Ett kärt återseende

17 juni 2011

Det är femton månader sedan jag senast trampade omkring på Kathamndus gator, det känns som nyss men samtidigt som en evighet sedan. Det var en härlig syn att idag åter få skåda den vackraste vyn jag känner – Himalayas snötackta toppar som sträcker sig mot en klarblå himmel. En härlig känsla av att komma hem sprider sig genom kroppen – glädjetårar över att äntligen få krama om min kära vän Rita!

Att färdas genom Kathmandus kaotiskt trafikerade gator, att få andas in Nepal och få ta del av den nepalesiska vardagen igen får mig att bubbla av lycka. Återigen känner jag en stor tacksamhet och jag känner mig oerhort priviligerad som har möjlighet åka hit och få vara en del av BAS, tack Rita för att du gör det har möjligt!

Det nya huset som är BAS nya härbarge sedan tre månader tillbaka inger en härlig familjekänsla, en känsla av välkomnande och öppenhet. Jag mottas av stora famnen från såväl barn som vuxna och det blir ett kart återseende. En del av de boende är kvar sedan sist men majoriteten är nya bekantskaper.

Sedan jag var här senast har BAS adopterat fyra CP-skadade barn som sedan födseln har övergivits av sina föraldrar, hur de kom till BAS kan du läsa mer om i tidigare blogginlägg. Jag tillbringar den största delen av dagen tillsammans med barnen. Förutom dessa fyra barn, bor det ytterligare nio barn på härbärget. De bor här av olika anledningar, den gemensamma nämnaren är att de själva eller en familjemedlem är sjuka och att de är väldigt fattiga. Så fattiga att de inte skulle klara sig utan BAS hjälp, alternativet skulle vara att i ett sjukdomstillstånd bo på gatan.

Jag och barnen har ett väldigt torftigt gemensamt ordförråd, ända kan vi med lätthet kommunicera. Nepalesiska ord blandas med några engelska som fylls ut med leenden, tecken och blickar. Skratt och bus får oss alla att glömma bort alla sjukdomar och elände för ett tag. Gemenskap och glädje är som dunderhonung och kan få den allra svagaste att känna sig stark som en björn!

Efter en ljummen kvällspromenad med Rita och med nepalesisk dal, baht och tarkari i magen så kommer jag nu vaggas till sömns av syrsornas spelande utanför mitt fönster accompanjerade av vildhundarnas skönsång.

Sov gott!

Maria Leiner