven och satt och funderade på hur vi skulle gå tillväga för att få tag på denna läkare så att Resam kunde få underskriften han så desperat behöver, så snart som möjligt. Eftersom jag hela tiden tänkte på hur vården i Sverige fungerar fick mitt tålamod verkligen sättas på prov idag. Jag var även mycket överraskad och sorgsen över sjukhusets extremt dåliga standard, även om jag förväntade mig ett dåligt skick kunde jag nog inte föreställa mig att det skulle vara så enormt slitet, lukta illa och framförallt var så smutsigt! Gamla, slitna och trasiga britsar vars innehåll trillar ut ur de enorma springorna i den uråldriga, tunna dynan. Sjuka patienter som körs runt på kalla rasslande metallbritsar invirade i gamla smutsiga trasor som ser ut att gå i arv från patient till patient. Golv, väggar, fönster, stolar och toaletter som förmodligen inte har blivit städade, lagade eller torkade under, ja…hela min livstid. Gnisslande och knakande hissar som jag förvånas över ens fungerar. Och alla dessa svaga och sjuka stackars patienter som trängs i läkarnas mottagningsrum tillsammans med sina anhöriga (eftersom man inte kan bli inskriven på sjukhus i Nepal om man inte har en sk care taker, dvs någon som är ansvarig för och hjälper till att vårda den sjuka under sjukhusvistelsen), runt deras bord viftandes med sina journaler och röntgenbilder, lite ”först till kvarn”-principen… Rita skakade tillslut, efter alla dessa timmar, på huvudet och sa bara ”it´s the Nepali way – we come back tomorrow”. Så vi hoppas på bättre tur imorgon.

Rita går genom alla kläder som jag lyckats samla ihop bland vänner och bekanta och tagit med mig till härbärget. Hon delar upp dem rättvist mellan de behövande. Och jag hjalper till så gott jag kan utan att förmå mig sluta dra på smilbanden. Tack alla fina människor därhemma som skänkt dessa saker!

Mars 2010

Volontären Jessica Ivarsson berättar

Den 30 mars 2010

Nu har jag nyligen landat på hemmaplan och smälter mina intryck från ett kontrastfyllt Nepal.

Under min vistelse som volontär och gäst på Society Home har jag fått äran att lära känna organisationen BAS och personerna bakom, samt alla de personer som för tillfället bor på härbärget. Så många livsöden som jag fått dela och så många personer som har gjort stort intryck på mig. Rita och Maria för att de är verkliga eldsjälar med sin kravlösa generositet. Fattiga, sjuka och orättvist behandlade patienter för att de trots alla motgångar kämpar vidare och är så starka. Mitt i allt det sorgliga finns det också så mycket hopp och lycka!

Vilken upplevelse att kunna bidra med något till ett projekt som Health Camp, bland alla dessa nyfikna barn i så stort behov av den mest grundläggande vård och hygien. Eller att dela ut tyger till eleverna i Dahmili, skygga barn som nästan gömde sig är vi kom. Vilken lycka att uppmärksamma internationella kvinnodagen och att få uppvakta dessa välförtjänta kvinnor med nya saris, att få skratta och dansa. Eller helt enkelt bara att få spela eller lägga pussel med barnen på härbärget.

Jag försöker vara engagerad i olika humanitära projekt och organisationer och tror att vi alla kan bidra till viktiga förändringar i världen. Ibland krävs en kort stund av vår tid för att inte gå vilse bland alla dessa projekt och frivilliga organisationer, för att vår tid och våra pengar till så stor del så möjligt ska uppfylla det vi önskar. Under åren har jag lärt mig att uppskatta de största (välfungerande) organisationernas enorma makt att kunna påverka, men också de små gräsrotsorganisationernas effektivitet och direkta hjälp. BAS har mitt fulla stöd som sistnämnda och jag tycker framför allt om deras breda perspektiv och deras filosofi om hjälp till självhjälp.

Det är svårt att förändra världen på några veckor. Viktigast av allt är kanske att få en inblick i en värld och vardag som är så annorlunda vår egen.

TACK Mia, Rita & Ramesh!
All my best to you //Jessica

 

Frustration

Den 29 mars 2010

Sedan två veckor tillbaka är T.U. Teaching Hospital stängt. Det innebär tragedi för alla de sjuka nepaleser som varje dag söker vård vid sjukhuset, dryga 2000 per dag. I Kathmandu finns det två allmänna sjukhus som tar emot patienter från hela Nepal och när ett av dem håller stängt blir det katastrofala följder för den enskilde

Varför är då sjukhuset stängt?!
Sjukhuset är ett universitetssjukhus med många arbetande läkarstudenter, motsvarande svenska AT-läkare. För två veckor sedan började de läkarstuderande att opponerade sig mot det nyligen genomförda läkarexamensprovet. Studenterna och skolledningen anklagade sjukhusledningen för att ha tagit emot mutor och släppt igenom vissa studenter genom den tuffa läkarexamen. Demonstrationer utbröt och läkarna har strejkat sedan dess, under några dagar var till och med akuten stängd.

T.U. Teaching Hospital är ett allmänt sjukhus som tar emot alla de fattiga och sjuka som inte har råd med den privata sjukvården. Varje dag är det många nepaleser som lämnar sina hem för att söka vård vid detta sjukhus, allt ifrån de avlägsna små bergsbyarna till djungelområdet i söder. Många gånger har familjer splittrats pga. sjukdom eller olycka och resan till huvudstaden har varit långväga ofta med några dagars vandring och bussfärd. Eftersom kommunikationen i detta land inte sker med blixtens hastighet så har dessa människor inte fått höra att sjukhuset är stängt utan de kommer fram till ett låst sjukhus. Eftersom tillströmningen av patienter i normala fall är stor och belastningen på sjukhuset är hög så blir det en ohållbar situation vid det andra allmänna sjukhuset, Bir Hospital… dessa dagar är köerna dit enorma.

I morse mötte jag en ledsen Ishwor i trappan på härbärget, han skulle idag ha blivit av med gipset runt sin arm som han tålmodigt har svettats i under sex veckor men eftersom sjukhuset är stängt får han snällt vänta. Harikala vänta på provsvaren från sin gynekologiska undersökning som genomfördes för två och en halv vecka sedan, medicinen är slut och hon har blödningar från underlivet. Manoj väntar på läkarutlåtandet från sin senaste plastikoperation(han hade 50 % brännskador), ska han återvända till hembyn där familjen väntar sedan ett par månader eller är det möjligt att genomföra en ytterligare operation av hans händer så att han framöver kan börja arbeta igen? Danbhadur ska besöka sjukhuset varannan dag, hans bandage och gips måste bytas regelbundet för att räta ut den tidigare felbehandlade handen men dagarna går och ingen vet hur det kommer påverka den sexåriga pojkens hand. Livsviktiga operationer är inställda och redan hårt drabbade människor lider svårt. Frustrationen är stor och vi tänker på alla de patienter som vi varje dag skulle ha mött vid vår infodisk vid sjukhusentrén, på alla de patienter som i normala fall blir skickade till BAS härbärge av sjukhusets läkare…

Att förhindra livsviktig sjukvård, att förvägra behövande människor vård – det är omänskligt!

