Monicas brev från Kathmandu

31 mars 2011

Jag har varit i Nepal i två veckor nu. Det har varit omtumlande veckor med massor av intryck. Jag har människor runt mig som är i stort behov av hjälp, var jag än vänder blicken. De första dagarna tyckte jag det var svårt att se, även om jag varit i Nepal en gång tidigare.

Många människoöden och livshistorier har jag stött på, som är så främmande för oss i Sverige. Här följer två korta berättelser:

En kvinna som nu är gammal blev bortgift som 6-åring, hennes man var då 15 år. Han lämnade henne kort därefter och hon har aldrig gift om sig då det inte är tillåtet i Nepal. Kvinnan är nu över 80 år gammal och har levt utan familj i hela sitt liv på grund av denna Nepalesiska tradition.

En man beslutade sig för att begå självmord och satte eld på sig själv. Han ansåg även att hans fru skulle dö samtidigt och satte eld även på henne. De båda kom till sjukhuset, låg bredvid varandra och var svårt brännskadade. De grälade hela tiden. Mannen dog efter några dagar och kvinnan avled efter 16 dagar.

Att få ha träffat familjen Kharel är fantastiskt! Det är en ynnest att få lära känna Rita, det är en underbar kvinna som tillsammans med familjen satsar helhjärtat på att hjälpa andra människor. Trots att Rita har så många att ta hand om, så mycket att tänka på och en hård vardag, har hon alltid så nära till skratt. Hon ser ständigt positivt på saker. Jag försöker lära av henne!

Livet på härbärget präglas av mycket värme och kärlek. Här finns bland annat fem gravt handikappade barn som kommer att tillbringa resten av sina liv här. Det finns också ytterligare fem barn som inte har sina föräldrar, antingen i livet eller inte kapabla att ta hand om dem. Barnen behöver sjukhusvård av och till och bor därför på härbärget. De är mycket glada trots sina sjukdomar. De får mat och husrum och mycket omtanke. Dessutom bor flera kvinnor med sina barn på härbärget. Dessa kvinnor hjälper till med matlagning o dyl. Även barnen fostras att hjälpa till och det gör de utan klagomål. De matar de handikappade barnen, bär omkring på dem, leker med dem mm. Totalt bor nu ca 18 vuxna och 9 barn här. Barnen uppskattar mycket lek och bus och är mer än villiga att lära mig Nepali.

Jag har besökt tre sjukhus och det är väldigt intressant att se skillnaden, som är milsvid jämfört med Sverige. Här måste du ha pengar för att få vård och du måste också ha någon vårdare med dig i form av familj eller vänner. Ja, det är så många olikheter, Sverige har nog ett av världens bästa sjukvårdssystem.

Jag ångrar inte att jag kom hit. Jag får så mycket tillbaka och är så tacksam att ha fått träffa alla dessa människor.