Volontären Monicas brev från Kathmandu

9 april 2011

Nu är det bara 2 dagar kvar tills jag reser vidare. Det är med sorg i hjärtat jag lämnar BAS men jag tar med mig massor av glädje härifrån. Här bor för tillfället 14 barn och jag skulle vilja ta alla med mig till Sverige. Jag vet att, tack vare Rita med familj, får dessa barn en störe chans till ett bra liv jämfort med så många andra barn i Nepal. Det är en god känsla att ta med sig hem.

Idag åkte vill på utflykt till Pashupatinath här i Kathmandu. Nepals viktigaste tempel för Hinduer, där även de flesta kremeringar sker. Barnen tittade på som om det var den mest naturliga sak i världen, och det är det ju egentligen; döden är ju en del av livet. De hade lika roligt åt aporna som också sprang omkring där. Det var bara jag som blev lite berörd av alla pågående kremeringar. Vi talar alltid så tyst om detta i vår kultur. Här var det till allmän beskådan.

Alla barnen på härbärget har varit lite förkylda och något barn har fått lunginflammation. Varje besök på sjukhuset kostar en summa och varje undersökning, blodprov eller behandling får man betala extra for. Utanför sjukhusen sitter skyltar med hur mycket tex röntgen kostar, olika blodprov osv så människor kan avgöra om de har råd att ta ett blodprov eller inte.

Rohan som är 11 år och älskar att spela fotboll, har sedan ca 8 månader leukemi. Han har genomgått cellgiftsbehandlingar och har, under denna tid jag varit här, varit ganska pigg och glad. Tyvärr har han nu blivit inlagd på Childrens´ Hospital då hans blodprover inte visade på bra resultat och dessutom behövde Rohan mer blod.

Rita och jag besökte Teaching Hospital, på kvällen häromdagen. Vi träffade en man, ca 30 år gammal som kommit in för njursvikt och var i behov av dialys. Familjen hade bara råd med en dialysbehandling, men han behövde en till och det fanns det inte pengar till. Han var svullen och producerade ingen urin alls, vilket är väldigt allvarligt. Mannen hade sin fru med sig och hemma har de 4 barn. Dialysbehandlingar är kostsamma och den Nepalesiska regeringen bidrar med en engångssumma pa ca 5000 SEK, vilket inte räcker långt. Speciellt inte om njursvikten är mer än tillfällig. Denna man, liksom många andra i hans situation, kommer inte att överleva och detta på grund av att han inte har några pengar. Behandling finns för sådana sjukdomstillstånd i Nepal, men är alldeles för dyr för en mycket stor del av befolkningen. Åter igen skänker jag en tacksamhetens tanke till Sveriges sjukvårdssytem där alla oavsett ekonomi får vård och behadling.

Mina tankar går nu till hur jag ska kunna hjälpa dessa människor när jag kommit hem. Jag ska börja med att samla min familj och visa dem bilder och berätta om BAS. Maria Leiner, som startat den svenska BASorganisationen, har gjort och gör ett fantastiskt jobb!

Det har varit så otroligt givande att få komma hit och träffa alla dessa människor. Att få se att det trots mycket svåra förhållanden finns så mycket glädje och skratt som här på BAS härbärge, känns fantastiskt.

Ett stort TACK till Maria Leiner som fick mig att åka hit och till Rita med familj som tagit så otroligt väl hand om mig.

TACK alla barn och vuxna på härbarget. Radikka för hon lagar så god mat och tar så väl hand om alla. Jag hoppas verkligen jag får möjlighet att åka hit igen. Jag kan varmt rekommendera det!

Monica Nilsson