Styrka

Den 27 mars 2010

Häromdagen träffade jag en av de starkaste kvinnor jag någonsin mött. Även denna kvinna bär namnet Rita, hon är 26 år gammal och har en dotter Debi som är 6 år gammal. För tillfället bor hon på BAS härbärge och här är hennes livshistoria…

Rita föddes för 26 år sedan i en liten by, Sindupalchuk, i östra Nepal. Hennes föräldrar ägde lite land, ett hus och några djur. Hon fick snart fem småbröder som hon såg efter när föräldrarna arbetade. Familjen klarade sig på vad det lilla jordbruket inbringade. Rita gillade att arbeta på fälten och med djuren, hon var stark som en oxe och kunde bära som en hel karl!
När Rita var 13 år gammal så dog hennes föräldrar och hon blev ensam med sina fem småbröder. Hon skötte om både bröderna och hemmet och allt ansvar vilade nu på hennes späda axlar.
Vid femton års ålder blev hon bortgift med en man som lämnade henne efter 3 dagar i svärföräldrarnas våld. Hon blev husets slav utan en rupie i betalt och endast med dålig mat som belöning och en ständig mobbing och terror. En kvinna som inte kan behålla sin man hemma är inte vatten värd och blir ett direkt föremål för trakasserier. Att Rita endast var ett barn tog ingen hänsyn till. Efter ett par år stod hon inte ut längre och hon beslöt sig för att bege sig iväg för att söka rätt på sin man. Enligt den nepalesiska traditionen gifter sig en kvinna endast en gång vilket ligger djupt rotat hos Rita och att gifta om sig var absolut inte något alternativ för henne. Tillslut hittade hon sin man i huvudstaden Kathmandu. De levde tillsammans i storstaden ett tag och Rita blev för sju år sedan gravid. De flyttade tillbaka till hembyn och mannens föräldrar. Under graviditeten anade hon oråd, barnet rörde sig inte och hon ville uppsöka läkare men svärmodern var av annan åsikt. Eftersom hon minsann fött sju barn ensam så behövde väl inte Rita springa hos en läkare, vad är det för ett daltande! Så något läkarbesök blev det aldrig.
Rita var ensam när hon födde Debi, hennes farhågor besannades och Debi föddes med ett deformerat huvud och hon var efter födseln mycket illa däran. Debi blev inlagd på barnsjukhuset, Kanti Hospital, i Kathmandu och en akut operation genomfördes. Efter tre månader skulle nya operationer och behandlingar utföras. Tillbaka i hembyn började återigen svårigheterna, mannen lämnade henne igen på grund av att deras dotter var handikappad och svärföräldrarna behandlade nu henne om möjligt ännu värre, ständiga trakasserier på grund av att Rita hade fött ett barn med funktionshinder. Svärföräldrarna förbjöd Rita att åter besöka sjukhuset eftersom man ansåg att det var onödiga kostnader, familjen hade ju redan betalat för en operation räckte inte det?! Bristen på vård har inte underlättat det för Debi, hennes huvud är deformerat, hon har inget tal och hon kan inte stå eller gå.

I fem långa år slet Rita och skötte hemmet och dottern, ständigt förtryck av sina svärföräldrar. Tillslut för ett år sedan begav hon sig återigen till Kathmandu med hopp om att kunna återförenas med sin man. Hon hittade en lägenhet och hon började jobba med att tvätta och städa hemma hos rika storstadsbor. När hon jobbar har hon med sig Debi, en del tycker det är okej medan det hos en del arbetsgivare inte ses med blida ögon och de släpper inte ens in henne. På grund av okunskap ses alla former av handikapp eller annorlunda utseende som något ondskefullt, ett straff från gudarna och allt som är annorlunda förkastas och förtrycks. Det är inte lätt att vara handikappad eller att ha ett handikappat barn i Nepal.

Rita har ett fantastiskt tålamod med Debi, hon spenderar all vaken tid med sin dotter som är otroligt krävande. Debi kan inte göra någonting själv, det är en ständig påpassning för Rita som är totalt ensam. Hon ser sin man ibland, de bor i samma område men han behandlar henne som luft och vänder bort blicken när de möts.

Så länge Rita och Debi är friska så klarar de sig men som för så många andra nepaleser så finns det inga marginaler. Debi har nu blivit svårt sjuk och det innebär katastrof för dem. Rita kan inte jobba och utan inkomst blir hon snart vräkt från sin lägenhet, hon har inga pengar till sjukvård för Debi som bara blir sämre och sämre… en ond cirkel som snurrar allt fortare. I Ritas vardag inkluderas inte lyxen att planera för framtiden, det handlar om att överleva en dag i taget.

Tack vare BAS har nu Debi fått vård och vi bryter den onda cirkeln. På härbärget får de nu bo tills de klarar sig själva igen. Trots alla svårigheter och alla problem som Rita har utsatts för under sina blott 26 år så är det med livfulla ögon och ett leende på läpparna hon berättar om sitt liv, hon har en enorm inre styrka och kämparglöd. Hon utgör en inspirationskälla utöver det vanliga.

Som jag har berättat tidigare så har BAS ett nytt projekt på gång för handikappade barn, det är BAS Ritas syster Ratna som håller på att starta upp behandling och dagcenter för barn i Debis situation, handikappade barn som växer upp under fattiga och svåra förhållanden och ensamma mammor som behöver såväl emotionellt som ekonomiskt stöd.

I en annan del av världen…

Den 24 mars 2010

Tidig morgon startar vi vår färd mot södra delen av Nepal, Chitwan. Gruppen består av Rita och Ramesh, jag (Maria) och volontärerna Jessica, Charlotta och Sara. I BAS minibuss tar vi oss sakta fram på i svenska mått mätt katastrofalt dåliga vägar, gropiga och håliga vägar som i slingrande serpentiner för oss ut ur Kathmandudalen och ner mot det platta söderlandet, Terai. Det är ett kuperat landskap med höga berg och djupa dalar, floden som ringlar sig fram, frodig grönska och färggranna blommor. Vi passerar genom den nepalesiska vardagen och vi får ta del av såväl matlagning som jordbruk och fårvallning. Trafiken är hektisk, färgglada långtradare som fraktar frukt och grönt från frodiga Chitwan, snabba motorcyklar och överfyllda bussar med passagerare på taken. Ett ständigt tutande “nepali music” och det eviga dammet “nepali pouder”.

Vid tidig eftermiddag anländer vi hos Ritas föräldrar och blir varmt mottagna av Ritas föräldrar och hennes brors familj som alla bor i samma hus. På nepalesiskt vis blir vi bjudna på lunch bestående av ris, linsgryta, grönsaksröror, yoghurt och dagen till ära kyckling. Kryddstarkt och underbart gott!

Vi njuter alla av den friska luften och de vackra omgivningarna. Vi är på landet och får ta del av allt som hör därtill, hämta vatten från brunnen, plocka papaya från träden, busa med fåren och åka traktor! På kvällen sitter vi under stjärnorna, på husets takterrass och njuter av god mat i goda vänners lag=)

Vi vaknar till ljudet av en buffel som blir mjölkad och morgonpigga tuppar, en ny dag och ett nytt äventyr väntar. Dagens projekt består av att dela ut skolkläderstyg till barnen i en liten fattig by uppe i djungeln knappt ett par timmars vandring från Ritas föräldrahem. I Kathmandu hade vi tidigare fått köpa bra tyg till inköpspris från en skräddare som stödjer BAS arbete. Vi hade köpt in tyg till de 120 skolbarnen som går i byn Damilis skola. Byn ligger otillgängligt och vi anlitade ett par bärare som hjälpte oss att frakta tyget. Vi påbörjade en svettig och kuperad vandring och det gick åt många liter vatten i den trettiogradiga värmen.

Vi skymtade så småningom små hyddor där uppe på kullarna, terrassodlingar och så småningom den byggnad som utgjorde byskolan. Byn är högt belägen och det känns som vi befinner oss i en helt annan del av världen än den vi känner, på en helt annan planet. Invånarna tillhör kasten/folkslaget chepang (vilket är en av de lägsta och outvecklade kasterna i Nepal), de bor i små hyddor och de lever fortfarande mestadels av det som naturen har att erbjuda. Sedan ett par år tillbaka har man börjat bruka jorden och odlar majs, det varma och torra klimatet tillåter inte odling av ris och andra grönsaker. För fem, sex år sedan byggdes en kyrka i byn och alla bybor är numera kristna. Kyrkans församling har hjälpt till att finansiera byskolan och kyrkan betalar även den lunch som eleverna erbjuds varje dag.

Nyfikna barn vällde ut från den rosafärgade skolbyggnaden och undrade varifrån dessa blekansikten kom ifrån och vad vi hade på deras skola att göra… berättigade frågor som snart besvarades. Lärarna hjälpte oss att ta fram tre barn vilka utgjorde modeller för storlek small, medium och large sen påbörjades mätning och tillskärning av tygerna, full aktivitet och många hjälpande händer. Blyga barn med stora förundrade ögon tog emot de tyger vi delade ut. Ett par lokala skräddare var med oss och de ska sy upp barnens skolkläder, goda jobbtillfällen. Glädjen är stor hos oss alla, det är en glädje att få och det är en enorm tillfredsställelse och lycka att få ge – Tack Du BAS-givare som gjorde denna klädutdelning möjlig! Totalt var omkostnaderna för tygerna 2 500kr och det gav 120 skolbarn och fyra lärare kläder.

Väl tillbaka i Ritas föräldrahem mötte vi Nirmala som tidigare jobbade vid BAS härbärge i Kathmandu. Hon och hennes familj hade råkat ut för en olycka, deras hus brann nyligen ner till grunden och för denna fattiga familj innebar branden en katastrof. Familjen som består av Nirmala och hennes dotter, Nirmalas föräldrar och hennes 7 syskon bor nu i ett skjul. Familjen har ett stort behov av ett nytt hus och det helst innan den tuffa monsunperioden gör sitt antågande i juni. Ett nytt hus (som i våra ögon mest är en bättre byggd hydda) kostar ca 4 500 kr att bygga och hitintills har familjen lyckats låna 1 800 kr av generösa och hjälpsamma bybor. BAS ska bidra med 1 000 kr och Ritas pappa lovar se till att huset står färdigt innan regnet kommer.

Det är med stor tillfredställelse och med ett brett leende på läpparna som jag denna dag somnar in under myggnätet.

Namaste!

BAS-behov

Den 9 mars 2010

Vi vaknade innan solens strålar hade börjat värma och samtidigt som människans bäste vän hunden, eller i Kathmandutermer -väldigt många vänner som ylar i en ostämd kör. Anledningen till ett extra tidigt uppvaknande var att BAS denna dag skulle ordna med en hälsodag, en “Health Camp”.
Rita hade långt innan valt ut en by och dess skola, byn Devbhumi i Aapjhariområdet (som fått sitt namn efter mangoodlingarna i området, aap betyder mango) och skolan Bhuwaneshwori Primary School . Byn ligger ett par mils körning öster ut från Kathmandu.

Rita hade samlat ihop ett kompetent litet gäng, det var läkaren Rupa, sjuksköterskan Bhawana, volontärerna Sanju och Bijay (som studerar vid St. Xivier University, motsvarande en socionomutbildning och praktiserar på BAS) Rita och hennes man Ramesh, jag och mina vänner Jessica och Charlotta som nyanlänt från Sverige för att volontärarbeta.
Temat denna dag var “Ta hand om din hälsa och din kropp”. Varje barn på skolan, ca 200 elever, skulle få en enkel hälsoundersökning och vid behov bli tilldelad medicin. Dessutom skulle vi anordna en aktivitet för att främja hälsa och stärka medvetandet om vikten av att ta hand om din egen kropp och ta ansvar över ditt eget liv.

Tidig morgon lämnade vi Kathmandus kaotiskt myllrande stadsliv och begav oss på skumpande vägar ut på den nepalesiska landsbygden. Stora fält öppnar sig med odlingar av ris, raps och potatis, böljande gröna kullar och på avstånd höga snöklädda bergstoppar. Solen strålar från en klarblå himmel och Nepal visar sig från den vackraste sidan!

Längs den slingriga, grus och stenbelagda vägen möter vi hönor, kor och hundar. Männen sitter på huk med sitt morgonte i handen medan kvinnorna sedan många timmar sliter på fälten. Vi ser ett och annat byggarbete, där hus börjar ta form under byggställningarna av bambu. Vi möter unga kvinnor med barn på ryggen och äldre kvinnor kånkandes på rissäckar, grönsaker eller vatten. Kvinnor som arbetar och sliter medan männen stilla betraktar…

Vi anländer till den lilla byn och vår minibuss väcker stor uppmärksamhet eller snarare vi blekfisar som kommer ut ur den. I själva byn är det inte många hus, kanske ett hundratal … många av eleverna har lång väg till skolan, upp till tre timmars vandring – enkel väg!
Det är i låga murade byggnader som de 5 klasserna befinner sig i, de fallfärdiga byggnaderna formar en kvadrat runtom en skolgård. Det är en väldigt låg standard och det finns ännu inte elektricitet på skolan. Klassrummen består av murade väggar, träbänkar och en svart tavla. Det finns ett extra rum som skolans rektor delar med sina kollegor. Rummet fungerar även som sjukstuga, matrum, materialrum, mötesrum mm.

Från det att vi sätter foten på skolgården blir det jubel och klang, alla eleverna rusar ut o undrar nyfiket vad vi är för ena. Det är barn med smutsiga ansikten och trasiga, smutsiga skoluniformer och sandaler som möter oss. Pigga och nyfikna ögon tindrar mot oss och glada tillrop från alla håll, Hi! Namaste!

Vi får tillgång till ett av klassrummen som vi snart fyller med mediciner och informationsbroschyrer och det formligen väller in elever som vill bli undersökta. Jag, Carlotta och Jessica vänjer oss snart vid den osvenska kaotiska röran och vi hittar alla våra funktioner. Charlotta är läkare och hon tillsammans med doktor Rupa undersöker tålmodigt alla de 185 barnen. Jessica dokumenterar, fotar och filmar. Och jag hjälper till vid vägningen. Rita och Ramesh har den övergripande kollen och hjälper till både här och där. Sjuksyster Bhawana delar ut mediciner och konsulterar.
Rummet surrar av aktivitet, barnen blir inskrivna och vägda otåligt står de sedan och väntar på sin tur att få träffa doktorn där det undersöks i mun, hals, ögon och lyssnas på hjärtat.

Volontärerna Sanju och Bijay var denna dag med om ett eget litet äventyr. De fick inte plats i minibussen och skulle ta sig till byn med en lokalbuss, problemet var dock att bussen bara gick halva vägen sen fick de vandra ett par timmar i stekhet sol innan de svettiga och törstiga anlände… puh!

När Sanju och Bijay nu var på plats drog vi igång den aktivitet som vi planerat för de barn som inte var i doktorernas händer. Dock en lite fnurra på tråden, vi skulle visa en film och när vi frågade om det fanns ström så sa rektorn att -Ja, det är ström… Men snart fick vi klart för oss att de han menade var att de enligt elschemat var ström tillgängligt i byn nu men inte på skolan för här fanns det inte ngn el indragen överhuvudtaget! Så vad göra? Jo med hjälp av en lånad kabel lånade vi el från det närliggande huset och filmvisningen var inom kort igång, det lånades TV av ngn i byn och DVD-spelare hade vi själva med. Förra året producerade BAS filmen “My Life” som sponsrades av svenska bidragsgivare. Filmen handlar om en föräldralös pojke som stöter på många problem och svårigheter, allt från aga till rökning , barnarbete och civilkurage, men tack vare hans egen drivkraft kommer han vinnande ut ur en svår barndom. Efter filmvisningen så hade Sanju och Bijay en bikupsaktivitet där eleverna sedan fick redovisa resultatet inför varandra. Ett bra sätt att få dem att tänka till kring filmens tema.

Ryktet gick snart på byn att läkarna har kommit till skolan så tillströmningen från bybor var en aldrig sinande sådan. Det var först framåt eftermiddagen som stetoskopen och medicinerna packades ihop.

Det generella intrycket från läkarna Charlotta och Rupa var att barnen har mycket dålig tandhygien och den grundläggande hälsan är mycket dålig. Det var en handfull elever som var i behov av läkarvård. Vår analys av dagen är att det är ett stort behov av hälsoundersökningar men framförallt så saknas basala kunskaper om vård och hälsa och förebyggande av sjukdomar.

Vi saknade föräldrarnas närvaro, trots att information gått ut till föräldrarna om vår aktivitet på skolan så var det endast ett fåtal som hittade dit. För att få till en långsiktig och hållbar förändring så måste både barnen tillsammans med sina föräldrar delges information och medvetandegöras.

När vi utvärderar dagen och BAS första “Health Camp” så har vi insett att vi nästa gång ska vara fler läkare och framförallt fler sjuksköterskor. När vi framöver ska göra aktiviteter av detta slag ska vi fokusera på att informera om basal kunskap om kropp och hälsa såsom exempelvis tandvård, personlig hygien, vikten av rent vatten och näringsriktig mat.

En spännande dag på den nepalesiska landbygden, långt långt bort från den svenska civilisationen och vårt välfärdssystem med en sjukvård öppen och tillgänglig för alla.

Namaste!

Känslor

Den 1 mars 2010

Nepal är ett land som väcker mycket känslor inom mig och jag tänkte delge Dig mina tankar och funderingar.

Jag känner tacksamhet när jag på morgonen promenerar till templet upp mot Kitipur, tacksamhet över alla mina nära och kära i både Sverige och Nepal, tacksamhet över att jag är frisk och full av energi, att jag har ett jobb och att jag har den fantastiska förmånen att få ta del av två skilda världar i öst och i väst.

Jag får en enorm energikick av att få vara en del av BAS, att få arbeta tillsammans med Rita och tillsammans med henne utveckla verksamheten i Nepal. Energin formligen sprutar när jag tänker på de underbara människor som under detta år har visat ett intresse och engagemang för BAS i Sverige. Att få jobba tillsammans med människor med stort hjärta och socialt engagemang, som tillsammans brinner för att förbättra situationen för medmänniskor i Nepal – det går jag igång på!

Jag blir ilsk som en fräsandes och morrandes tiger när jag möter den fruktansvärda diskriminering som genomsyrar det nepalesiska samhället; när folk av högre kast behandlar människor av låg kast som djur och värre än så, när män behandlar kvinnor som sina slavar och egendomar och när handikappade barn och vuxna göms och inte får existera på ett värdigt sätt… grrrr

Jag blir euforiskt lycklig när jag leker, spelar och övar engelska med barnen på härbärget. Deras glädje blir min glädje och det är alltid nära till skratt tillsammans med dem. Även att vi inte har många ord gemensamt, de kan engelska ungefär lika bra som jag kan nepali, så förstår vi varandra oftast… o gör vi inte det blir det istället roliga missförstånd=)

Jag blir rörd av den generositet, värme och kärlek som jag får här, helt utan krav på motprestation. I Nepal behandlas en gäst som en gud och oavsett hur fattig du än är så har du alltid något att erbjuda en gäst, om inte annat så en kopp te – cia. Här finns det alltid tid att sitta ner och prata, att ge en stund av din tid till den som behöver ett lyssnande öra eller ett gott råd.

Jag blir ledsen när bristen och ibland avsaknaden av infrastruktur i landet medför att sjuka inte alls kommer under vård eller att de inte kommer under behandling i tid och därför dör, att många får leva under ständig matbrist, att vattenbrist och långa distanser till vattenkälla hindrar och förstör skördar, att skolvägen blir alltför lång och farlig så barnen inte får någon utbildning…

Jag blir djupt engagerad när jag stöter på ett problem som BAS kan vara med och lösa. Det kan handla om en mycket fattig människa som behöver en hjärtoperation, eller ett barn som vi kan hjälpa så att han/hon får en bra skolgång, det kan vara att ordna en bloddonation för en patients överlevnad eller att finna ett hem åt ett övergivet barn. Problem är utmaningar och tillfredsställelsen är enorm när det blir en lycklig utgång.

Jag blir fascinerad över de levnadshistorier som jag har förmånen att få ta del av, jag lyssnar och skriver så att pennan glöder. De kvinnor och män jag möter har så mycket att berätta, de lever på platser som är så annorlunda mot min vardag och de har erfarenheter som jag aldrig kommer att samla på mig under denna livstid. Den gemensamma nämnaren för alla som jag hitintills har mött är att de har en enorm kraft, en överlevnadsstyrka som har tagit dem genom svårighet efter svårighet. Det är både skratt och tårar ackompanjerar deras röster och jag är rörd och fascinerad, denna kraft kan försätta berg!

 

 

Ett efterlängtad besök

Den 1 mars 2010

Igår den siste februari firade Nepal “Holi” en galet tokig festival som börjar firas långt innan den faktiska helgdagen. Firandet har sin upprinnelse ifrån en hinduisk religiös berättelse där den goda gudstrogna vinner över det onda. Helgdagen firas genom att alla, hemma såväl som på gator och torg kastar färg och vatten på varandra. Alla regnbågens färger, vatten ballonger och vattenpistoler far i luften. Alla blir vi som barn på nytt! Vi firade denna dag tillsammans på härbärget, de boende, Ritas familj och Ritas syster med familj. Vi hjälptes först åt att laga maten, ris, grönsaksröror och dagen till ära kyckling. Det är inte ofta en fattig person i Nepal har råd att äta kyckling, så när det händer är det fest. Sen började det roliga – ett galet färg- och vattenkrig och alla skrattade vi så att vi grät! Helt utmattade sjönk vi sedan ihop och njöt vi av den goda maten. Den bästa medicinen mot sjukdomar och svårigheter är skratt och gemenskap=)

Jag vaknade vid halv femtiden imorse av rinnande vatten och muntra röster, idag var det dags för ett efterlängtat besök. Pashupati är den hinduiska gudens Shivas tempel, Shiva är den mäktigaste guden av dem alla och Pashupati är det största och viktigaste templet för alla hinduer. Hit vallfärdar troende från hela världen. Många av de boende på härbärget har varit i Kathmandu många gånger men deras upplevelser av staden är oftast bara sjukhusen och härbärget. Det är en stor önskan för många av dem att någon gång får be och offra vid Pashupati.
Tidigt innan solen har gått upp och innan du har stoppat något i magen är den tid då en rättrogen hindu går till templet för att offra och be. Nybadade och med stor förväntan i ögonen samlades alla vid härbärgets lilla minibuss, vi packade in som små sillar(trafikreglerna är inte desamma som här och det finns ingen begränsning mer än den fysiska hur många som kan få plats i en bil) och rullade iväg genom Kathmandus gator. Ännu har trafikkaoset inte kommit igång och ännu sover många i de hus vi passerar. Hundarna ligger och sover tillsammans med de hemlösa. Vid vägkanten har en och annan eld tänts av ihopsopat skräp, händer som värmer sig, kroppar som vaknar till liv… en ny dag börjar gry i mångmiljonstaden Kathmandu.

Jag som inte är hindu får inte gå in i det heliga templet utan får istället stå och betrakta alla de människor passerar in och ut genom den stora smyckade porten. Det är måndag morgon och guden Shivas heliga veckodag så det är idag extra många besökare. Det är en salig blandning av rika och fattiga, kvinnor och män, unga och gamla.
De vaksamma aporna vaktar templet och sköter hög säkerhetsvakten exemplariskt, så fort något sticker ut från kroppen eller du har något i handen så är de där med blixtens hastighet och norpar det med sina kvicka små händer.
Utanför tempelporten sitter många hemlösa och tigger, de bor på tempelområdet och tillbringar sina dagar med att tigga ihop till brödfödan.
Nästan alla män som passerar har någon slags käpp eller träpinne i handen och jag trodde att detta ting var en del av någon religiös ritual, men ack så fel jag hade… det är endast ett tillhygge för att i gryningstid skydda sig mot alla vildhundarna som männen passerar under sin tidiga morgonpromenad upp till templet.
Alla tempel har sin huvudgud och inne i templet och utanför finns det sedan mängder av ytterligare hinduiska gudar. Utanför varje tempel står gudens färdmedel och vaktar, Shiva färdas på en oxe och en stor guldfärgad staty av en oxe vaktar Pashupati. Detta tempels betydelse och påverkan på den nepalesiska befolkningen kan beskrivas med att det i hela Kathmandudalen inte brukas någon jord på annats sätt än med de egna händerna. Eftersom oxen är guden Shivas färdmedel så är oxen helig och får inte användas till jordbruk och därmed inte heller något annat djur eller maskin.

Glädjen är stor när härbärgets boende åter kommer genom Pashupatis port, besöket är en stor upplevelse för en troende hindu och mångas högsta önskan har idag blivit uppfylld! I Nepal är religionen mycket viktig och för många ger det en enorm styrka när livet är hårt och tufft som det för denna grupp människor. Glatt strosar vi ut från tempelområdet, inget manfall bara “sandalerfall”… innan du går in i templet tar du av dig skorna och när Ishwor kom tillbaka och skulle ta på sig sina sandaler igen gick de inte att finna, så de var bara att sticka fötterna i någon annans sandaler – ofrivillig byteshandel=)

En härlig start på dagen och nu är det dags för en smaskig nepalesisk frukost: dal, bahat och tarkari.

Hälsningar från ett soligt Kathmandu!

 

 

 

Februari 2010

Delad glädje och en liten sorg…

Den 26 februari 2010

Att se Sirirams strålande ögon när han får den gamla symaskinen av märket Singer levererad, en gammal närmast antik maskin som varken du o jag ens skulle fundera på att börja sy med, ger delad glädje och mina ögon strålar tillbaka. Vi är idag tillbaka hos Tuli Kanchhi (som jag tidigare skrivit om) och hennes familj i slumområdet vid Manarafloden. Vi möttes dock av en gråtmild och mycket ledsen Sirjana. Presenterna som hon fick då vi sist besökte henne, en gåva från den svenska familjen som har sponsrat hennes skolgång detta år har stulits. För ett par dagar sedan när hela familjen var med modern på återkontroll vid sjukhuset passade någon på att stjäla deras tillhörigheter däribland Sirjanas presenter. Eftersom deras boende än så länge utgörs av ett skjul på den tomt de nu äger så går det givetvis inte att låsa. Antagligen var det avundsjukan och girigheten som tog överhand hos någon annan boende i området. Tuli Kanchhi är inte den som låter sig jamsas med så hon söker nu med ljus o lykta efter tjuven och kommer säkerligen finna ut vem det är. Men hela världen har krossats för tioåriga Sirjana och hon blir än en gång varse att livet inte är rättvist! Något gladare blir hon när hon ser att vi levererar en symaskin till hennes far och en säng till familjen och hon smittas av moderns glädje när hon får en stearinljusform, vax och snöre. Nu kan Thuli Kanchhi börja producera ljus för eget bruk men framförallt för att sälja. Eftersom elförsörjningen inte fungerar i Nepal såsom vi är vana vid i Sverige, nu är det ungefär 14 h/dag utan ström och stearinljus går därför åt som smör i solsken. Med inkomsterna från Sirirams systuga och ljusförsäljningen kommer de nu att klara sig ekonomiskt och förhoppningsvis även kunna spara en del så att de åter kan få familjens ekonomi på fötter och inom en snar framtid ha ett riktigt hus på tomten. Tuli Kanchhi lärde sig att stöpa ljus när hon bodde på BAS härbärge och hon visar mig nu mycket noggrant hur proceduren går till, jag tittar och lär… kunskapen kommer jag att ha nytta av då vi ska stöpa ljus på härbärget=) Det känns underbart att se glädjen och värmen som omger denna lilla familj, jag håller alla tummar och tår för att de nu ska få fortsätta skratta och le, de har haft bekymmer så att det räcker och jag hoppas att Sirjana ska få motsatsen bevisad, att livet är rättvist – om du kämpar och sliter ska du få lön för mödan, förhoppningsvis kan BAS bidra till det! Vi fortsätter dagen i glädjens tecken, med små medel gör vi idag stora inköp och får maximal utdelning i form av lycka av stora mått. Idag har BAS sponsorer bidragit till mycket och stor glädje hos BAS boende. För tillfället är det sju barn som bor på härbärget och idag har de fått nya kläder vilket ingen av dem tidigare har fått, det har alltid varit ärvda eller skänkta begagnade kläder och aldrig något nytt. Det är ingen uppsjö av kläder i garderoberna som hemma hos oss, här finns inga garderober och det är en lyx om du har ett klädbyte. Ett par egna jeans, inköpta för endast 20sek men en hel förmögenhet fjortonåriga Ishwor. Glädjen och lyckan är därför enorm!!! Kurtha Suruwal (traditionella kläder för nepalesiska flickor och kvinnor, en slags tunika med tillhörande byxor och sjal) har lilla Dina drömt om så länge hon kan minnas, hitintills har det mest varit brödernas ärvda kläder hon har fått kliva i, att nu se hennes tindrande ögon ger en obetalbar lyckokänsla. Dagens shopping har dessutom givit en stor mängd vax till den ljusstöpning som vi lär ut till de boende. De kan på detta sätt dels tjäna en slant då de bor på härbärget genom att producera ljusen och sen sälja själva eller genom BAS till en återförsäljare. Framförallt kan de ta med sig kunskapen hem till byn där ljusproduktionen kommer att inbringa en liten men stadig inkomst. Dessutom är det ett tillfälle för samvaro och aktivitet på härbärget, alla arbetar tillsammans och det är tjo och tjim och många skratt under arbetet. Idag har vi dessutom utökat köksutrustningen med en riskokare och en stekpanna. Vi har köpt till några nya lakan och kuddfodral till sängarna och Collie som lagar mat och städar har fått ett par nya sandaler. Tack Du som ger bidrag till BAS – det är Du som har gjort dagens lycka möjlig!!!

 

Möte med Dina

Den 23 februari 2010

En av de som bor på BAS härbärge är Dina Nath Bhattarai, han är 54 år gammal. Dina är en liten kutryggad man med de snällaste varmaste bruna ögon du kan tänka. Han ger ett genuint och ärligt intryck, en snäll liten farbror som verkar mycket äldre än sina 54 år. I hembyn Solokumbo har han sin fru och deras fyra barn, två flickor och två pojkar. Två av barnen går i skolan, de två yngsta är ännu för unga. Byn ligger vid “Sagarmatha”, vid Mount Everest. Sagarmata är det nepalesiska namnet på världens högsta berg.

Området är totalt annorlunda, långt ifrån det förorenade och smått kaotiska Kathmandu. Här är det vackra bergsvyer och en stilla natur så långt ögat och örat når. Det är ett tufft klimat med endast fyra månader utan snö och kyla. Det är ett hårt liv i bergsbyn, Dina äger en bit land och på den försöker familjen att producera den mat som de behöver för att överleva. Nu har dock den enda kon dött och det är svårt att få ihop brödfödan. Dessutom har Dina haft svåra hälsoproblem de senaste åren, förutom att det har smärtat och tärt på Dina har det även kostat familjen mycket oro,energi och pengar.

För åtta år sedan hände det som händer så många andra som lever i dessa otillgängliga kuperade områden, platser där vi inte ens kan föreställa oss bo på, Dina föll när han var ute och arbetade. Han föll mycket illa men som också vanligt är så sökta han inte vård för sina skador. Det fanns inget närliggande sjukhus, inte ens en sjukstuga. Dina levde under många år med svåra underlivssmärtor och efter fyra år blev hans smärtor outhärdliga, hans matsmältningsapparat och urinvägar fungerade inte och han bajsade en gång var tjugonde dag. Nu som först sökte han vård vid det nu uppförda “närliggande” sjukhuset, det tog honom fyra dagar att gå dit! På sjukhuset konstaterade man att han var så illa däran att han måste till ett mer kvalificerat och utrustat sjukhus i Kathmandu. Dina hade inga som helst ekonomiska möjligheter att ta sig till huvudstaden, hans familj är mycket fattig och han kunde inte heller låna ihop så mycket pengar. Läkarna insåg Dinas problem och samlade ihop pengar och köpte en flygbiljett åt Dina. Dina kom med ett från det lokala sjukhuset rekommenderat brev till “Patnan Hospital” i Kathmandu. Här blev han tack vare det brevet snabbt opererad och även här hade han tur att få ekonomisk hjälp, han fick operationen och hemfärden betald av sjukhusets välgörare/donatorer.

Dinas underliv är dock så illa skadat sedan fallet för åtta år sedan och därefter avsaknad av vård under lång tid att han aldrig kommer att bli helt bra. För ett och ett halvt år sedan blev det återigen värre och han behövde ännu en gång vård i Kathmandu. Nu var det så illa att även hans äldre bror hade råkat ut för samma sak, han hade också fallit och skadat hela underlivet med avförings- och urinproblem som följd. Som alltid för människor som bor i dessa otillgängliga byar innebär olyckor och sjukdomar ekonomiska katastrofer för familjerna. Det finns ingen ekonomisk buffert, här levs livet från dag till dag och det finns ingen sådan lyx som att kunna planera inför framtiden. Återigen hade Dina tur och fick viss del av resan betald av staten, resten lånade han och hans bror ihop av byborna. Väl i Kathmandu och tillbaka vid “Patnan Hospital” måste Dina denna gång själv samla ihop pengar till operationen, viss del av medicin och sjukvårdsmaterial stod sjukhuset för. När du inte har ngr pengar och inte ngn att låna av så finns det inte så mkt val, de bägge bröderna sov på gatan och försökte tigga ihop pengar. När de hade lyckats samla ihop 1200 Nrp(10 nepalesiska rupees=1sek) av de 7000 som behövdes så blev de överfallna och rånade. Nu hade fem månader gått sedan de lämnade byn och de var tillbaka på ruta ett och hoppet var på väg att lämna dem när de för ett år sedan möter Rita och mig vid sjukhuset. Rita gör som hon alltid gör, hon förhör sig ordentligt om vad det är för personer och om de är i behov av BAS hjälp eller inte. Det är endast det mest nödställda som BAS kan hjälpa, vi har tyvärr ännu inte rum eller ekonomiska möjligheter att hjälpa fler än de mest akuta. Rita insåg snart att dessa bägge män var i stort behov av hjälp och de fick komma till härbärget. Här fick de tak över huvudet, en säng att sova i och mat två gånger om dagen. BAS hjälpte dem med de 7000 Nrp som behövdes till Dinas operation och vi hjälpte även hans äldre bror med den vård han behövde.

Som jag sa innan så kommer inte ngn av dem bli helt bra, deras underliv är så pass skadade. De kommer alltid att behöva återkontroller, behandlingar och medicin. Än så länge är det endast i Kathmandu som denna vård finns att tillgå. Det innebär ständiga ekonomiska svårigheter, det kostar både energi, tid och pengar att ta sig till huvudstaden – två dagars vandring och två dagar med buss. Brodern livnär sig på, förutom på familjejordbruket, att väva bambumattor som används vid risförvaring. Inkomst per dag är 40-50 Nrp…inte mkt med tanke på att en halvliter mjölk kostar 20 Nrp! Dina är ännu inte arbetsför och det är hans fru som får dra ett hårt och tungt lass för att familjen ska kunna klara sig.

För att underlätta de ekonomiska bekymren ska BAS fortsättningsvis hjälpa de bägge bröderna med medicinkostnader. De är alltid välkomna till härbärget när de är på återbesök vid sjukhuset i Kathmandu. Dina ska även få en ko av BAS (ca 15 000 Nrp) så att han och hans familj ska komma på fötter igen, tack vare kon kan de själva få bra, näringsrik mat och dessutom inbringar en ko så pass mycket mjölk så att han kan sälja på marknaden.

Dina är oändligt tacksam för all den hjälp han och brodern har fått av BAS och förhoppningsvis kan livet bli lite lättare för dem bägge framöver.

Efter samtalet med Dina känner jag mig både glad och ledsen, ledsen för att olyckor och sjukdomar ska behöva innebära en sådan katastrof för hela familjer, du kan ju tänka dig själv att vara ifrån din familj i nära ett år för att uppsöka vård o att du dessutom har fått tillbringa ett halvår av den tiden sjuk och tiggandes på gatan…

Glad för att Dina idag mår så mycket bättre, att framtiden för honom och familjen verkar ljus. Den värme och den glädje som han utstrålar ger mig en enorm energi, Tack Dina för att du delgav mig din historia!

 

Namaste!

Den 22 februari 2010

Idag ska jag berätta om mitt möte med Thuli Kanchhi och hennes familj.

Thuli Kanchhi är en stark kvinna i 40års åldern, hennes ögon glittrar av liv o hennes leende sprider värme. Vi har inte många ord gemensamt men våra blickar, ansiktsuttryck o gester säger så mycket och på det sättet når vi fram till varandra.

Jag träffade henne och hennes dotter Sirjana första gången för ungefär ett år sedan, hon kom då tillbaka till BAS härbärge efter att ha tillbringat drygt ett halvår i hembyn. Då var det sjukdom och tragisk familjesituation som jag mötte, nu är det helt annorlunda…

Men vi tar de från början, Thuli Kanchhi är i 40 års åldern och har växt upp på den nepalesiska landsbygden, ibland bergen norr om Kathmandu. Hon bodde i den lilla bergsbyn tillsammans med sin familj beståendes av mannen och två barn, en flicka och en pojke. Som så många andra nepalesiska kvinnor jobbade och slet hon hårt för att få ihop till brödfödan, som de flesta andra nepaleser så var de självförsörjande jordbrukare. De ägde en bit jord och ägde en ko och ngr hönor. En dag var hon ute och samlade in gräs till djurfoder då hon skadade sig i benet på en skära. Det blev ett sår som aldrig läkte och tillslut, för ett par år sedan tvingades Thuli Kanchhi att ta sig till huvudstaden för läkarvård. Hon lämnade sin familj och kom för första gången till en stad, till 3 milj. staden Kathmandu och hon hade ingen aning om hur o var hon skulle få hjälp. Hon hamnade vid ett av de stora sjukhusen, Bir Hospital. Här fick hon ingen hjälp, som ensam kvinna utan ngn vän eller släkting i medfölje tar sjukhusen inte emot dig. För att bli inlagd och behandlad vid ett sjukhus i Nepal måste du ha en person som tar ansvar för dig, som en förmyndare som tar ansvaret om det skulle hända patienten ngt, ex vid dödsfall. Thuli Kanchhi blev därför liggandes på en brists i sjukhusets entréplan helt ensam, utslagen och fysiskt väldigt illa däran.

Hon hade dock turen att möta Didi Rita. Tack vare Rita blev hon inlagd på sjukhuset och hon fick den vård som hon så väl behövde. Tyvärr hade Thuli Kanchhi även drabbats av cancer i benet och amputering var enda utvägen. Genom Rita och BAS fick Thuli Kanchhi hjälp med att köpa de mediciner och sjukvårdshjälpmedel som behövdes. När du är inlagd vid ett sjukhus i Nepal så ingår inga som helst sjukvårdsartiklar och du måste köpa allt från läkarens plasthandskar till kanyler och blod. Under rehabiliteringstiden bodde hon vid BAS härbärge. Thuli Kanchhi var dock mkt illa däran och behövde ständig hjälp så hon fick sända efter sin dotter från hembyn. På härbärget har vi ännu inte ekonomiska möjligheter att anställa ngn vårdare, så varje patient måste ha med sig ngn som sköter om dem om de inte klarar sig själva. Duktiga tioåriga Sirjana skötte om sin mor o gjorde sig snabbt hemmastadd på härbärget. Rita förklarade för Thuli Kanchhi hur sjukhussystemet fungerar, hur hon som fattig kvinna av låg kast måste stå på sig o formligen ”slå” sig fram…, med Ritas hjälp har hon åter hittat sin självkänsla och stärkt sitt självförtroende. Hon fick tillbaka sin mänskliga värdighet från att ha legat som ett hjälplöst kolli på ett betonggolv!

Efter ngr månaders behandlingstid var det dags för henne att ge sig tillbaka till hembyn och resten av familjen. Inom ett halvårs tid skulle hon komma tillbaka till BAS och sjukhuset för uppföljning och utprovning av fotprotes.

När Thuli Kanchhi o Sirjana kom tillbaka för ett halvår sedan hade de lämnat sin hemby för alltid, de flydde från en alkoholiserad man/far som misshandlade fysiskt och psykiskt och de såg som enda utväg att försöka sig på en omstart i Kathmandu. Med tungt hjärta hade hon lämnat sin son i byn tillsammans med hans far. Som pojke hade han en helt annan ställning i sin fars ögon. Han fick sin fars hjälp istället för de slag som mor och dotter fick utstå. Nepal är fortfarande ett patriarkalt samhälle där männen är de som styr o innehar all makt såväl inom familjen som i samhället.

Genom BAS fick Thuli Kanchhi o Sirjana den hjälp o det stöd de behövde, de fick bo på härbärget, Sirjana fick gå i skolan och Thuli Kanchhi fick hjälp med en benprotes och en symaskin så att hon kan försörja sig o dottern.

När jag nu möter dem sju månader senare har hela familjesituationen förändrats. Thuli Kanchhi har tillsammans med ngr andra fattiga i liknande situation lyckats att få en liten bit land, tilldelad av staten. När jag idag träffar henne och Sirjana bor de vid floden Manara i slumområdet, det är här de nu äger en bit land. Idag är det bara ett fallfärdigt skjul på den lilla tomten men snart ska det vara ett litet hus här. Hon har idag hjälp av den kyrka som finns på platsen, varje dag får de ett mål mat och de har dessutom lovat att hjälpa dem att bygga ett enkelt hus. Sirjana går nu i den skola som kyrkan bedriver, så hon behöver inte längre få skolgången sponsrad av BAS. Thuli Kanchhi har återförenats med sin man, han har förändrat sig och säger sig ha slutat dricka sprit och slå och än så länge fungerar deras familjeliv igen. Jag säger än så länge och håller alla tummar o tår för att de tillsammans ska få det att fungera, Thuli Kanchhi och hennes man Siriram, tillsammans med sonen Siba och Sirjana. Siriram är skräddare och har övertagit symaskinen, Thuli Kanchhi som lärde sig att stöpa ljus på BAS härbärge ska få ett bidrag av BAS i form av en ljusstöparform och på detta sätt ska familjen få ordning på sin ekonomi och starta om sitt gemensamma liv. Thuli Kanchhi är en otroligt stark kvinna som övervinner alla problem och hinder och hon är tillsammans med sin familj värd allt gott!

 

Mot himmelska höjder!

Den 18 februari 2010

Känslan av att åter få stå på nepalesiska marker är näst intill obeskrivbar. Jag kommer ut i ankomsthallen vid Kathmandus flygplats, jag ser Rita o Ramesh på långt hall o Rita o jag springer mot varandra, sådär som på film ni vet.. Allt går i slowmotion o sen pang världens varmaste kram, tårarna sprutar av lycka o vi marker inte ens att vi står i vägen for alla andra nyanlända, det är först när vakten ryter till oss som verkligheten kommer ikapp…a vilken lycka äntligen “hemma” igen!!!

Kathmandu omfamnar mig med den galna trafiken, alla dofter, alla färger, avgaser o det härliga myllret av gammalt o nytt i en salig blandning. Nya flashigt vrakiga bilar trängs tillsammans med gatuförsäljarna, kor o getter, hemlösa o valkladda kvinnor. Att komma tillbaka till härbärget igen är verkligen att komma hem,välkända ansikten blandas med nya patienter o den härliga känslan av gemenskap sitter i väggarna. Har hjälps alla att o vi blir som en enda stor familj där medlemmarna skiftar beroende på om ngn för tillfallet är inlagd for behandling vid sjukhuset eller är tillbaka i sin hemby efter slutförd behandling. Människor kommer o går, gamla som unga med olika sjukdomar o problem, den gemensamma nämnaren är att alla lever i fattigdom (under 1USD/dag) o de är i stort behov av BAS hjälp.

Det är ett fantastiskt arbete som Rita o hennes familj gör här. Att få träffa alla dessa människor som BAS hjälper, att få höra deras livshistorier o hur mkt härbärget betyder för dem ger styrka o energi. Så sträck på dig Du som är med o sponsrar BAS arbete, Du gör skillnad för människor har varje dag, en skillnad som manga ggr handlar om liv eller död. Som en doktor sa idag när jag träffade honom på barnsjukhuset, “tack vare Rita o BAS kan vi koncentrera oss på att behandla och rädda liv. BAS borde McDonaldsfieras, ett härbärge i varje by!

Jag fick idag möjlighet att träffa ngr fantastiskt starka kvinnor, tre kvinnor som alla har fått handikappade barn o pga detta har deras man lämnat dem i sticket. De ställs varje dag inför problem som vi inte ens kan föreställa oss. De måste jobba for att överleva o det gör de med sina barn på ryggen, o då får du föreställa dig små nepalesiska kvinnor (jag är en jätte bredvid dem!) o stora barn, mellan tre o fem år, på deras stackars ryggar. För detta slit tjänar de ca 220 kr per manad o betalar sen 100kr/månad i hyra for ett rum, inte mkt kvar till mat o omvårdnad…ja det talar sitt tydliga språk, dessa kvinnor kämpar o då menar jag kämpar! Dessutom behöver deras handikappade barn mkt omvårdnad som kostar en hel del, i Nepal är det tufft att leva o med ett handikapp är det näst intill omöjligt. Rita och jag funderar som bäst på hur BAS ska kunna hjälpa dessa kvinnor med ratt sorts stod…

Jag ska stanna i detta underbara land fram tom 1 april o under denna tid har vi två större projekt inplanerade. Vi ska hålla en “Awareness & Health Camp” vid en skola i distriktet Kabre Palanchowk i byn Aapghari, där vi tillsammans med barnsjukhuset Kanti Hospital ska dela ut mediciner till barn. Då ska vi även visa filmen “My Life” som vi producerade med hjälp av svenska sponsorer förra våren. Filmen ar en del i BAS “Awareness program”, ett diskussionsunderlag som vi jobbar med tillsammans med barnen i byn. Filmen handlar om en föräldralös pojke som trotsar alla problem o skapar sig ett bra liv. Det andra inplanerade projektet ar att distribuera kläder till fattiga bybor i byn Dhamali, i södra delen av Nepal, i Chitwan-omradet.

Det är så otroligt inspirerande att vara här, energin formligen sprutar o jag känner att jag lever varje sekund!! Nepal är landet där allt är möjligt, har du en ide så får du frågan – ok, när sätter vi igång?!

Sa en energiboost från mig till dig – sätt igång med ditt projekt, sått igång att göra det där som du sa länge drömt om…=)

Varma & Soliga Kramar från Nepal!

Maria Leiner

BAS